Ekonomihandboken · Avdelning 4 · Den nyliberala politiken
Innehåll

Vad betyder en oberoende riksbank?

Den svenska riksbanken är den äldsta i världen. Den har i århundraden varit styrd av Sveriges regering, men sen 90-talet har den varit en helt oberoende institution, styrd av fullmäktige av national­ekonomer.

Det här är ett politiskt beslut som är viktigt, dels för att förstå vad nyliberalismen vill, dels för att det faktiskt påverkar politiken och löntagarnas vardag.

Vad är en riksbank?

Riksbanken är en bank som lånar ut pengar till andra banker. Eftersom det bara får finnas en riksbank per land så har den banken monopol på sin verksamhet. Det är riksbanken som bestämmer vilken ränta en bank måste betala för att få låna pengar. På så sätt kan man styra hur hög ränta vi andra får betala.

Om riksbanken sänker räntan kan ekonomin ta fart, det blir billigare att låna och både privat­personer och företag satsar mer. Om riksbanken i stället höjer räntan så bromsas farten i ekonomin genom att vi inte lånar så mycket utan försöker spara i stället.

Men riksbanken styr också hur mycket den svenska kronan ska vara värd, jämfört med andra valutor.

I praktiken innebär det att om kronan blir ”för mycket” värd, så ger riksbanken ut mer pengar och kronan blir då mindre värd på valuta­marknaden. Om kronan i stället sjunker i värde kan riksbanken köpa kronor för att behålla värdet.

Riksbanken är alltså den institution som har makt över penning­politiken. Åtminstone i teorin.

Varför blev riksbanken oberoende?

I hela västvärlden har under de senaste tjugo åren national­ekonomer, företags­ledare och politiker arbetat för att riks­bankerna ska bli oberoende. I praktiken innebär det att politikerna inte längre ska lägga sig i hur penning­politiken sköts. Om en riksdag vill satsa på sänkt ränta för att det gynnar syssel­sättningen ska riks­banken kunna strunta i det och tvärtom höja räntan. De som slagits för detta har i princip haft två argument för varför det är viktigt.

Det första argumentet: Penning­politik är så komplicerad och svår att vanliga politiker inte kan sköta den. De beslut en riksbank fattar får nämligen full effekt först efter ett eller två år. Först då slår en ränte­sänkning i praktiken igenom på de stora lång­siktiga lån som företag och banker jobbar med. Man måste alltså ”tänka långt”. En politiker agerar dock med nästa val för ögonen, menar företrädarna för oberoende riksbanker. Kort­siktiga beslut för att locka röster hotar att skada landet på sikt.

Det här är ett mycket märkligt argument. Dels är det ologiskt. Om det nu tar så lång tid för penning­beslut att få effekt, hur skulle de då kunna hjälpa en regering inför ett val?

Dessutom, om det är något vi brukar använda demokratin till så är det just att fatta beslut som ingen riktigt vet vad de kan innebära om många år. Ingen vet vilket pensions­system som är bäst på lång sikt. Ingen vet om socialbidrags­systemet är bra på lång sikt, ingen vet vilken utrikes­politik som lönar sig i längden. Politik handlar om åsikter och förhoppningar, det gäller penning­politik likaväl som hälsovårds­politik. Just därför vill vi att det ska beslutas demokratiskt.

Det andra argumentet: En oberoende riksbank ger lägre inflation. Problemet med argumentet är att det saknar bevis. Såväl oberoende som ”beroende” riksbanker har lyckats och misslyckats med att bekämpa inflationen i olika länder. Dessutom finns det inget som säger att låg inflation alltid är bra i sig. I kriser kan tvärtom oberoende riksbanker (om teorin stämmer att de kommer att lyckas hålla nere inflationen) genom­driva en alltför stark minskning av produktion och syssel­sättning. En enögd riksbank kan alltså göra mer skada än en som måste se till de politiska effekterna.

Vad har riksbanken gjort?

Nu har vi i Sverige en helt oberoende riksbank. Riksdagen kan inte längre besluta om räntor eller kronans kurs. Och i praktiken har den svenska riksbanken varit oberoende i flera år. Resultatet kan vi se idag.

4.26 Riksbanken och inflationen 1995–2011 (% per år).

Källa: www.scb.se, Konsument­prisindex (KPI) 12-månaders­förändring (inflations­takten).

Sverige är det land i Europa som under flera år haft en extremt låg inflation, ja, ibland rent av deflation. (Det behandlar vi mer i Avdelning 10 – Pengar och valutor.)

Vårt stora problem i det här landet har helt enkelt inte varit inflationen. Ändå har riksbanken drivit en penning­politik där man oroligt prioriterat låg inflation och därför haft alltför höga räntor.

Det har inneburit att man bromsat ekonomin under flera år, vilket i praktiken inneburit att arbets­lösheten varit onödigt stor.

Man ska inte överdriva makten hos den oberoende riksbanken i Sverige.

Den andra effekten är att löntagarnas löner hållits tillbaka. När fackliga krafter krävt rejäla lönehöjningar har riksbanken direkt svarat med att man då tvingas ”höja räntan”. Tanken är att löntagarna ska få välja mellan höga löner och hög arbets­löshet. I praktiken har det inneburit att de svenska fack­föreningarna ofta haft lägre lönekrav än konkurrent­länder som Tyskland och Danmark.

Man ska inte överdriva makten hos den oberoende riksbanken i Sverige. Den politik man drivit är ungefär densamma som regeringen och Finans­departementet skulle ha genomfört om man fortfarande varit politiskt ansvariga för riksbanken. I en utredning av Sven Olof Daunfeldt 2006 visas att i de flesta länder sänktes inflationen flera år innan de olika ländernas riksbanker blev oberoende. Det är alltså inte så att oberoendet ger låg inflation. Det har man kunnat få ändå.

I valet mellan sänkt och höjd ränta har fackförenings­rörelsen varit kritiker av riksbanken, medan den social­demokratiska partiledningen och näringslivet varit positiva. Jämfört med den Europeiska central­banken och andra riksbanker, som Bank of England, är den svenska riksbanken visserligen lite extremare eller åtminstone snabbare med ränte­höjningar, men det är trots allt en skillnad under galgen. De olika riksbankerna följer i stort sett samma politik. (Det stora undantaget är USA:s Federal Reserve som betydligt mer aktivt använt ränte­sänkningar och ränte­höjningar för att ingripa i ekonomin oberoende av inflation och andra ”nödvändiga normer”.)

Men det finns en annan dimension som är allvarligare. En oberoende riksbank handlar framför allt om att politiken inte längre ska kunna välja vissa saker. Man kan inte länge stimulera ekonomin utifrån sina åsikter om hur ekonomin ska skötas, i stället är det ”experternas åsikt” som ska gälla. Det betyder i praktiken att det enda regeringen numera styr över är ”halva” den ekonomiska politiken. Det vill säga budgeten.

Men även här har politiken fått en tvångströja – ett utgiftstak – som innebär att tekniska regler och i förväg satta ”normer” bestämmer vad man kan och får göra, och inte vad väljarna eller regeringen vill göra.

Den nyliberala politiken handlar helt enkelt om att politikens inflytande över vad som sker i ekonomin ska begränsas, de folkvaldas makt ska beskäras. Den oberoende riksbanken är då ett utmärkt exempel på hur det gått till. Tyvärr har de politiska partierna varit i stort sett överens, det finns ingen egentlig politisk opposition vad gäller ekonomin idag i Sverige. Det demokratiska problemet med en oberoende riksbank kommer att synas först den dag någon vill föra en ekonomisk politik som inte har stöd inom närings­livets toppar, bland ekonomer och den stora statliga byråkratin.

Sammanfattning

En oberoende riksbank handlar i första hand om att våra valda ombud inte längre ska styra över penning­politiken. Riksbanken är ett expert­organ, utanför medborgarnas kontroll och inflytande.