Vad är normpolitik?

Den nyliberala politiken handlar om att tillväxten i samhället ska öka genom att offentliga verksamheter privatiseras, skatter sänks, vinsterna stiger, inflationen hålls låg och lönerna hålls tillbaka.

Man har använt ”marknaden”, framför allt valuta­marknaden, som en mätare på om politiken gått åt rätt eller fel håll.

Om kronan har rasat har man sagt att ”marknaden reagerat negativt”.

Om räntorna stigit så har ”marknaden visat sitt missnöje”.

Om ett politiskt förslag lagts fram och ”börsen stigit” så har ”marknaden svarat positivt”.

Detta är ju på många sätt en fullständigt absurd situation. Men samtidigt logisk.

Den kommer från en syn på ekonomi där det finns ”en riktig politik” som ”marknaden behöver och gillar”.

’Marknaden’ utgörs idag av en mycket liten elit som nationellt och inter­nationellt flyttar pengar och invest­eringar och därmed ger ’betyg’ åt politiken.

Den självklara invändningen är att det som kallas ”marknaden” i själva verket bara är en liten del av samhället, en liten elit som förvaltar eller äger de förmögen­heter som samlats där. Om man på samma sätt kallade ”löntagarna” för ”marknaden” skulle deras reaktioner förmodligen leda till en motsatt ekonomisk analys av vad som är ”rätt” att genomföra.

Men faktum kvarstår. ”Marknaden” utgörs idag av en mycket liten elit som nationellt och inter­nationellt flyttar pengar och investeringar och därmed ger ”betyg” åt politiken.

Frågan är hur politikerna ska kunna veta vad de ska göra och inte hamna i en ständig virvel av experiment för att tillfreds­ställa ”marknadens” nycker.

Normpolitik som politisk uppfostran

Den nyliberala teorin innebär att politikerna ska klara det här genom att sätta upp ett antal normer, något man lovar omvärlden och ”marknaden” att följa oberoende av vad som händer i samhället.

Normpolitiken är teorin bakom Carl Bildts ord 1991 när han var stats­minister och hävdade att det bara fanns ”den enda vägens politik” för att klara krisen.

Problemet med norm­politiken är att det varit mycket svårt att veta hur en norm ska vara.

Aktörerna på penning­marknaden agerar ju, i motsats till normerna, inför vad som händer i samhället. Således var det ”marknaden” som krossade den ”norm” om en fast valuta som beslutades 1992 av regering och riksbank.

På samma sätt har marknaden ständigt gått emot den ”norm” för vilken nivå på arbets­lösheten som är ”lämplig” som ekonomer och politiker räknat ut. (Den här normen kallas Nairu – Non-accelerating inflation rate of unemployment – det vill säga man antar att det finns en nivå på arbets­lösheten som gör att inflationen inte börjar accelerera.) Men i verkligheten har arbets­lösheten kunnat gå upp och ner många procent och det enda man gjort är att man flyttat procent­siffran för Nairu.

Norm­politiken består av många olika ”normer” eller löften. Bland de viktigaste har varit att stats­skulden inte ska vara mer än en viss procent av BNP, inflationen inte mer än 2–3% och budget­överskotten inte mer än 2% av BNP över en konjunktur­cykel.

De här normerna finns kvar över regerings­skiftena, samma normer styr regeringen Reinfeldt som regeringen Persson, Carlsson och Bildt.

I praktiken verkar normerna mest vara argument för politikerna mot kritiska väljare.

Med normerna som argument kan social­demokratiska finans­ministrar argumentera mot ökad trygghet, fler offentligt anställda eller högre löner.

Med normerna som argument kan borgerliga finans­ministrar argumentera mot alltför drastiska skatte­sänkningar.

All annan politik blir ”omöjlig” då den ”bryter mot normen”.

Vi har helt enkelt fått en politik som allt mindre handlar om politiska val utan politiken agerar inom ett antal normer som hindrar politisk förändring.

Detta blir särskilt tydligt när man diskuterar normen ”utgiftstak”.

Ett tak för att hindra politik

Utgiftstaket är en regel som innebär att riksdagen beslutat att flera år i förväg fastställa en gräns för hur höga utgifterna får vara.

Oberoende av vad som sen händer i samhället måste detta tak hållas för att ”marknaden” inte ska reagera negativt.

Förslag om förbättringar och förändringar kan stoppas då de inte ”ryms under taket”. Det enda sättet att få igenom till exempel en höjd a-kasse­ersättning är att man samtidigt kan sänka sjuk­ersättningen för att ”betala det”.

Med normerna som argument kan borgerliga finans­ministrar argumentera mot alltför drastiska skatte­sänkningar.

Det är alltså en slags självsydd tvångströja som regering och riksdag har infört.

Det är möjligt att detta skulle kunna vara en sund teknik om verkligheten var fyrkantig och de ekonomiska ramarna var givna och oföränderliga.

I verkligheten är det ju inte så. Om utgiftstaket hindrar exempelvis nödvändiga miljö­satsningar för att budgeten ska gå ihop, blir kostnaden sjufalt större tiotalet år senare när ett hav dör.

På samma sätt kan en utgift som påverkar ekonomin och ökar tillväxten inte genomföras även om den kan ge staten ökade intäkter.

Utgiftstaket tar nämligen ingen hänsyn till inkomsterna.

Om inkomsterna blir högre än beräknat får dessa inte användas till nya utgifter.

Utgiftstaket får ju inte överskridas.

Utgiftstaket är alltså en norm som å ena sidan tvingar regering, kommuner och landsting att hålla nere utgifterna även om det skadar ekonomin och utvecklingen. Om medborgare röstar fram en annan kommun­ledning är dess makt­möjligheter på samma sätt begränsade av olika balanskrav. Även om en kommun har behov och råd och vill satsa så stoppar normen.

Maktlöshetssjukan

Det kanske märkligaste med denna politik, utgiftstaket, är att den är beslutad av regering och riksdag själva. Sveriges politiker har själva beslutat att de behöver dessa tvångs­tröjor för att inte ”slösa” eller ”ge efter för röstfiske”.

Det är en märklig självbild man här visar upp. En syn på politiken som svag och otillräcklig, en bild av demokratin som något som måste ”regleras” för att inte löpa amok. Vi brukar kalla det här för maktlöshets­sjukan.