Har Sverige blivit fattigare?

Det är svårt att med blotta ögat se ekonomins utveckling. Den ser nämligen väldigt olika ut beroende på var man tittar. Sverige är idag ett annorlunda land än det var för tjugo eller trettio år sen. Det är enkelt att se, det räcker med att ta en tur genom huvud­staden så upptäcker man sånt som inte existerade för tjugo år sen. Tiggare och hemlösa som sover utomhus, förorter med nedslitna hyreshus och skolor.

Samtidigt kan man se lyxiga lägenheter, vackra restauranger med exklusiva och dyra rätter och fina butiker med varor från hela världen. En liten enrummare i centrala storstaden kan kosta miljoner som bostadsrätt.

Åker man ut på landet kan man se igenväxta åkrar, ibland rena ödebyar. På mindre bruksorter kan gigantiska fabriks­lokaler gapa med svarta och tomma fönster mot den förbifarande. Samtidigt finns ett modernt espressocafé bredvid en hörsal med digital­sänd opera från Metropolitan i New York som fredags­föreställning.

Vart man än vänder sig ser man människor med dyra mobil­telefoner i händerna. Går man hem till medborgarna hittar man nya led-tv:ar, datorer och modern köks­utrustning. Eller ser kostsam miljövänlig energi­produktion på taken i form av solceller. Kanske en dyr elbil står utanför.

Inom politiken styrde i tjugo år påståendet att ’vi i Sverige inte längre har råd’.

Om man å andra sidan vågar sig in i ett klassrum i en vanlig grundskola ser man sönderlästa och förstörda läroböcker i de ungas händer. Och från vårdhemmen kommer en ny skandal när de gamla förvägras fritt kaffe då kommunen säger sig ”sakna resurser”.

Det är svårt för var och en att se om Sverige blivit ett fattigare eller rikare land.

Det handlar om vad vi vill se.

Ett politiskt argument

Det är viktigt att inse att siffror om ekonomi också är argument i en politisk debatt. Inom politiken styrde i tjugo år påståendet att ”vi i Sverige inte längre har råd”. Finans­ministrar som Anne Wibble, Kjell-Olof Feldt, Göran Persson och Pär Nuder har förklarat att ”vi levt över våra tillgångar”. Företrädare för näringslivet har förklarat att ”Sverige halkat efter i utvecklingen”, några chefs­ekonomer har i artiklar förklarat att ”Sverige utvecklas till Europas fattiga kusin”. Sådana påståenden gav tillsammans en bild av att landet helt enkelt inte längre hade råd med det vi ville, att vi blivit fattigare, att våra satsningar på skolor, nya hus eller social omsorg måste vara mindre då vi tillsammans hade mindre att fördela.

Men efter 2006 började den retoriken svänga. 2011 skriver affärs­tidningar om Sverige som en ”tigerekonomi”, finans­ministern anser att landets finanser är ovanligt robusta och arbetsgivar­organisationer kräver ytterligare stora skatte­sänkningar eftersom det offentliga i onödan samlar pengar ”i ladorna”.

Så vad är sant? Vilken bild stämmer? Eftersom bilden av ett allt fattigare offentligt Sverige är det som styrt mycket av de politiska vardags­samtalen i Sverige vill vi börja just med detta. Bilden är nämligen inte sann. Sverige är idag ett mycket, mycket rikare land jämfört med för tjugo år sen. Och vi har aldrig varit fattiga i modern tid.

För att se om ett lands ekonomi växer, mäter man hur mycket varor och tjänster som produceras varje år. Det kallas för BNP, bruttonational­produkten. Ju mer varor vi producerar, desto högre blir BNP. Varor kan vara alltifrån bilar till suddgummin eller dataprogram. Ju fler tjänster vi gör åt varandra, desto högre blir BNP. Det kan vara alltifrån konsultationer eller hårklippning till utbildning eller vård. I ett diagram ser utvecklingen ut såhär:

I Sverige har BNP stigit varje år sen andra världs­kriget, med undantag för 1981 och krisåren i början av 1990-talet. Varje år har vi tillsammans blivit lite rikare.

År 1980 hade vi en BNP på 1 805 miljarder kronor.

År 1990 hade vi en BNP på 2 238 miljarder kronor.

År 2000 hade vi en BNP på 2 637 miljarder kronor.

År 2010 hade vi en BNP på 3 262 miljarder kronor.

Vi har blivit rikare, inte fattigare.

Tittar vi bara på de senaste decennierna (vilket vi kommer att göra ofta i den här boken) så ser kurvan ut såhär:

Även i denna period – som många kallade krisperiod – har BNP stigit stadigt. Enda gångerna vi haft ett fall är under krisen 1991–93 och 2008–09.

För att kunna jämföra länder brukar man dela BNP med antalet medborgare. Då får man något som kallas BNP per capita, eller på vanlig svenska BNP per medborgare.

År 1980 hade vi en BNP per capita på 216 950 kronor.

År 1990 hade vi en BNP per capita på 260 531 kronor.

År 2000 hade vi en på 300 889 kronor.

Och år 2010 hade vi en BNP utslagen per person på 347 761 kronor. Ett diagram över hur BNP per capita utvecklats ser ut såhär:

Det är viktigt att veta att diagrammet visar fasta priser, det är inte en inflations­bubbla du ser, utan pengarna är omräknade till samma värde. Ändå blir vi alltså rikare och rikare.

Om vi tittar på förändringen av BNP per capita de senaste decennierna, ser vi att det är få år vi har blivit fattigare. De flesta åren har vi tvärtom fått större och större resurser i samhället att fördela.

Det här diagrammet visar en kraftig ökning av BNP över trettiotvå år. Sedan 1980 har BNP per person ökat med nästan 150 000 kronor! Återigen: Vi blev rikare, inte fattigare under de här åren.

Hur vet man det här?

BNP är ingen exakt siffra. Ingen vet exakt hur många varor och tjänster det produceras i Sverige i år. BNP är alltid en beräkning, en uppskattning som våra statistiker på Statistiska Centralbyrån (SCB) gör.

De frågar helt enkelt en mängd företag, butiker, banker och konsumenter hur just deras ekonomi utvecklas. Om man producerar/konsumerar mer eller mindre. Man undersöker på samma sätt hur mycket pengar som finns och hur de används. Man frågar hur mycket vi exporterar och hur mycket vi importerar till landet.

Alla de siffror man får i dessa undersökningar vägs sen samman till en uppskattning, en BNP-siffra.

Det är viktigt att förstå att den inte är exakt. Annars kan man bli chockad av att den i efterhand kan ändras. Under decennierna har således våra BNP-siffror ändrats i efterhand flera gånger. Nya fakta har kommit till, beräkningar har gjorts om. Ett lands BNP kan därför förändras från en ökning på 1,5% till en ökning på 1,8% utan att något hänt. Man har bara räknat om.

Ännu viktigare att veta är att när ekonomer och statistiker gör prognoser, det vill säga försöker räkna ut vad som ska hända i framtiden, så är dessa beräkningar ännu osäkrare. I mars 2010 trodde Konjunktur­institutet att BNP skulle stiga med 2,4% under år 2010. I december trodde man i stället att den skulle stiga med 4,3%.

Vad gäller ekonomi, både den som har varit och den som ska bli, är osäkerheten alltid stor.

Problemet är att det inte är så sakerna presenteras. I stället diskuteras dessa olika siffror som om de vore väldigt exakta. Om ett land har en BNP som stiger med 1,7% och ett annat en som stiger med 2,1%, så kan politiker och ekonomer dra långtgående slutsatser om att det ”lågpresterande” landet måste försöka likna det ”högpresterande”. I debatter försöker man använda osäkra siffror som bevis, trots att hela skillnaden kan vara korrigerad om några år.

När man diskuterar ekonomi och politik är det här alltid bra att ha i minnet.

Ekonomi är ingen exakt vetenskap, det finns ett stort mått av osäkerhet och gissningar i det som sägs.

Man kan naturligtvis fråga sig vad rikedom är. BNP mäter ju bara hur mycket vi gör, men inte om det vi gör är bra eller dåligt. Tio dåliga skjortor som inte håller i tvätten ger högre BNP än en bra skjorta som håller flera år. Om man skövlar skogar stiger BNP på kort sikt, men den kommer att sjunka på lång sikt om ny skog inte växer upp.

På samma sätt kan miljö­förstöring och slöseri höja BNP, medan miljösparande kan minska den. En natur­katastrof som orkanen Katrina i New Orleans 2005 höjde den regionens BNP. All åter­uppbyggnad ökade BNP. Om man å andra sidan sparar på resurs­slösande förpackningar i ett samhälle så minskar man ju antalet förpackningar som produceras under ett år. BNP blir lägre, men av en god orsak. På samma sätt leder ett lyckat energi­sparande i hus till lägre BNP om inte den energin används till annat.

BNP är alltså inte ett mått på om vi producerar rätt saker eller om våra resurser används sunt.

Det här är en mycket viktig slutsats. BNP säger inget om huruvida vi lever i en lång­siktigt bra ekonomi, den säger heller inget om hur vi fördelar i samhället. Det enda den säger är vilken gemensam kraft vi har att göra saker med. Bra eller dåliga saker.

Det finns också helt andra sätt att mäta hur utvecklingen är i ett land eller mellan olika länder.

Om rikedom är detsamma som att kunna leva ett långt liv med god hälsa eller att alla får en god utbildning, så är ett land som Sverige mycket rikare jämfört med de flesta andra länder, än om vi mäter hur många varor och tjänster som produceras.

Tio dåliga skjortor som inte håller i tvätten ger högre BNP än en bra skjorta som håller flera år.

För oss är BNP ändå en mätare på samhällets produktions­förmåga. Det är ett mått som – om än grovt – anger om vi har mer eller mindre resurser att fördela mellan oss. Ett land med hög BNP har mer resurser att bekämpa fattigdom eller miljöförstöring än ett land med låg BNP.

Därför kommer vi oftaatt använda och refereratill BNP i den här boken. I senare avdelningar ska vi diskutera måttets bedräglighet vad gäller att motivera en framtida politik. (Avdelning 13.)

Om BNP stiger innebär det alltså att vi blivit rikare. Vi har mer resurser som vi tillsammans kan använda på olika sätt. Men varifrån kommer då påståenden som att ”vi halkar efter andra länder” eller att ”vi lever över våra tillgångar”?

De som säger så pratar egentligen om något helt annat. Man kan ju bli rikare och ändå samtidigt ”halka efter andra”.

Om en person har 100 000 kronor och får ytterligare 10 000 kronor har hon ju blivit rikare. Men om grannen samtidigt ökat innehållet i sin sparbössa från 100 000 till 115 000 kronor så kan man påstå att den första ”halkat efter”. Men det är ett mycket missvisande påstående. Den viktiga sanningen är ju att bägge blivit rikare.

Det är sant att många länder blivit rikare de senaste tjugofem åren. En del länder, som hade en lägre BNP än Sverige förut, har idag en högre. Men det är ingen förklaring till att vi i Sverige inte längre har råd med en skola för alla, med en hög arbetslöshets­ersättning eller en bra äldrevård.

För vi har ju blivit rikare.

Det finns helt enkelt ingen som helst ekonomisk orsak till att många i Sverige idag måste avstå från tandvård, vilket man hade råd med på 70-talet. Det finns ingen ekonomisk orsak till att vi betalar dyra avgifter för sjukvården, vilket vi inte gjorde förr. Det finns ingen orsak till att vi inte har råd med en anständig sjuk­försäkring. Det handlar bara om politik.

Sverige är rikare idag än för tjugofem år sen. Men vi fördelar våra rikedomar annorlunda.