Ekonomihandboken · Avdelning 4 · Den nyliberala politiken
Innehåll

Hur ökade arbetslösheten?

Vi menar att den stora arbetslösheten i Sverige på 90-talet och 2000-talet handlar om en medveten politik som i onödan slagit ut många människor från arbetslivet.

I Sverige skedde den stora arbetslöshets­ökningen mellan åren 1990 och 1994 och mellan 2002 och 2006.

Gör man en mycket grov samman­ställning kan man då se att cirka 185 000 människor förlorade jobben inom industrin under den första perioden. Det var framför allt under åren 1992–93 då ekonomin gick igenom en kris på grund av den fasta valutan som ledde till höga räntor och stora kostnader för företagen i form av minskad export. Små industri­företag slogs ut.

När industrin avskedar innebär det samtidigt att människor blir osäkra och otrygga. Det minskar konsumtionen bland medborgarna. Och då minskar också de privata tjänsterna. Bankkrisen gjorde dessutom att många jobb inom den finansiella sektorn försvann. Över 100 000 jobb försvann inom den privata tjänste­sektorn under dessa år.

Bägge dessa händelser är något som i och för sig kan bero på en dålig politik, men det är samtidigt sånt som kan hända genom en kraftig inter­nationell konjunktur­nedgång eller andra händelser ett lands regering inte kan styra över.

Men den tredje orsaken till arbets­lösheten är minskningen av antalet offentligt anställda. På nästa sida kan du se hur antalet anställda inom offentliga verksamheter har förändrats sedan 1990.

Mellan 1990 och 1994 minskade antalet offentligt anställda med 275 000 personer och fram till 2000 med ytterligare 107 000 personer. De offentligt anställda var 2011 totalt cirka 449 000 färre än 1990.

Normalt sett ska staten och kommunerna inte minska antalet anställda vid en kris. Man ska tvärtom försöka motverka den arbetslöshet som den privata sektorn skapat genom att under några år fortsätta upprätthålla syssel­sättningen och betala det genom budget­underskott.

I Sverige är politiken den motsatta. Den nyliberala politiken handlar om att den offentliga sektorn bör bli mindre, att alltmer ska vara privat. Den handlar också om att den offentliga sektorn ska undvika underskott och därför ”spara” även vid kriser.

4.25 Förändring av antalet offentligt anställda sedan 1990 (tusentals personer).

Källor: www.scb.se, Sysselsatta (AKU 16-74 år), 100-tal efter kön, näringsgren SNI69, www.konj.se/statistik/konjunkturlaget/produktionocharbetsmarknad.

Det absurda med den politiken är – som vi visat i tidigare kapitel – att den faktiskt inte sparar något. Varken budgetarna eller ”stats­skulden” blev bättre av dessa avskedanden inom den offentliga sektorn.

Att avskeda statligt och kommunalt anställda – i en situation där de avskedade inte kan få nya jobb inom den privata sektorn – sparar ingenting. I stället för offentligt arbetande fick vi offentligt arbetslösa i samhället.

Det är därför en tung anklagelse när vi skriver att den skenande arbets­lösheten i Sverige beror på en nyliberal politik. Man har valt att öka arbets­lösheten trots att det inte sparat något.

Den här politiken har genomförts av borgerliga regeringar och social­demokratiska. De senare har haft stöd av periodvis Centerpartiet och i andra perioder av Miljöpartiet och Vänster­partiet.

Det här är viktigt att veta, minskningen av antalet offentligt anställda är inte ett tillfälligt ”misstag”. Det handlar om en politik som alla partier varit inblandade i.

Några år har ett mindre antal personer anställts men aldrig så att trenden brutits. Vi kan se nedskärningar såväl ”goda” som ”dåliga” år. Motivet kan vi diskutera.

För nyliberala ekonomer handlar det om att man vill att alltmer av verksamheten ska vara privat och att man använde ”krisen” som en förevändning för att få igenom den minskning man eftertraktade. Det tror vi gällde den borgerliga regeringen som leddes av Carl Bildt 1991–94.

För S, V och MP finns inte samma ideologiska motiv. Här har politiken i stället motiverats av att man varit ”tvungen”. Motivet har varit ”sunda stats­finanser”. (Vilket vi behandlat närmare i avdelning 1.) Det senaste valet svängde den rödgröna oppositionen i frågan och menade att antalet offentligt anställda borde öka. Om det blivit verklig politik vet vi ju inte då man förlorade valet. Dessutom innebar oppositionens budget­förslag en fortsatt minskning av offentlig konsumtions andel av BNP.

Minskningen av antalet offentligt anställda är inte ett tillfälligt ’misstag’.

De här målen i den ekonomiska politiken – mindre offentlig sektor och sänkta skatter – har för partierna varit viktigare än att bekämpa arbets­lösheten. Det vi egentligen gjort är att vi ”sparat” fram en ökad arbets­löshet.

Det är bland annat dessa erfarenheter som ligger bakom vår övertygelse att ett samhälle inte kan ”spara sig rikare”. Ett samhälle blir rikare genom att de resurser som finns används. Att människor sätts i arbete. Att pengar flyttas från rikas sparande och börs­spekulation till offentliga investeringar och anställningar.

Sparpolitiken är kontra­produktiv.

Sammanfattning

Arbets­lösheten ökade långsiktigt genom beslutet om en kraftig minskning av den offentliga sektorn.