Lyckades nyliberalismen?

Historien är ingen enkel rak väg. Det som sker i ett samhälle består av ständiga motsättningar, olika riktningar och motsatta rörelser.

Därför finns det aldrig något som är ”färdigt” inom samhälls­utvecklingen. En politisk ”sanning” kan bara några år senare vara ett skämt i den allmänna debatten.

Nyliberalismen är idag en teori som är solkad och angripen från många håll.

Det kanske räcker med att påminna om hur hela den svenska ekonom­kåren med ett eller två undantag stödde idén om en ”stark svensk fast valuta” 1990. Eller hur samma ekonomkår på 70-talet hävdade att inflationen var svår­förståelig och problematisk medan man på 80-talet helt enkelt skyllde den på – lönerna. Eller hur ekonomen Sven Grassman i flera år visade att national­ekonomernas påstående om ”den stora utlands­skulden” på 70- och början av 80-talet var felaktigt och hur riksbank och andra institutioner till slut gav honom rätt och helt sonika räknade om statistiken (utan att han fick något erkännande för det).

Nyliberalismen är idag en teori som är solkad och angripen från många håll. Men det är lätt att glömma vad nyliberalismen egentligen gått ut på när ledande ekonomer trend­mässigt byter teori och terminologi.

Dess styrka ligger i de djupa politiska förändringar som skett. Det är inte tankarna som är det viktiga, inte de påstådda motiven, utan vad som faktiskt gjorts.

Där måste vi nog konstatera att nyliberalismen varit oerhört effektiv i Sverige.

• Den offentliga sektorn har skurits ner.
• Skatte­systemet har gjorts om så att höginkomst­tagare idag betalar mindre och låginkomst­tagare mer av skatte­bördan.
• Arbets­lösheten har hållits på en konstant hög nivå.
• Stressen och pressen på de anställda har ökat inom alla sektorer.
• Politiken har fått nya regler och ramar som gjort att en regering inte längre på samma sätt som tidigare ”får” ingripa i ekonomin.
• Stora delar av de offentliga företagen och verksam­heterna har privatiserats.
• Inflationen har hållits nere på en orimligt låg nivå.
• Börs­spekulation och valuta­spekulation har blivit en ”naturlig” och stor del av ekonomin.
• Pensions­system och försäkrings­system har förändrats.

Samtidigt kan det vara viktigt att påpeka vad nyliberalismen inte lyckats genomföra.

• Man har inte klarat av att oskadlig­göra och försvaga fackförenings­rörelsen. Det har varit ett uttalat mål, facken har varit för ”starka” i Sverige. I andra länder där nyliberalismen varit stark, som England och USA, har den direkta effekten varit krossade, försvagade fackförenings­rörelser.
• Man har inte klarat av att förändra själva trygghets­systemet. Fortfarande är det genom kollektiva avtal, stora gemensamma försäkrings­lösningar och kollektivt sparande som de flesta människorna i Sverige får sin vardag någorlunda tryggad.

Nyliberalism och system­skifte

Ett vanligt ord för den nyliberala politiken har varit ”system­skifte”. Det var Olof Palme som på allvar började använda det i den politiska debatten när han anklagade högern för att vilja skifta system på 70-talet.

Det var även Palme som först talade om ”tvåtredjedels­samhället”, det vill säga ett samhälle där två tredjedelar får det bra, medan en tredjedel ”räknas bort”.

Bägge dessa skräckbilder har visat sig bli verklighet, men ändå har vi i den här boken valt att försöka undvika just de orden. Problemet är ju att politiken genomförts av såväl borgerliga som social­demokratiskt styrda regeringar.

Begreppet ”tvåtredjedels­samhälle” tycker vi är missvisande, då vi snarare borde tala om ett ”tredjedels­samhälle” eller rent av ”femtedels­samhälle”. Så liten är den grupp som verkligen tjänat ekonomiskt och politiskt på den här utvecklingen.

Ordet system­skifte har dessutom en klang av att vara något definitivt, något fast och oföränderligt.

Men så är det inte. Sverige är fortfarande ett land med olika politik, olika krafter som drar åt olika håll. Både inom och utom arbetar­rörelsen.

Nyliberalismens årtionden

Nyliberalismen har inneburit en samling politiska förändringar som förvandlat Sverige från ett land med full syssel­sättning, ökad jämlikhet och minskade inkomst­klyftor till ett land där ojämlikheten ökat, vinsterna stigit, den offentliga sektorn minskat och där arbets­lösheten skenat i väg. Utan ambition att vara heltäckande vill vi här sammanfatta några av de viktiga förändringarna.

Har nyliberalismen dött?

Det är nog sant att nyliberalismen delvis dog som modeord när 2000-talet blev alltmer gammalt. En borgerlig finans­minister som Anders Borg undviker också noga begreppet, han framställer i stället politiken som icke-ideologisk. Den är styrd av ”vetenskap”.

Nyliberalismens problem är att det befriade finans­kapitalet, den låga inflationen, de minskade lönerna och den gigantiska arbets­lösheten ingenstans har löst de egentliga problemen.

Fortfarande utvecklas ekonomin mycket sämre än på det 60-tal där de offentliga sektorerna ingrep och växte. Trots gigantiska nya marknader i öst och i Asien tar den nya ekonomin bara fart i de övre skiktens rikedoms­ansamling.

Nyliberalismen har inte löst den världs­ekonomiska kris som startade på 70-talet och var den egentliga orsaken till att ekonomer började tänka ”nytt”.

Den har däremot skapat de instrument som gjort att arbetar­rörelsen ändå inte vågat annat än fortsätta på inslagen väg. Nyliberalismen har försökt göra politik till något omöjligt. Även om den själv inte längre tillhör nutidens populäraste ord har den ändå satt djupa spår i form av det märkliga virus vi kallar maktlöshets­sjukan.

Samtidigt har nyliberalismens hårda normer blivit ett problem för de borgerliga ideologerna själva. Dagens Nyheters ledarsida har länge utgjort den tydligaste uttolkaren av de nyliberala idéerna. På senare år har man allt oftare påpekat att ”normerna” inte är så viktiga. De enorma överskotten i offentlig sektor är för stelbenta och försvårar de skatte­sänkningar tidningen efter­strävade. På samma sätt kallades de finans­politiska reglerna efter samman­brottet 2008 för reglerande och nödvändiga begränsningar av kapitalets frihet. Fast i själva verket har inget verkligt gjorts för att ändra den frihet världens spekulerande kapital haft. Vi tror därför inte att nyliberala idéer försvunnit. Bara att man bytt terminologi för att kunna fortsätta politikens inriktning.