Problemet med olja är politik

Världens rikedom bygger på olja. Det är inget litet påstående, men sant. Världens BNP-utveckling är nämligen framtagen genom billig energi. Hela den väldiga rikedomsökningen hänger samman med att världen tagit fram lagrad energi från jordens inre.

Energi är inte vilken vara som helst. Det är själva grunden för alla samhällen, all civilisation. Vi började med elden, lärde oss tämja vinden i Egypten för 5 000 år sen, utveckla vattenkraft och så småningom ångkraft, men det var först när kolet kom och sen oljan som ekonomin och rikedomen på jorden exploderade.

Innan dess hade människan och hennes djur varit vår största energi. Slavsamhället och det feodala livegenskapssamhället berodde i grunden på att vi saknade annan energi än den vi själva tog fram. Människans eget handarbete gav rikedom till en växande överhet, men vi kunde föda få människor totalt sett.

Allt det ändrades med kol och olja.

Fossil energi som skapades för miljoner år sen verkade ”gratis”.

Den enda kostnad företagen som tog makten över oljetillgångarna hade var i princip kostnaden att pumpa upp och frakta råvaran. De långsiktiga skador oljan åstadkommer har aldrig funnits med i prisbilden.

Det är viktigt att inse att olja inte bara handlar om bränsle till våra bilar. Vore klimatfrågan bara en fråga om hur vi ska driva de hjulen skulle den vara lättare att lösa.

Olja, kol och gas utgör över 80% av världens energi, det är en enorm kraft som ska ersättas och den griper in i alla delar av ekonomin.

Alla transporter styrs av olja.

De flesta industriprocesser inkluderar olja, nästan all plast är olja, varje mobiltelefon är även byggd av det svarta guldet.

Allt jordbruk, utom några ytterst få promille ekologiska jordbruk, är baserat på olja. Dels för själva produktionen i form av drivmedel till traktorer och så vidare. Men också genom att konstgödsel faktiskt är en produkt av olja.

Men i takt med att olja utvinns ur alltmer svåråtkomliga och dyra platser är perioden av ”gratis energi” över. Oljepriset på jorden kommer aldrig bli som förr.

Detta är särskilt viktigt eftersom energi är en marknad där de olika energiproducenterna följer varandra. Pellets från svensk skog blir inte billigare när oljan blir dyr, inte heller el från kolkraft.

När oljan stiger i pris följer andra energislag efter.

Vi har en kartellmarknad internationellt, det finns ingen verklig konkurrens inom energisektorn.

Peak oil

Den som för ett tiotal år sen skrev om ”peak oil” hade märkligt svårt att få ut sina berättelser. Det enkla faktum att oljan når sin utvinningstopp har haft svårt att bli accepterat och allmänt diskuterat som ett politiskt problem.

Samma sak gäller de forskare som i dag pekar på ”peak coal” som en nära framtid.

Orsaken till det här är inte vetenskap, utan ekonomi.

Varje erkännande av en kommande oljebrist skapar nämligen panik på finansmarknaderna, råvaruspekulation och politisk oro.

Det faktum att USA varit det land som kontrollerat världens olja och har som strategiskt program att fortsätta göra det (ibland genom direkta krig) innebär en tröghet i sig. Att landet har de största oljebolagen betyder också att oljeindustrins makt (som är djupt lierad med de stora bankernas makt) ligger som en våt filt över politiken.

De senaste 7 åren har oljeproduktionen på jorden minskat lite. En tillfällig dipp, säger skeptiker, andra menar att det är ett tecken på att peak oil redan är här. 2011 avslöjades tyska militära studier av peak oil, man var allvarligt oroade över hur världen förändras när oljan blir för dyr. Den amerikanska Hirschrapporten och brittiska myndigheters studier visar samma oro. Skulle diagrammet här bredvid bli verklighet står världen inför en gigantisk energikris inom några få år.

Peak oil handlar inte om att oljan tar slut. Det handlar om att oljan inte kan hålla jämna steg med tillväxten i världen. Ny produktion, ny utveckling bromsas genom att oljan helt enkelt blir för dyr, samtidigt som världen inte utvecklat alternativen.

Peak oil innebär inte att olje­industrins vinster minskar.

Tänker man efter handlar det om att en liten elit på jorden, ägare av oljeföretag och deras politiker, länge kunnat utpressa världen att inte utveckla alternativ, samtidigt som man själv snart tjänar ännu mer pengar på den brist som kommer att uppstå. Den billiga oljan har varit oljebolagens vinstmaskin. Men den dyra oljan kommer knappast sänka deras ekonomiska makt.

Peak oil innebär inte att oljeindustrins vinster minskar. Däremot skulle en kraftig omställning för tjugo år sen ha inneburit en kraftigt minskad vinst och minskad makt för oljekartellerna.

I dag erkänner till och med de internationella energimyndigheterna att peak oil existerar. Oberoende av om det redan hänt eller om den kommer de närmaste åren är det mest besvärande med erkännandet att världen förlorat decennier av omställning genom den oljelobby och politiska ledning som hellre ignorerat problemet än agerat. Ignoransen har ekonomiska motiv. Oljelobbyn har varit en konserverande kraft som bromsat varje försök till alternativ och utveckling som kunde innebära ett hot mot den egna vinsten och makten.

Men hur har det kunnat få fortgå? Det är här vi anser att klimatfrågan kokar ner till en fråga om makten över ekonomin. Så länge de stora kapitalen på jorden handlar om att placera kortsiktigt för att hitta det ”lönsammaste” sekund för sekund, så sker ingen långsiktig investering i det som kan lösa problemet.

Just nu, i denna sekund, är det nämligen mer lönsamt att ta upp lite mer olja än att ersätta den med annan energi.

Det är bara om politiken tvingar fram sådana investeringar som en förändring kan ske.

Men då måste å andra sidan politiken stå fri från den finans- och energimakt som i dag tjänar kortsiktigt mer på att situationen får fortsätta år efter år.

Redan vid den första oljekrisen 1974 identifierade världen de alternativ som kan ersätta fossil energi. Vatten, vind och sol. Sen dess har energibolagens investeringar gått till allt utom vind och sol, och nyskapad vattenkraft är en raritet. Faktum är att de statliga stöden till olja är mycket större än stöden till ny ren energi. Jämför man USA:s subvention av olja med stöd till ny alternativ energi är det generande.

Tittar man på det statliga Vattenfalls investering de föregående 10 åren och de planerade kommande tio ser vi en bild där svenska statens bolag varit en av Europas största investerare i kolkraft. Vattenfall har investerat cirka 300 miljarder kronor inom en tioårsperiod. 200 av dem har gått eller ska inom de närmaste åren gå till ny kolkraft i Tyskland och köp av gammal kolkraft i Holland. Under samma tid kommer Vattenfall ha satsat 20–30 miljarder på vind.

Norska staten har å andra sidan försökt tömma sin havsbotten på olja och de enorma överskotten har inte investerats i ny ren energi utan i finansplaceringar jorden runt på världens börser. Man använder inte de omkring 3 500 miljarder svenska kronor som fonden består av till att ta över eller utveckla något. I stället köper man mellan 0,5 och 1% av de stora bolagen i världen. En så liten post att man inte behöver ta ansvar. Utan bara spela på uppgångar och nedgångar.

Man kan naturligtvis prata bort det här och säga att det är misstag och okunskap som ligger bakom 30 års misslyckande i energifrågan.

Men man kan också se det på ett annat sätt. Precis som den katolska makten höll tillbaka vetenskap och teknisk utveckling i flera hundra år är det i dag finanskapitalet och oljeindustrin som hållit tillbaka utvecklingen, kanske inte hundratals år,

men väl hundra.