Hur blev de rika rikare?

Idag är det lätt för den som är rik att bli ännu rikare. Tidigare var det den offentliga sektorn som blev rikare. Våra stora pensions­fonder, AP-fonderna, är ett exempel på det. Där finns idag över 800 miljarder samlade. Men de senaste trettio åren är det framför allt den privata sektorn som blivit rikare. Det är en stor politisk förändring eftersom en rik offentlig sektor kommer alla till del, medan en privat rikedom är extremt ojämnt fördelad.

Ändå är det den politik vi valt.

Och detta är resultatet: från att ha varit ett land där de privata finansiella förmögen­heterna stod stilla har Sverige blivit ett land där de växer snabbt.

3.7 Hushållens finansiella förmögenhet sedan 1970. Miljarder kronor i fasta priser.

Källa: SCB, Finansräkenskaper 2001–2009, 2010 3kv.

Diagrammet visar hur många miljarder som hushållen har år från år. Det är finansiella tillgångar, alltså pengar, aktier och obligationer, minus de lån man tagit.

Det här är tillgångar man kan växla in omgående och använda.

Före 1980 hade hushållen en liten finansiell förmögenhet, det var svårt att bli riktigt rik privat. Sen växte de finansiella förmögen­heterna snabbt. De rika hushållen kunde öka sin förmögenhet med 450 miljarder kronor på bara några år (1980–86)!

Det här berodde på system­skiftet som bl a gjorde det möjligt att låna upp pengar till spekulation på ett helt nytt sätt i Sverige. Rika människor kunde fördubbla sina förmögenheter genom att spekulera i aktier, valutor eller obligationer. Samtidigt steg vinsterna i företagen vilket gav extra skjuts åt förmögenhets­tillväxten hos de som äger.

Men som du kan se så avstannar uppgången gång på gång. Första gången 1990.

Förmögen­heterna minskade, spekulations­bubblan sprack, vi fick en bank- och fastighets­krasch och man var tillbaka till samma läge som några år tidigare.

Om vi då hade lärt oss vår läxa, ändrat politik, minskat förmögenhets­tillväxten och spekulationen för att i stället satsa på offentlig rikedom skulle mycket ha varit vunnet.

I stället har politiken varit precis tvärtom.

Efter krisen i början på 90-talet har de finansiella förmögen­heterna ökat ännu mer!

Det har varit lättare än någonsin att privat bli rik i Sverige!

Nästa gång vi fick en snabb nedgång i förmögen­heternas utveckling, 2002, hände samma sak. Politiken kom att handla om sänkta skatter på kapital och förmögenheter och inte om ökad utjämning. Inte heller krisen 2008 ledde till en förändring, tvärtom – själva ”lösningen” på krisen handlade om att få i gång börser och finans­marknaden igen.

Lätt fånget, lätt förgånget?

Ibland kan man som svar på den stora finansiella förmögenhets­utvecklingen för de rika hushållen få höra att det inget betyder, då ”det är luftpengar”. Börsen går upp och börsen går ner. Lätt fånget är lätt förgånget.

Men det är inte riktigt så kapitalismen fungerar.

Efter krisen i början på 90-talet har de finansiella förmögen­heterna ökat ännu mer!

Den som under en kort period får uppleva att han eller hon blir miljardär genom en ”bubbla” kan omvandla en stor del av ”bubbel­rikedomen” till fast egendom. Många av de it-miljardärer Sverige såg i mitten av 90-talet har inte slutat som fattiga bidrags­tagare, utan tvärtom som rika miljonärer med hus i Schweiz och en privat rikedom som gjort dem ekonomiskt fria för resten av livet.

Dessutom används de väldiga ”luft­förmögenheterna” av kapital­ägare för att skaffa sig makt. Stiger värdena snabbt försöker man skaffa kontroll över andra ”säkrare” företag. Det är därför inga kapital­ägare vågar stå helt utanför en ”bubbel­uppgång”, även gamla industri­ägare följer med i spekulations­racen för att inte riskera att bli omsprungna av andra nyrika.

Allt kapital kan helt enkelt omvandlas till makt. Även ”luftkapital”.

Men vem får betala när krascherna kommer? Gång på gång har det varit de som inte äger. Skatte­betalarna, löntagarna, de anställda.

Samhället som helhet kan inte luta sig tillbaka och filosofiskt säga ”lätt fånget, lätt förgånget” när en börs rasar eller när bankerna hotar att gå omkull.

Kapitalägarna försöker hålla uppe börskurserna genom att minska personalen eller pressa lönerna. De anställda får betala med nedskärningar när en ny företags­ledning försöker vända företagets värdering på marknaden.

Staten får betala genom ökade arbetslöshets­kostnader och krisstöd till företag.

I Sverige har vi sett det här flera gånger. Bankkraschen i början av 90-talet fick småsparare och löntagare betala genom att bankerna tilläts ha enorma ränteskillnader mellan in- och utlåning. Efter några år var bankerna lönsamma igen.

Börsnedgången 2000 fick de anställda betala genom avskedanden och ned­läggningar samtidigt som samhället pumpade in miljarder kronor i börsen genom bl a pensions­reformen för att försöka hindra ett ännu kraftigare börsfall. Pengar som sedan minskade kraftigt i värde.

I en ekonomi där rikedomen framför allt går till den privata sektorn kommer det förvisso att vara så att förmögen­heterna kan åka jojo i ett diagram. Men det stora problemet är att det är de som inte äger som hela tiden får betala kostnaderna för det kasinot.