Ekonomihandboken · Avdelning 4 · Den nyliberala politiken
Innehåll

Vad är nyliberalism?

Nyliberalismen kom till Sverige på 1970-talet och vann först anhängare bland national­ekonomerna. Efter några år började den också öppet omfattas av politiker. På 80-talet framför allt inom Moderaterna. Idag även de andra borgerliga partierna.

Men nyliberalismen har gjort mycket djupare intryck än så, den har styrt även tänkandet inom delar av fackförenings­rörelsen, social­demokratin och Vänster­partiet.

Utan de nyliberala idéerna skulle man aldrig gjort om pensions­systemet i Sverige såsom skedde och heller inte genomfört den uppdelning av den ekonomiska politiken där regering och riksdag styr över budgeten och skatterna, medan en oberoende riksbank styr över ränte­politiken och pengarna.

Bägge dessa stora politiska förändringar vore otänkbara om inte nyliberalismen som idé även fått stöd långt in i arbetar­rörelsen. Nyliberalismen är nämligen inte en enkel enhetlig teori, ett antal punkter i ett program, utan det handlar mycket om en inställning till ekonomi och politik.

Vi menar att nyliberalismen har några viktiga kännetecken som går igen.

Detta är det viktigaste med nyliberalismen. Eftersom det är ett ”kärt barn” går den politiken under olika namn. Neo­liberal, monetaristisk eller norm­politik är exempel på andra beteckningar för i grunden samma sak. Men låt oss direkt slå fast att vi inte anser att det finns någon ren nyliberal politik i verkligheten.

Nyliberalismen existerar ingenstans!

I alla länder regleras marknader, bl a regleras arbets­kraften, pengarna kan flyttas hur som helst men om människor försöker flytta vart de vill blir det stopp.

Utan de nyliberala idéerna skulle man aldrig gjort om pensions­systemet i Sverige såsom skedde.

På samma sätt kan nyliberala politiker som kräver att staten inte ska lägga sig i ekonomin fatta beslut som innebär enorma ingrepp i just den fria ekonomin. Det var den moderata stats­ministern Carl Bildt som fattade beslutet att införa den statliga bank­garantin under bank­krisen i början på 90-talet. Det beslutet var egentligen ett statligt förmyndarskap, ett slags förstatligande av bankerna, som efter några år avskaffades i takt med att bankernas balans­räkningar började se bättre ut. På samma sätt agerade alla västmakter i krisen 2009.

Reinfeldts politik innehåller stöd för kollektiv­avtal på arbets­marknaden (för att det ska bli lugnt och tryggt) samtidigt som politiken genomfört ökad otrygghet för arbetslösa genom sänkt arbetslöshets­understöd. Det senare ska innebära att de arbetslösa anstränger sig mer för att få jobb och bjuda under varann för att få det. Regeringen har också öppet sagt att man tycker de lägsta lönerna är för höga i Sverige. De hindrar ”inträdet på arbetsmarknaden”.

Vad gäller friheten att flytta pengar och vinster hur som helst har möjlig­heterna inte alls begränsats.

Det finns alltså ingen ren nyliberalism. I det land som ibland kallas för nyliberalt – USA – är myndig­heternas inblandning och kontroll av företagen vad gäller monopol och ägande på många sätt hårdare än de svenska. Den amerikanska regeringen införde också efter 2001 hårda regler där myndig­heterna fick rätt att kontrollera och stoppa pengarnas fria flöden. I kampen mot ”världs­terrorismen” försvann plötsligt många ”friheter” som ansetts okränk­bara. Exempelvis bank­sekretessen, regler som gjort att banker inte behöver avslöja något om sina kunder. På samma sätt har den amerikanska kongressen agerat mot internet­spelande, genom att försöka förbjuda kontokorts­betalning för spel över nations­gränsen.

Det är också under borgerliga regeringar i Europa som bankerna tvingats informera skatte­myndigheter om olika privata bank­kontons saldon.

Ingen politiker hävdar heller att myndigheters kontroll av produkter vad gäller gifter eller miljövård ska upphöra. Inte ens de mest extrema höger­politikerna i Sverige vill se en skola som betalas privat, man vill bara att de ska drivas privat. Inte heller handlar debatten om sjukvården om att den ska betalas privat. Däremot vill nyliberaler att sjukhusen ska ägas och drivas privat.

Samhällsekonomin är en mix av olika ideal. Just därför är det så viktigt att diskutera olika idéers riktning. Att Sverige idag är ett betydligt mer ojämlikt och splittrat samhälle jämfört med 1980 beror inte på ett eller två beslut. Det beror på en annan riktning för politiken som helhet.

Det finns förvisso många som påpekar att nyliberalismen egentligen inte är ny alls. Att dess idéer om fria kapitalflöden, globalisering utan regleringar, privatiseringar och så vidare är ett eko av de idéer nationalekonomer och politiker hade före 1930-talet. Nyliberalismen är i deras ögon bara gammal högerpolitik med upp­fräschade budskap.

Men det är nog att göra det lite för enkelt för sig.

På 1920-talet fanns inte välfärds­staten, då fanns inte den stora offentliga sektorn, då existerade inte den trygghet som människor i industri­världen senare tog för given, oberoende av om de bodde i en svensk social­demokratiskt styrd nation eller i en tysk krist­demokratisk nation. Nyliberalismen handlar om att förvandla ett samhälle, att ändra riktning, medan den gamla klassiska höger­politiken handlade om att bevara det som var då.

Nyliberalismen har därför varit en förändrande kraft, eller, om man så vill, en förstörande kraft. Det har gjort att mycket som kallats nyliberalt aldrig har varit det, man har bara använt ett ord som känts förändrande och ”positivt”. (Så kallas till exempel valuta­unionen EMU för ett nyliberalt projekt. Men en valuta­union är egentligen raka motsatsen till fria kapitalflöden och avreglering.)

Idag är nyliberalismen ”ute”. För att kunna vinna majoritet i ett val – oberoende om det är i England, Sverige eller Tyskland – har höger­politiker i stället argumenterat utifrån tal om trygghet, bevarad offentlig sektor och stabilitet. Men vi menar att även detta är lite av en illusion. Nyliberala idéer styr idag politiken på ett helt annat sätt än för tjugofem år sen och de fortsätter styra förslag om förändringar. Ibland handlar politik bara om byte av ord. Det finns exempelvis förslag om att privatisera våra fängelser. Dessa förslag läggs dock inte fram som ”nyliberala”. I stället presenteras de som ”alternativa behandlings­metoder”. Detsamma gäller förslag om privatiserad sjukvård. Samtidigt som Reinfeldt säger sig stödja svenska kollektiv­avtal finns en stark önskan om att minska det fackliga inflytandet genom att göra medlemskap i a-kassorna så dyrt att folk avstår från medlemskap.

Nyliberalismen är idag i praktiken starkare än vad den är i debatten. När detta skrivs har världens banker tvingats på ökade ”balanskrav” men vad gäller friheten att flytta pengar och vinster hur som helst har möjlig­heterna inte alls begränsats.

Vi tror det är viktigt att inte stirra sig blind på vilka mode­ord som används för politiska förslag. ”Avreglering”, ”trygghet”, ”sparande”. Det är vad som sker i verklig­heten som är det viktiga.

Så vad innebär då nyliberalismen i grunden? Vi skulle vilja samman­fatta det på det här sättet.

Den nyliberala politiken handlar om en ”ekonomism”. Om att mer och mer av våra liv ska värderas, mätas och diskuteras utifrån rent ekonomiska termer. Vården ska vara ”effektiv” vilket inte är detsamma som ”tillfreds­ställande”. Människor ska ”investera i en utbildning” vilket i affärs­tidningar kan leda till rubriken ”utveckla dig som varumärke”. Frågan är när gravida kommer att säga att de ”investerar i ett barn till”.

För trettio år sen gjorde målaren Peter Tillberg en klassisk målning av en svensk skolsal, där eleverna tittade lite tomt rakt fram. Tavlan hade den ironiska titeln ”Blir du lönsam, lille vän?”. Det var då en djup kritik av en full­ständigt absurd idé. Idag är det nog ingen som skulle förstå den bilden som en kritik.

Snarare som ett konstaterande.

Sammanfattning

Nyliberalismen går under många olika namn. I grunden handlar teorin om att ”ekonomins behov” ska styra politiken och våra liv.