Varför svälter människor?

Ungefär 800 miljoner människor svälter i världen. Men varför? Är det brist på vatten, dåliga jordbruksmetoder eller tillfälliga hungerkatastrofer? Eller är det krigen, kanske framför allt inbördeskrigen, som är orsaken?

Svältens orsaker i medierna är nästan alltid en tillfällig katastrof. När detta skrivs i augusti 2011 är den största hungerkatastrofen någonsin ett faktum i östra Afrika. Torkan har slagit sönder småbönders jordbruk. När utsädet är uppätet finns inget kvar. En massflykt pågår och runt hela världen fylls nyheter av små inslag om hur barn, studerande eller kändisar samlar ihop pengar till torkans offer.

Och det finns något väldigt avslöjande i detta. Svälten beror nämligen inte på brist på mat. Den beror på brist på pengar hos de som svälter.

Fattigdomen som gör att människor som drabbats av dåligt väder inte kan köpa den mat som finns.

För det är det fantastiska med världen i dag.

Vi kan mätta alla munnar på jorden.

Ändå svälter 800 miljoner.

Amartya Sen heter en ekonom som i flera böcker granskat just svält och de fattigas ekonomiska villkor. I boken Marknadens moraliska status går han igenom hungerkatastrofer och kommer fram till slutsatsen att det oftast saknas ”naturliga orsaker” till svälten. I stället har människor berövats mat genom att de förlorat kontrollen över de egna möjligheterna att försörja sig. Olika legala förändringar gör att de står maktlösa inför andra personers ägande av mark eller finanser.

Människor svälter för att de inte har råd att köpa mat.

Detta är absurt. Mat som inte äts upp blir ju förstörd.

Orsaken till svälten är ägandeförhållandena inom de fattiga länderna och ägandeförhållandena mellan rika och fattiga länder.

Eftersom den mesta maten inte produceras för att mätta människor – utan för att leverera vinst till jordägarna – uppstår svält när människor inte kan betala maten. Att svälten mest drabbar fattiga jordbrukssamhällen är därför logiskt. I dessa länder produceras en större del av maten utan vinstintresse. Det är små bönder som försöker leva på små arealer. När jordbruket av olika anledningar slår fel, finns inga resurser att ersätta det man odlat ”gratis”. De fattiga bönderna saknar helt enkelt pengar.

I USA finns 45 miljoner människor som får matkuponger. Om de inte fick det skulle TV-nyheterna vara fyllda av berättelser om folkvandringar på grund av svält i USA.

I Sverige svälter i princip ingen av ekonomiska skäl. Alla har rätt till försörjningsstöd som sista utväg, vi tycker – fortfarande, vill vi oroligt skriva – att mat är en mänsklig rättighet i Sverige.

Men när ett samhälle inte längre distribuerar rikedomen händer det fruktansvärda. På 90-talet uppstod svält i delar av Ryssland. Detta i ett av världens största industriländer, med den största oljeexporten och enorma rikedomar. De hårda nyliberala avregleringarna gjorde att en liten elit blev miljardärer, medan en ny stor grupp av fattiga uppstod som fick gå hungrande.

Orsaken till svälten är ägande­förhållandena inom de fattiga länderna och ägande­förhållandena mellan rika och fattiga länder.

Våren 2002 kom svälten till Argentina. Efter katastrofen med ekonomin genomförde företaget Equies en under­sökning av situationen för de fattiga. En fjärdedel av landets barn visade sig vara så fattiga att de led av hunger. 2,7 miljoner barn i en av världens stora ekonomier, i ett land som exporterar mat och som bara några år tidigare kallades för ett ekonomiskt mirakel. Ingen kan påstå att Argentina saknade möjlighet att föda barnen. Däremot lönade det sig inte, eftersom de saknade pengar.

I varje storstad kan vi se människor som tigger eller letar mat i sopor för att inte gå hungriga.

Svälten finns då av samma orsak som i fattiga länder. Det handlar inte om bristen på mat, utan om bristen på pengar.

Man kan inte mäta länders verkliga fattigdom bara genom medelinkomster eller genom att titta på BNP per capita.

Ökad fattigdom kan uppstå i länder även när ekonomerna ser en ökande BNP. När riktigt fattiga jordbruksländer, med en stor andel självhushållning i jordbruket, förvandlas så kommer invånarna att tvingas in till storstäderna, precis som Europas bondbarn tvingades in till fabrikerna på 1800-talet.

I och med att en självförsörjande fattig bonde blir – i bästa fall – anställd arbetare kommer ekonomin att registrera en ökad rikedom. Från noll kronor i inkomst kan man plötsligt ha hundra. Men denna ökade inkomst kan i själva verket vara ökad fattigdom, då kostnaderna i stan är högre än vad självhushållningens var.

Det här är en självklar utveckling när jordbruket blir en del av världsmarknaden, en utveckling som Västeuropas lönearbetare vände genom organisering och kamp.

Problemet för dagens fattiga länders sociala rörelser är att de har både den inhemska eliten emot sig och hela den internationella. Internationellt mäts nämligen framgång inte i hur många som inte svälter eller hungrar. Utan i hur många dollar som produceras i ekonomin.

Hur mycket skulle det då kosta att ta bort svälten? Säg att det kostar 2 kr per dag att ge vatten och mat. Om OECD-länderna då beslutade sig för att ge varje svältande person rätten att överleva skulle kostnaden hamna på cirka 60 miljarder dollar för ett helt år. (Och då räknar vi ändå inte alla inkomster dessa bidrag skulle ge till världsmarknadens jordbruksproducenter.) Det är bara 0,1% av deras BNP.

Det finns helt enkelt inga som helst moraliska, ekonomiska eller politiska argument för att svälten ska få fortsätta på jorden.

Bara cynism och ointresse.