Har den offentliga sektorn minskat?

En av de stora poängerna med nyliberala förändringar är att en mindre andel av de värden vi skapar ska gå till det offentliga, medan en större andel ska gå till det privata, framför allt till företagen.

Detta har också lyckats.

Som du kan se i diagrammet nedan så har den andel som vi ger till det offentliga i form av konsumtion och investeringar minskat sedan 1980.

Av de gemensamma resurser vi skapar i samhället satsar vi en mindre andel på vårt gemensamma jämfört med 1980.

Vad är egentligen offentliga investeringar? Jo, sånt det offentliga bygger för framtiden. Det kan vara järnvägar eller kommunala bostäder eller vägar. Eller nya gemensamma sjukhus.

Den som varit med om de senaste årens problem med järnvägens oförmåga att fungera i snötider har upplevt vad minskad offentlig investerings­andel kan betyda. Men även om investeringarna minskat är det inte här de stora förändringarna skett. Utan det är framför allt den offentliga konsumtionen som minskat.

Alla regeringar har i grunden haft samma lång­siktiga utveckling. Offentlig sektors andel har minskat.

Vad är då det? Jo, det är dagis, sjukvård, skola och kommunal service i första hand. Men också polisen, domstolarna, det politiska systemet och militären. Eller personer som ska sköta tåg­växlarnas avisning de där riktigt kalla dagarna. När politiker talar om att ”vi inte längre har råd med den stora offentliga sektorn” så låter det säkert för de flesta som om den verksamheten kostar alltmer. Men sanningen är alltså att vi idag satsar mycket mindre på den i förhållande till vad vi producerar än vi gjorde 1980.

Som mest tog vi nästan 33% av BNP till vår offentliga konsumtion. Under 80-talet, med Feldt som finans­minister sjönk den andelen kraftigt. Efter 1988 steg den så åter med några procent­enheter under Ingvar Carlssons första expansiva ekonomiska politik.

Men från 90-talets början har politiken handlat om att minska offentlig sektors andel av konsumtion och investeringar.

Vi tycker det är rimligt att offentlig sektor bör få växa minst lika mycket som ekonomin som helhet. Samtidigt kan inte statliga eller kommunala budgetar hoppa upp och ner beroende på tillfälliga förändringar mellan olika år. Ett krisår sjunker ju BNP tillfälligt medan den stiger kraftigt ett återhämtningsår.

Att offentlig konsumtion och investeringar skulle följa samma ryckighet är dumt. När vi jämför offentlig sektors andel gör vi det därför med BNP som trend. Alltså utvecklingen där vi tar bort de största svängningarna för att vi i stället ska kunna se utvecklingen tydligare. Det vi vill diskutera är den politiska förändringen över åren.

Efter 90-talet har de nya regeringarna behållit en offentlig konsumtion som ligger långt under nivån från 80-talets början mätt som andel av BNP. Ser vi det lång­siktigt över nästan 30 år så är utvecklingen tydlig. Den offentliga sektorn får allt mindre del av BNP. Det har skett under borgerliga regeringar, under S-regeringar stödda av V och MP och under S-regeringar stödda av C. Alla regeringar har i grunden haft samma lång­siktiga utveckling. Offentlig sektors andel har minskat.

En lång­siktig utveckling åt fel håll

Det viktiga är att se utvecklingen över flera år. Det vi då ser är en långsam förändring där vi går från att en tredjedel av vår BNP blir gemensam till att under 29% är det. Men vad betyder detta i pengar?

Det blir stora summor. Räknat som andel av BNP satsade vi år 2011 hela 132 miljarder kronor mindre än 1981! Diagrammet 4.2 visar de årliga förändringarna sedan 1981 till följd av att den offentliga konsumtionens andel av BNP minskat. (Vi har med de aktuella prognoserna fram till 2012.)

Om vi hade haft kvar samma procentuella storlek av den offentliga sektorn idag som vi hade 1981 skulle vi helt enkelt haft mycket mer pengar att satsa. Räknar vi samman dessa miljarder sedan 1981 blir det en helt enorm summa, 1 822 miljarder kronor räknat fram till 2012. Det är en så stor summa att man plötsligt kan förstå varför så många människor i Sverige tycker att trygghet och välfärd blivit sämre, samtidigt som politiker i varje val talat om att öka dem. Det man sagt har helt enkelt inte stämt med det som sen skett.

Hur har den här andels­minskningen kunnat pågå i så många år utan att den diskuterats bland allmänheten? Vi lever ju i ett land där stödet för en stor offentlig sektor är starkt och där en över­väldigande majoritet vid sociologiska under­­sökningar säger att de hellre betalar hög skatt än ser hur vården och skolan får mindre resurser.

Ändå har detta skett. En av huvud­orsakerna är att det aldrig presenterats så.

Att undvika en debatt

Det finns enkla ”knep” man kan ta till för att undvika att berätta den enkla sanningen, att vi idag satsar en mindre andel än förr på vård, skola och omsorg.

Det första är ”att glömma inflationen-knepet”. Om någon anklagar en ansvarig för att satsa mindre så säger denne ungefär så här:

– Det stämmer inte. Förra året satsade vi hundra miljoner. I år satsar vi ytterligare fem miljoner.

Vad den ansvarige glömmer att berätta är vad inflationen innebär. På 80-talet var inflationen relativt hög, om den ett år var 10% innebär ju det att det som satsades vid årets slut var värt 10% mindre. Den politiker som inte gav mer än inflationen i satsningar minskade alltså stödet till en verksamhet.

Det andra knepet är procent­tricket. Då räknar man procent i stället för att räkna i kronor. Ofta används procent­tricket när man jämför rika och fattiga verksamheter. Till exempel så kan man säga så här:

– I år har vi fått lika stora löne­höjningar. Alla har fått 3%, vilket är rättvist.

Men i själva verket har ju en person som tjänar 15 000 då bara fått hälften så mycket som en person som tjänar 30 000 kr (450 respektive 900 kr).

Eller så här:

– BNP har stigit med 2%. Det finns därför inga pengar att satsa mer än de 2% vi nu gett till den offentliga sektorn.

Men i själva verket betyder det att BNP växer från till exempel 3 500 miljarder till 3 570 miljarder medan den offentliga sektorn gått från 900 miljarder till 918 om den fått 2% mer. Kvar finns 52 miljarder av BNP som i detta fall går till privat konsumtion i stället.

När politiker talat om att man satsat ”mer” eller att ”nu ger vi ytterligare miljarder till …” kan det vara svårt att se igenom den dimridå ett sånt uttalande faktiskt kan vara.

Det tredje tricket är att helt enkelt aldrig nämna frågan. Vi vågar påstå att alla regerings­alternativ fram till nu faktiskt i varje val talat om att ”skydda välfärden” och ”satsa på den gemensamma sektorn”. Att den satsningen sen inte handlat om mer pengar har försvunnit i debatterna.

Låt oss försöka sammanställa tre olika scenarier från 1980 fram till idag. När Kjell-Olof Feldt var finans­minister i mitten av 80-talet satsade han ungefär 580 miljarder kronor på den offentliga sektorn. När folk­partisten Anne Wibble var finans­minister 1992 satsade hon cirka 650 miljarder. År 2010 gav finans­minister Anders Borg cirka 800 miljarder. (Det här är fasta priser, inflationen är borträknad.)

Vem gav då mest? Feldt som satsade 33% av vår BNP, Wibble som satsade 31% eller Borg som satsade 29%? Vårt svar är att Feldts offentliga sektor faktiskt fick mest. (Och nu förtränger vi att han sen gjorde allt för att ändra den politiken.) Om man tittar på förändringen sen 1955 så får vi fram denna utveckling. (Se diagram 4.3 på nästa sida.)

Mellan 1955 och 1980 så växte den offentliga sektorns konsumtion med mellan 3 och 6%. Det gjorde att den växte mer än BNP och innebar att vi fick en allt större gemensam sektor.

Mellan 1980 och 1985 minskade satsningen från 4% till nästan 1,5%. Därefter har den procentuella förändringen varit mellan noll och 1,5%. Detta har i snitt varit mindre än BNP-ökningen, det vill säga den offentliga sektorns andel av BNP har minskat.

Det är alltid lätt att vara efter­klok. Men utifrån detta diagram vill vi ändå peka på att Olof Palme och Feldts regering 1982 stod inför tre olika vägval.

• Öka den offentliga sektorns andel av vår ekonomi genom att fortsätta satsa och öka den offentliga konsumtionens andel av BNP till exempelvis 38%. Det hade varit en radikal vänster­politik.
• Behålla den offentliga sektorn genom att låta andelen ligga kvar vid 33% av BNP. Det hade varit en konserverande vänster­politik.
• Minska den med 5% vilket var en radikal högerpolitik.

Det första alternativet hade idag betytt över 350 miljarder mer i offentlig konsumtion varje år. Det hade inneburit att vi gått vidare på en väg mot ökad jämlikhet och ekonomisk utjämning.

Vi lever ju i ett land där stödet för en stor offentlig sektor är stark.

Vi hade kunnat genom­föra reformer som gratis dagis, fri kollektiv­trafik eller fri sjukvård. Samtidigt hade spekulations­ekonomin på 80-talet aldrig fått samma chans. Det andra alternativet hade inneburit att 130 miljarder mer kunnat gå till offentlig konsumtion idag. Det hade inneburit en bevarad vård, skola och omsorg. Samtidigt hade arbets­lösheten aldrig behövt växa så dramatiskt. Det tredje alternativet är det som har genomförts. Sparpaket, sämre skolor, större dagis­grupper, avgifter inom vården, privat­iseringar och en äldreomsorg som skapar skandal­rubriker.