Ekonomihandboken · Avdelning 4 · Den nyliberala politiken
Innehåll

Lyckades nyliberalismen?

Historien är ingen enkel rak väg. Det som sker i ett samhälle består av ständiga motsättningar, olika riktningar och motsatta rörelser.

Därför finns det aldrig något som är ”färdigt” inom samhälls­utvecklingen. En politisk ”sanning” kan bara några år senare vara ett skämt i den allmänna debatten.

Nyliberalismen är idag en teori som är solkad och angripen från många håll.

Det kanske räcker med att påminna om hur hela den svenska ekonom­kåren med ett eller två undantag stödde idén om en ”stark svensk fast valuta” 1990. Eller hur samma ekonomkår på 70-talet hävdade att inflationen var svår­förståelig och problematisk medan man på 80-talet helt enkelt skyllde den på – lönerna. Eller hur ekonomen Sven Grassman i flera år visade att national­ekonomernas påstående om ”den stora utlands­skulden” på 70- och början av 80-talet var felaktigt och hur riksbank och andra institutioner till slut gav honom rätt och helt sonika räknade om statistiken (utan att han fick något erkännande för det).

Nyliberalismen är idag en teori som är solkad och angripen från många håll. Men det är lätt att glömma vad nyliberalismen egentligen gått ut på när ledande ekonomer trend­mässigt byter teori och terminologi.

Dess styrka ligger i de djupa politiska förändringar som skett. Det är inte tankarna som är det viktiga, inte de påstådda motiven, utan vad som faktiskt gjorts.

Där måste vi nog konstatera att nyliberalismen varit oerhört effektiv i Sverige.

Samtidigt kan det vara viktigt att påpeka vad nyliberalismen inte lyckats genomföra.

Nyliberalism och system­skifte

Ett vanligt ord för den nyliberala politiken har varit ”system­skifte”. Det var Olof Palme som på allvar började använda det i den politiska debatten när han anklagade högern för att vilja skifta system på 70-talet.

Det var även Palme som först talade om ”tvåtredjedels­samhället”, det vill säga ett samhälle där två tredjedelar får det bra, medan en tredjedel ”räknas bort”.

Bägge dessa skräckbilder har visat sig bli verklighet, men ändå har vi i den här boken valt att försöka undvika just de orden. Problemet är ju att politiken genomförts av såväl borgerliga som social­demokratiskt styrda regeringar.

Begreppet ”tvåtredjedels­samhälle” tycker vi är missvisande, då vi snarare borde tala om ett ”tredjedels­samhälle” eller rent av ”femtedels­samhälle”. Så liten är den grupp som verkligen tjänat ekonomiskt och politiskt på den här utvecklingen.

Ordet system­skifte har dessutom en klang av att vara något definitivt, något fast och oföränderligt.

Men så är det inte. Sverige är fortfarande ett land med olika politik, olika krafter som drar åt olika håll. Både inom och utom arbetar­rörelsen.

Nyliberalismens årtionden

Nyliberalismen har inneburit en samling politiska förändringar som förvandlat Sverige från ett land med full syssel­sättning, ökad jämlikhet och minskade inkomst­klyftor till ett land där ojämlikheten ökat, vinsterna stigit, den offentliga sektorn minskat och där arbets­lösheten skenat i väg. Utan ambition att vara heltäckande vill vi här sammanfatta några av de viktiga förändringarna.

4.27 Tre nyliberala decennier
ÅrÅtgärd. Vad man gjordeMotiv för åtgärdenVad åtgärden ledde till
1980Gösta Bohman började minska den offentliga konsumtionen. Den offentliga sektorn ansågs för stor. Minskade anslag till vård skola och omsorg.
1982–84Förbud för kommuner och landsting att beskatta företag. Kommunerna skulle istället få pengar från staten så företags­beskattningen blev lika över landet.Staten kunde minska anslagen till kommunerna som inte kunde kompensera sig.
1982–89Feldts besparings­politik. Departement och kommuner fick ökade anslag, men hela tiden mindre än inflationen. Underskott i budgeten.Minskad offentlig konsumtion. Mindre pengar till löntagarna för privat konsumtion, då bidrag steg mindre än inflationen.
1985Bank och kredit­avregleringen. Få bort den ”grå lånemarknaden”. Bankerna klarar av att sköta utlåningen utan att staten lägger sig i. Vi får då mer fart på ekonomin. Fastighets­spekulation och aktie­spekulation. Bankerna lånade ut hejvilt i en ständig konkurrens om nya låne­marknader. Sammanbrott av kredit­systemet.
1985Valutaavreglering beslutas. Valuta­regleringen fungerade ändå inte sa man. ”Den är som en schweizerost med bara hål”. Den bara krånglar till det för vanliga svenskar som vill resa utomlands med större reskassa. Stort utflöde av kapital. (Vilket var märkligt om nu valuta­regleringen inte fungerade.) Företag lånade pengar lätt i Sverige och investerade inom EU. Framförallt investerades i fastighets spekulation i Europa.
1989Skattereformen beslutas.De höga marginal­skatterna gör att folk inte vill arbeta. Skatteavdrag gör att de rika smiter från skatt för lätt. Svart hål i statens budget. 40 miljarder förlorade i inkomst varje år.
1990Ansökan om EU-medlemskap. Ny ekonomisk politik. Allan Larsson prioriterade inflations­bekämpning före full syssel­sättning. Kapital lämnade Sverige. Kronkursen ifrågasattes. Hög ränta och hög inflation. Den offentliga sektorn började minska genom avskedanden. Arbets­lösheten steg.
1992Den fasta kronkursen införs. Utlandet litade inte på att vi inte skulle devalvera. Vi skulle visa fasthet mot marknaden. Kronkris. En ränta på 500%. Svenska företag började spekulera mot kronan för att driva igenom en devalvering. När kronan släpptes tjänade stor­företagen många miljarder medan små företag slogs ut på grund av de höga räntorna.
1992Krispaketen genomförs. Sänkt arbetsgivar­avgift, minskade bidrag, sänkt arbetslöshets­ersättning. Vi ska visa utlandet att vi inte ger oss. Kronkursen ska vara fast. Ökad utslagning. Mindre jobb. Minskad konsumtion, ökat sparande.
1990–96Privatiseringar genomförs. Staten och kommuner ska inte äga företag. Fattigare offentlig sektor då privatiseringarna fick betala hål i budgetarna.
1998Riksbanken förklaras oberoende. Inflations­bekämpning.Riksbanken har hållit uppe arbets­lösheten genom alltför hög ränta under flera års tid. Deflation periodvis.
1998Pensions­reformen genomförs. Pensionssystemet går med förlust. Vi har inte råd att ha kvar ATP längre. Pensions­reformen ökar spekulations­kapitalet genom att tidigare statliga fonder satsar på börsen. Kraftigt lägre pensioner.
1998Utgiftstaket införs.Politiken måste ha fastare regler för hur budgetarna ska presenteras och styras. Ett utgiftstak ska fastställas flera år i förväg. Utgiftstaket har framförallt inneburit att satsningar inte kunnat genomföras trots att pengarna funnits. Istället har skatte­sänkningar genomförts.
2000-talFortsatta avregleringar av försäkrings­bolags och andra finans­företags placerings­regler. Företagen måste få placera ”fritt” så pengarna växer bättre. Stigande börsspekulation. pengar till riskkapital­bolag och bolagsslakt.
2006Ytterligare sänkt a-kassa och sjuk­ersättning. Arbetslösa och sjuka måste motiveras att söka jobb. Press nedåt på lönerna.
2006Privatisering av statliga bolag Betala av på statskuldenIngen skuld finns. Åtgärden enbart ideologiskt motiverad.
2008Ytterligare skatte­sänkningar ”nya jobbskatte­avdrag”. Öka viljan att få arbetslösa att söka arbete. Ökade klyftor mellan de som har jobb och de som står utan.
2009Kollaps och finanskris innebar stora statliga stöd till bankerna Rädda finansmarknaden.Rädda det privata ägandet av bankerna.
2011Nya stora EU lån till stater som Grekland, Portugal, Irland. Rädda valutan och staternas budgetar. Tyska, franska, engelska banker räddas. Kraftiga nedskärningar och försvagade fack i länderna. Politisk styrning från Europas banker av staternas budget­politik.

Har nyliberalismen dött?

Det är nog sant att nyliberalismen delvis dog som modeord när 2000-talet blev alltmer gammalt. En borgerlig finans­minister som Anders Borg undviker också noga begreppet, han framställer i stället politiken som icke-ideologisk. Den är styrd av ”vetenskap”.

Nyliberalismens problem är att det befriade finans­kapitalet, den låga inflationen, de minskade lönerna och den gigantiska arbets­lösheten ingenstans har löst de egentliga problemen.

Fortfarande utvecklas ekonomin mycket sämre än på det 60-tal där de offentliga sektorerna ingrep och växte. Trots gigantiska nya marknader i öst och i Asien tar den nya ekonomin bara fart i de övre skiktens rikedoms­ansamling.

Nyliberalismen har inte löst den världs­ekonomiska kris som startade på 70-talet och var den egentliga orsaken till att ekonomer började tänka ”nytt”.

Den har däremot skapat de instrument som gjort att arbetar­rörelsen ändå inte vågat annat än fortsätta på inslagen väg. Nyliberalismen har försökt göra politik till något omöjligt. Även om den själv inte längre tillhör nutidens populäraste ord har den ändå satt djupa spår i form av det märkliga virus vi kallar maktlöshets­sjukan.

Samtidigt har nyliberalismens hårda normer blivit ett problem för de borgerliga ideologerna själva. Dagens Nyheters ledarsida har länge utgjort den tydligaste uttolkaren av de nyliberala idéerna. På senare år har man allt oftare påpekat att ”normerna” inte är så viktiga. De enorma överskotten i offentlig sektor är för stelbenta och försvårar de skatte­sänkningar tidningen efter­strävade. På samma sätt kallades de finans­politiska reglerna efter samman­brottet 2008 för reglerande och nödvändiga begränsningar av kapitalets frihet. Fast i själva verket har inget verkligt gjorts för att ändra den frihet världens spekulerande kapital haft. Vi tror därför inte att nyliberala idéer försvunnit. Bara att man bytt terminologi för att kunna fortsätta politikens inriktning.

Sammanfattning

Nyliberalismen går under olika ord. System­skifte, norm­politik med flera. Som ekonomisk teori är den idag miss­krediterad, men den faktiska politiken följer ändå de nyliberala ekonomiska idéerna.