Löner, vinst och inflation?

Vi börjar med att läsa en gammal text från FN. I FN-publikationen ”Economic Survey of Europe in 1985–86” studerades inflationen i 13 västländer under perioden 1961 till 1983. Slutsatsen var att löneökningarna svarade för mellan en tiondel och en femtedel av inflationen i de olika länderna. Rapporten konstaterade också att löneökningarnas roll för att förklara inflationen är ”mer begränsad” än andra faktorer.

Det här är en sån där rapport som läses och läggs åt sidan på partikanslier och tidningsredaktioner. Den rubbar nämligen grundtankarna. Om det inte är löner som skapar inflationen, vad är det då?

På ett visst sätt kan vi säga att inflationsproblemet är enkelt. I grunden handlar det om att det ställs för stora krav på inkomster i förhållande till vad vi producerar. Summan av alla inkomstkrav tenderar att ständigt vara större än summan av den samlade produktionen.

Säg att vi har ett litet land som under ett år producerar varor och tjänster för 100 kronor och att inkomsterna uppgår till lika mycket. Under det följande året ökar de samlade inkomsterna till 110 kronor, samtidigt som mängden producerade varor och tjänster är oförändrad. Det innebär en press uppåt på priserna. Genom att inkomsterna ökar måste priserna höjas för att täcka de ökade kostnaderna. Det sker också genom att det blir lättare för de som säljer varorna och tjänsterna att höja priserna. Vi kan vänta oss att priset på den oförändrade mängden varor och tjänster ökar till 110 kronor.

Prisökningen kan alltså bero både på dem som vill ha bättre betalt för sitt arbete och på dem som vill ha mer vinst.

Så här långt är det rätt enkelt. För stora inkomstökningar i förhållande till ökningen av vad som produceras innebär en press uppåt på priserna. Det finns undantag. I ett läge med stora outnyttjade produktionsresurser kan inkomstökningar locka fram ökad produktion. I vårt exempel kan man tänka sig att inkomstökningen leder till att mängden producerade varor och tjänster ökar på grund av ökad efterfrågan. Men i längden går det inte att år ut och år in ha inkomstökningar som överstiger produktionsökningen utan att få inflation.

Detta rätt enkla och självklara påstående används för att påstå något som inte alls är självklart. Nämligen att en typ av inkomster – löner – är vad som driver upp inflationen. Låt oss gå tillbaka i historien och se på den tid då vi verkligen hade inflation, åren 1980 till 1995:

11.6 Löner, vinster och förädlingsvärde. I miljarder kronor.
19801995Förändring
Löner231627172%
Vinster136565315%
Förädlingsvärde3671 192225%
I fasta priser36746827%
Källa: Konjunkturinstitutet, Analysunderlag 1996 till 2002.

I tabellen visas de två delar som värdet av näringslivets produktion (det kallas förädlingsvärde) delas upp i – löner och vinster. Mellan 1980 och 1995 ökade lönekostnaderna i näringslivet med 172%. Samtidigt ökade näringslivets bruttovinst med 315%. Förädlingsvärdet ökade i löpande priser med 225%. Men mängden varor och tjänster, mätta i fasta priser, ökade bara med 27%.

De samlade inkomsterna har ökat med 225% och produktionen med 27%. Det leder till inflation. Men vems är skulden? De som har krävt 170% högre löner, eller de som har krävt 315% högre vinst? Om vinsterna hade varit en mycket liten del av det totala värdet skulle kraven på ökade vinster inte spela så stor roll. Men vinsterna utgör nästan hälften av förädlingsvärdet. Så visst har vinstkraven spelat en avgörande roll.

11.7 Löner, vinster och prisökningar under fyra perioder (procent per år)

Källa: Konjunkturinstitutet, Analysunderlag 1996 till 2010.

Däremot är det inte alltid på det sättet. Låt oss titta på fyra perioder. Vi ser ett mönster här. När inflationen är hög (1980–95 och 2005–07), så är den vinstdriven. Vid låg inflation slår löneökningarna hårdare. Det vi kan se är att när inflationen börjar ta lite fart så är det också vinstökningarna som är höga. Under åren 1995 till 2006 ökade lönekostnaderna med 5,8% per år. Vinsterna ökade bara med 3,2% per år. Här kan vi prata om att inflationen i högre grad berott på lönerna än på vinsterna. Men å andra sidan fanns under den här perioden nästan ingen inflation alls. I genomsnitt uppgick den till 1,1% per år. Detsamma gäller de allra sista åren.

Sammanfattning

Lönerna har stigit mycket mindre än vinsterna i Sverige. Inflationen beror mer på vinstjakten än på lönehöjningarna.