Vem är klimatboven?

Lyssnar man på debatterna inför de stora miljökonferenserna kan man lätt få intrycket att klimathotet handlar om det faktum att länder som Kina, Indien och Brasilien fått en kraftig tillväxt. Det är ett grundfalskt påstående, det klimathot mänskligheten står inför är orsakat av de rika staterna i väst.

En enkel jämförelse mellan Kina, USA och Sverige kan förklara det här.

14.4 Koldioxidutsläpp (ton per capita) i tre länder.

Källa: Världsbanken, WDI index 2011.

Mätt per invånare är det inget tal om vem som är klimatskurken. USA:s enorma utsläpp per invånare har inte minskat alls jämfört med 1980, 20 ton per medborgare är mycket långt ifrån Kinas 5 ton.

Siffrorna blir ändå mer generande för oss i väst eftersom diagrammet inte visar den verkliga utsläppen en medborgare i USA eller Sverige skapar. Den stora förändringen sen 1990 är att väst flyttat produktion till framför allt Kina. De växthusgaser vi tidigare skapade här, sker nu i ett annat land, men det är fortfarande vår ekonomi som är orsaken till utsläppen.

Om vi godtar påståendet att ökningen av Kinas BNP är det stora hotet framöver (och inte vår västliga produktion/konsumtion) är det viktigt att inse att med nuvarande ökningstakt tar det faktiskt 40 år innan en kines blir en lika stor utsläppsbov som en amerikan.

Det här är viktigt politiskt. När Reinfeldt började diskutera klimatfrågan efter regeringsövertagandet 2006 menade han att det vi kan göra i Sverige mot klimathotet är mycket lite, det viktiga är vad Kina eller USA gör. Med sådan argumentation blir alla små länders utsläpp ointressanta, vi talar om promillen av problemet, men det är samtidigt en inställning som effektivt stoppar allt internationellt samarbete i klimatfrågan. För varför skulle andra ”små länder” agera i så fall. Varför skulle de fattiga staterna.

14.5 Koldioxidutsläpp i kg per dollar BNP.

Källa: Världsbanken, WDI Online 2011.

Det går helt enkelt inte att lösa klimatfrågan genom att peka på andra – kommande – utsläppsbovar. Det är i väst både makten och resurserna att lösa det finns. I dag.

Vill man få en bild av utvecklingen kan man också titta på hur mycket ett land släpper ut per producerad BNP-andel. Ju mer man producerar, desto mindre blir utsläppen per vara genom att produktionen i sig blir effektivare (liksom transporter med mera). Kina har minskat sina utsläpp kraftigt från 1978 till 2003. Sveriges och USA:s minskning är mer modest (Sverige har knappt rört sig de sista tio åren) och beror till stor del på att varuproduktion flyttats utomlands och ersatts med tjänsteproduktion (som ger mindre växthusgaser).

Det är svårt att hitta argument för att Kina skulle vara klimatboven om man granskar statistiken. Trots att Kina är världens folkrikaste land är ekonomin fortfarande mindre än USA:s eller EU:s. Men om man tittar på hur de tre jättarna agerar i klimatfrågan vad gäller energi blir bilden ännu mer generande för väst.

2010 investerades det 211 miljarder dollar i ny ren energi på jorden.

Trots sin relativa litenhet är det Kina som tar i mest och investerar i ny vind- och solkraft. Vad gäller solvärme för vatten står Kina för över 80% av hela världens investeringar! Lägger vi samman all förnybar energi är Kina det land som producerar mest ren energi! (Källa: Rei 2011)

Kinas oljetörst och byggande av kolkraft är ofta omnämnd, men det är bara halva sanningen. Att det är ett fattigt land som i dag drar det tyngsta lasset för att minska energislöseri och utveckla ren energiproduktion är lite skrämmande.

Studerar man offentlig statistik är det uppenbart att den rika delen av världen måste gå före och omgående ändra sin politik om klimathotet ska kunna motas.

Sammanfattning

Det är väststaterna som tillsammans med Japan skapat växthusgasproblemet. Kinas betydelse ökar men är fortfarande långt efter väst räknat per invånare.

Föregående kapitel:

Vad är utsläppsrätter?

Nästa kapitel:

Är Sverige ett föregångsland?