Varför privatisering?

Privatiseringar genomförs på olika sätt. Det kan handla om att kommuner lägger över en del av sin verksamhet i ett bolag, som därefter säljs. Det kan handla om offentliga företag som börs­introduceras och sen bit för bit överförs i privat ägo. Det kan handla om att verksam­heter som aldrig varit bolag privatiseras och drivs i ny form. (Det gäller till exempel sjukhus och skolor.)

Men slående för alla dessa olika privat­iseringar är att de sällan diskuteras. Ingen förklarar varför, det tydligaste svar man kan få är ett negativt ”staten behöver inte äga dessa verksam­heter så länge man har insyn och kan lagstifta kring dem”.

Vi menar att privat­iseringar egentligen handlar om något helt annat.

Låt oss kort försöka granska argument för förändringen.

Därför att staten är en dålig ägare? Det säger företagar­organisationer, direktörer och affärs­tidningar. Men det är knappast statliga företag som leder ligan vad gäller konkurser, speku­lationer, styckningar. Det är inte staten som orsakat nedlagda företag i jakt på snabba vinster.

Tvärtom är det staten som genom årtiondena gått in i kris­branscher och omstrukturerat, räddat och skapat de tunga invester­ingarna som gjort att ekonomin kunnat ta ny fart.

Det är inte staten som orsakat ned­lagda företag i jakt på snabba vinster.

Jorden runt finns det naturligt­vis dåliga statliga företag, men det finns ännu fler dåliga privata. Det finns statlig byråkrati och feghet, men det finns lika mycket privat byråkrati och feghet.

Det finns inga bevis på att statligt ägande lett till sämre företag eller sämre utveckling än privat ägande. Det finns egentligen bara en stor nackdel med statligt ägda företag. De är dåliga för aktie­ägarna eftersom de inte deltar i börsens uppgång.

Staten kan inte som ägare få samma ”utveckling” på börs­kursen så länge företagen inte är till salu. Ingen privat aktie­ägare blev rikare när ett bolag som LKAB eller det gamla Telia gjorde en lönsam investering och blev mer värt. Så visst kan man säga att staten är en dålig ägare om man med en god menar att det är aktie­ägarnas värde­stegring som ska gynnas.

Men man kan lika gärna säga att staten just därför är en god ägare.

Därför att statligt ägande stoppar konkurrens? Det här är ett märkligt argument när vi vet att några stora oljebolag faktiskt kontrollerar hela bensin­marknaden, att svenska privata banker räddats genom att de tillsammans fått ta ut en hög ränta under statlig bankgarantis skydd. Eller där tre mediebolag äger nästan all viktig media i Sverige och dessutom styr distri­butionen av både tidningar och digitala medier. Bara i ord är konkurrensen fri.

Men låt oss acceptera påståendet och utgå från att statligt ägande minskar konkurrensen mer än privat. Frågan är då när vi som medborgare verkligen tjänar på konkurrens.

Visst kan den hjälpa oss. Det är bra med konkurrens vad gäller utvecklingen av till exempel en tv, på marknaden finns tusentals varianter att välja på vad gäller såväl pris, funktion som form. Konkurrensen skapar en utveckling utifrån en minsta gemensam standard.

Men vad har vi för nytta av konkurrens om bensinen? Eller elen? Det är ju knappast olje­bolagen som utvecklat ny bensin, utan tvärtom politiken som ställt krav på mer miljö­vänliga drivmedel (eller snarare mindre miljö­farliga). Och vilken ny el kan det privata prestera som inte offentligt ägda verk kan? Visst minskar statligt ägande konkurrensen. Men det är ju också den stora fördelen.

Därför att priset ska sjunka? Varför skulle priset på el sjunka för att många fler lever­antörer får sälja till dig i stället för att vi alla hämtar från samma statliga leverantör?

På vilket sätt blir det billigare? Om olika småbolag (som snabbt köps upp och blir stora giganter) ska locka just dig att välja deras el, så måste de investera i admini­stration och nya tekniska system (nya mätare) men framför allt i reklam. Själv­klart blir det i slut­ändan dyrare att sälja el när man ska konkurrera med andra. Du som konsument får betala.

Motivet till avregler­ingarna av elmarknaden var egentligen något helt annat än konsumenternas behov. El är något vi köper oberoende av vem som säljer, vi måste ha el och elen ser exakt likadan ut oberoende av var vi köper den. Att priset ska variera är obegripligt, det är samma el vi köper var vi än bor. Om motivet verkligen var att sänka priserna skulle det vara både enklare och snabbare att helt enkelt sänka det reglerade elpriset!

Politik handlar om intressenas kamp och i det här fallet står på ena sidan ett aktivt intresse och kräver, medan det på andra sidan inte finns någon verklig kraft som säger emot.

Den grupp av finans­kapital som vill ha avreglering för att få en ny marknad att investera i har aldrig mött någon egentlig motpart. Och deras intresse är enkelt. Om man som elproducent kontrollerar både produktionen, avtalen med konsumenten och distri­butionen så står man helt enkelt starkare som företag. Man kan lättare köpas och säljas. Den avreglerade marknaden blir en ny företags­marknad där vinster kan skapas och värden byggas utan att det egentligen ger dig som medborgare bättre eller billigare el. I värsta fall kan de avreglerade bolagen skapa energi­kriser och konkurser i jakten på höga vinster och aktie­värderingar.

Priserna ökar för att företagen kan höja och skapa högre vinster.

Elen avreglerades för att kapitalet söker fler marknader att jaga vinster på. Idag erkänner de flesta att avregleringen av elmarknaden var ett ”miss­lyckande”. Av de många nya elföretagen blev några stora bjässar som kontrollerar marknaden. Bjässar som dessutom blivit multi­nationella. (E.on, Vattenfall, Fortum.) Deras kontroll över priserna är stor och vinsterna enorma. Eftersom företagen äger olika typer av energi­produktion har man dessutom kontroll oberoende av energi­slag. När oljan blev dyrare så höjde Fortum fjärrvärme­priserna, trots att de senare inte alls produceras av olja. När kärnkrafts­elen blir dyrare höjs priset även på vatten­kraftselen. Priserna ökar för att företagen kan höja och skapa högre vinster.

För att privat ägande skapar en snabbare utveckling? Våra fasta och mobila telefon­system är utvecklade och skapade av en offentlig sektor. Det är våra gemensamma miljarder som skapat möjlig­heterna. När ny teknik introducerats så har det varit för att behovet av trafik ökat ju mer användnings­områdena ökat. Ju mer information som kunde pressas genom trådarna, desto större möjlighet blev det också att pressa priset på både samtal och datatrafik.

När någon hävdar att priserna inom tele­trafiken sjunker genom avregleringen så är det alltså en mycket ytlig sanning. I själva verket är det ny teknik som skapat möjlighet att sända fler samtal billigare. Om vi ville skulle ett statligt tele­monopol idag kunna erbjuda varje medborgare gratis telesamtal. Men den tiden är passé, idag jagar Telia miljard­överskott för att kunna växa och köpa upp mot­ståndare. Man kan med samma kraft hävda att det är avregleringen som gör att priserna på tele­trafik och internet är så höga som de faktiskt är, som privatiserings­förespråkare hävdar att den skapat sänkta priser.

För att privata företag snabbare tar hänsyn till folks önskemål och anpassar sig till nya situationer? Det här är ett argument som är mycket tveksamt i dagens värld där det är de stora multi­nationella bolagen som haft svårast att anpassa sig till de nya förut­sättningarna som energi­kriser och klimatkris skapat på jorden. Bil­företagens svårighet att ställa om trafiken till fossil­fri är ett drastiskt exempel. Ett annat är bank­företagens oförmåga att hantera invester­ingar och lån till verksamheter som handlar om att långsiktigt ställa om produktion och konsumtion. Ett tredje är energi­bolagens ovilja att vrida investerings­kapitalet till förnyelsebar energi.

I samtliga fall krävs politiska krav och tvingande beslut för att de privata företagen ens ska börja en omställning. Trots att det är förändringar som ligger i linje med vad folk vill ha. Det finns argument för privat­iseringar och det finns mot­argument. Men det finns ingen egentlig debatt. Och då blir privat­iseringarna ett mysterium för de flesta där slutresultatet i form av höjda priser för konsumenter och stora vinster till små ägar­grupper snarare skapar en uppgivenhet inför demokratins svaghet.