Varför blir de fattiga fattigare?

I de föregående kapitlen har vi åter­kommande påpekat att utvecklingen de senaste trettio åren har gått åt fel håll.

Men varför har det blivit så?

Vi menar att grundorsaken till utvecklingen är att de flesta ekonomer och även de flesta partierna har hävdat att den offentliga sektorn i Sverige måste bli mindre.

En del – de borgerliga partierna – anser att en mindre offentlig sektor är bra för samhället. Andra – Social­demokraterna och Vänster­partiet – menade sig vara tvingade till det på grund av den ekonomiska krisen.

Vi hävdar att bägge orsakerna är felaktiga, vi tror inte att en liten offentlig sektor är bättre för ekonomins utveckling – ”tillväxten”. Vi tror inte heller att den ekonomiska krisen var sån att situationen blev bättre av ned­skärningar och sparpaket. Den ekonomiska politiken var kontra­produktiv, det vill säga den ökade problemen i stället för att lösa dem. Rättare sagt, den ökade problemen för en del av samhället och löste dem för en annan del.

Låt oss avsluta denna avdelning ”Rika och fattiga” med att diskutera grund­orsaken till att utvecklingen har gått åt fel håll.

Den offentliga sektorn är den fattiges rikedom

Den offentliga sektorn i Sverige har varit det instrument som använts för att utjämna skillnaderna och orättvisorna i samhället.

Genom den offentliga sektorn har vi finansierat en relativt rik och jämställd utbildning.

Genom den offentliga sektorn har vi skapat en trygghet som gällt även den fattige vid sjukdom och arbets­löshet.

Genom den offentliga sektorn har vi drivit en politik för jämställdhet. Dagis­utbyggnaden och skapandet av offentliga jobb inom vård och omsorg har inneburit en dramatisk förändring av kvinnors rätt och möjlighet till arbete och egen inkomst jämfört med för femtio år sen.

Genom den offentliga sektorn har vi utjämnat inkomst­skillnaderna mellan höginkomst­tagare och låginkomst­tagare, men också mellan olika perioder i livet. Barnfamiljer får ett större stöd än ensamstående och så vidare.

Vill man uttrycka det poetiskt kan man säga att den offentliga sektorn är den fattiges rikedom.

Just därför är det så oerhört viktigt vad staten och den övriga offentliga sektorn gör.

Om man minskar eller ökar bidragen.

Om man minskar eller ökar investeringarna.

Om man sänker eller höjer skatterna.

Varje sån åtgärd får direkt effekt på om vi ska få fler fattiga i Sverige.

Det går inte att ”skära ner” rättvist?

En av de viktigaste orsakerna till den orättvisa utvecklingen är ned­skärningar inom den offentliga sektorn. Det är nämligen omöjligt att ”spara” rättvist. Sänker man socialbidraget så drabbar det bara de fattiga, inte de rika. Den rike får ju mycket sällan social­bidrag. Inför man avgifter på vård, skola och omsorg så slår det mycket hårdare på den fattige än det gör på den rike. Den rike har ju ”kontant­marginal” och ett läkemedel för några hundra kronor betyder inte så mycket i dennes ekonomi. För en ensam­stående kvinna med barn kan samma läkemedel stå för många procent av månadens lön.

På samma sätt är skatte förändringar något som direkt slår olika på olika grupper. Om man sänker den statliga inkomst­skatten så ger det inte alla mer i plånboken. De allra flesta svenskarna betalar nämligen ingen statlig inkomst­skatt, de tjänar för lite. Dessutom, sänker vi skatten med 2% så ger det den som tjänar 25 000 kronor i månaden cirka 6 000 kr mer i plånboken varje år. Men den som tjänar 40 000 får 9 600 kronor. Inte ens bland de som betalar skatt är en sån ”reform” neutral.

De flesta av de olika ”ned­skärningarna” och ”skatte­justeringarna” som gjorts sen 1982 har den här karaktären. Även en sådan sak som moms­höjningar slår olika. För en fattig barnfamilj går en mycket stor del av inkomsten till mat och kläder. En höginkomst­tagar­familj köper kanske bättre och dyrare mat och kläder, men har ändå kvar pengar i plånboken när månaden är över.

Om man sänker den statliga inkomst­skatten så ger det inte alla mer i plånboken.

För den fattige blir en moms­höjning en stor procent av utgifterna, medan den för den rike står för en mindre del. Orättvisan ökar därför.

Vår poäng är att det inte behöver vara så. Man kan lika väl genomföra skatte­justeringar som utjämnar i samhället, som man kan göra såna som ökar skillnaderna. Man kan höja bidrag för fattiga och höja de offentlig­anställdas låga löner och finansiera det hela genom att låta den rika delen av samhället stå för en större del av kostnaderna.

Men man kan inte göra något av detta om man samtidigt tycker att den offentliga sektorn ska bli mindre, att skatterna och bidragen ska vara lägre.

Sammanfattning

Rik har blivit rikare och fattig fattigare. Men det beror inte på någon lagbunden ekonomisk utveckling. Utan på politiska val.

Föregående kapitel:

Finns det fattiga barn i Sverige?

Nästa kapitel:

Vad är nyliberalism?