Hur stor är arbetslösheten?

Vad är egentligen meningen med politik och ekonomi? Jo, att ge alla ett gott liv, att ge alla så lika möjligheter och förut­sättningar som möjligt. Om man vill skapa ett gott samhälle är ekonomin ett medel och inget mål i sig.

Det finns helt enkelt inget som är ekonomiskt gott, men samtidigt ont för samhället. Då är det bara gott för en liten del av samhället.

I ett gott samhälle ser därför inte arbets­lösheten ut som den gör idag. Politiken i början av 1990-talet lämnade en katastrof efter sig. Första kvartalet 1994 var 1 241 000 personer öppet eller dolt arbetslösa. Det fanns 346 000 öppet arbetslösa och 332 000 som var sysselsatta genom Ams. Sedan fanns 199 000 personer som inte sökte arbete, men som velat och kunnat arbeta – latent arbetslösa. Och slutligen 364 000 som arbetade mindre än de skulle vilja av arbetsmarknads­skäl – under­sysselsatta. (Skillnaden mellan öppet arbetslösa och Ams-sysselsatta redovisas inte längre, utan alla hamnar i gruppen ”Arbetslösa”.)

Diagram 4.21 är ett diagram över en misslyckad politik. En borgerlig nyliberal politik, som genomförts av såväl social­demokrater som borgare.

4.21 Arbetslöshet 1970 till 2011 (tusentals personer).

Källor: AMS-statistik, från 1980 till 1995, SCB Indikatorer, från 1995 till sept 2005, Outnyttjat arbetskrafts­utbud, antal personer 15–74 år och timmar (AKU) för arbetslösa, under­sysselsatta och latent arbets­sökande efter kön och ålder. Kvartal 2005K2–2010K4, månad –feb 2009.

För oss finns inget annat sätt att se det på. Allt det vi skriver om i denna bok, prioriteringen av vinsten, inflations­bekämpningen, minskningen av den offentliga sektorn, allt slår ut i detta diagram. Här ser vi kostnaden.

Sverige var länge ett land där få människor varit arbetslösa. Många var visserligen under­sysselsatta, det vill säga de arbetade deltid men ville egentligen arbeta mer. Många har varit aktiva i Ams-åtgärder som vidareutbildning eller arbetade i tillfälliga jobb med stöd av Ams-pengar. Men de flesta vuxna svenskar hade ändå ett jobb med normal lön.

På 90-talet bryts den politiken. Först efter 1997 sjunker arbets­lösheten. För att åter stiga efter 2002 och sen 2008. De senaste siffrorna – 1:a kvartalet 2011 – ger en total arbets­löshet på 821 000 personer. Det är naturligtvis en förbättring jämfört med 1994. Men som vi ska se i kommande kapitel finns det en gömd faktor i denna förbättring. Nämligen utslagning.

Till saken bör nämnas att dagens arbets­löshet är långt högre än vad som betraktades som en katastrof i början av 1990-talet.

4.22 Arbets­löshet vissa kvartal (tusentals personer).
1990:22001:32011:1
Arbetslösa199650392
Latent arbetslösa30196129
Undersysselsatta166353300
Summa3951 199821
Källor: AMS-statistik, från 1980 till 1995, SCB Indikatorer, från 1995 till sept 2005, Outnyttjat arbetskraft­sutbud, antal personer 15-74 år och timmar (AKU) för arbetslösa, under­sysselsatta och latent arbets­sökande efter kön och ålder. Kvartal 2005K2-2010K4, månad –feb 2009.

Tabellen visar antalet arbetslösa andra kvartalet 1990, läget drygt tio år senare och läget våren 2011. Det finns 2011 totalt 426 000 fler personer som är arbetslösa, jämfört med 1990. Siffrorna blir ju inte mindre deprimerande om man vet att arbets­lösheten som sådan är onödig. Det kostar lika mycket att anställa en människa offentligt som att låta henne vara arbetslös. Arbets­lösheten är ett stort slöseri, så frågan är varför vi då har den kvar?

Sammanfattning

Arbets­lösheten ökade kraftigt på 90-talet. Idag är den betydligt större än den var på såväl 70- som 80-talet. Vi har gått från en politik där många hade jobb till en situation där över 800 000 personer är arbetslösa eller under­sysselsatta.