Gör räntan på stats­skulden oss maktlösa?

Alla stater lånar hela tiden pengar. Alla stater har hela tiden en skuld. Det viktiga är skillnaden mellan vad en stat lånat och vad en stat har i finansiella tillgångar, den så kallade netto­skulden.

Det är nämligen på den statens verkliga ränta ska beräknas.

När någon vill poängtera hur allvarlig stats­skulden är brukar man peka på posten ”räntor på stats­skulden”.

Det är alltid en mycket hög siffra, ofta större än kostnaderna staten har för sjukvård eller skola.

”Om vi bara betalar tillbaka stats­skulden så försvinner den kostnaden”, säger man.

Detta är ett mycket bedrägligt påstående.

Räntan på stats­skulden ska nämligen jämföras med den offentliga sektorns kapital­inkomster. Den offentliga sektorn lånar pengar och betalar ränta. Offentliga sektorn lånar samtidigt ut pengar och får in avkastning på sitt kapital. Den egentliga ränte­kostnaden är alltså skillnaden mellan dessa två poster.

Problemet är att bara den ena posten står i stats­budgeten. Det är ränte­kostnaden.

Det viktiga är skillnaden mellan vad en stat lånat och vad en stat har i finansiella tillgångar, den så kallade nettoskulden.

Men den andra posten, kapital­inkomsterna, är gömd i andra delar av den offentliga sektorns budgetar. Vill man se kapital­inkomsterna måste man leta på olika ställen.

Det är mycket sällan en vanlig väljare får se siffrorna sida vid sida.

Men såhär ser det ut.

Den offentliga sektorn hade 1990 ränteutgifter på 98 miljarder och kapital­inkomster på 116 miljarder. Alltså ett plus på 18 miljarder.

1995 hade man ränteutgifter på 128 miljarder och kapital­inkomster på 98 miljarder. Därmed ett minus på 30 miljarder. År 2005 hade man ränte­utgifter på 51 miljarder och kapital­inkomster på 60 miljarder. Det handlar alltså inte om en kostnad netto utan om ett plus på 9 miljarder! År 2010 var ränteutgifterna 34 miljarder medan kapital­inkomsterna var 53. Ett överskott på 19 miljarder.

Orsaken till att de verkliga ränte­kostnaderna är så pass mycket mindre än vad som normalt sett sägs i den politiska debatten är inte konstigt. Eftersom den största delen av statens lån kommer från de olika statliga fonderna och från den övriga offentliga sektorn, så betalar vi i praktiken ränta till oss själva. Pengarna går från staten till exempelvis statens fonder. Dessutom får vi ju kapital­inkomster på statens aktier, pengar och fonder. Ränte­kostnaden är därför aldrig så stor som det sägs i valdebatter.

Genom åren har statens ränte­utgifter och kapital­inkomster sett ut såhär:

2.10 Kapitalinkomster och ränteutgifter. Miljarder kronor i fasta priser.

Källa: SCB, National­räkenskaperna 1980–96, N10SM9701, Konjunktur­institutet: www.konj.se, konjunktur­läget, statistik.

Sammanfattning

Räntan på statsskulden har aldrig varit ett stort problem, inte ens de värsta åren på 90-talet. En stor del av räntan går tillbaka till oss själva.