Kapitalismens globala problem

En sak som marxister länge diskuterat är kapitalismens problem med ”långa vågor”. Utan synbar enkel förklaring kan ekonomin i decennier gå åt ”fel håll” i betydelsen att tillväxten är låg.

Det här kan man se även i Sverige. I avdelning två visade vi denna kurva över hur BNP stiger och stiger hela tiden. Vi har blivit allt rikare med åren, tillväxten har varit så god att vi kan växa, försörja barn och gamla och dessutom göra livet bättre. Det är ett politiskt sätt att se på tillväxten.

För en kapitalist är det dock annorlunda. Det räcker inte med tillväxt, det måste vara högre tillväxt än tidigare. Kapitalet måste kunna växa mer hela tiden, annars ska det – teoretiskt sett – placeras i någon annan verksamhet. (Vilket ju inte alltid är så lätt. Det finns inte så många jordklot att investera och spekulera på…) Om vi gör ett diagram över Sveriges BNP men tittar på hur tillväxten har utvecklats mot trenden 3,3% i tillväxt så ser vi en helt annan utveckling. (Se sid 408).

Vi ser långa vågor i utvecklingen. Den enorma uppgången efter andra världskriget fram till 1975 har förvandlats till en lika lång nedgång i trenden fram till 1990. Då förändras politiken radikalt och ändå har trenden inte lyckats vända på 21 år. Tvärtom fortsätter kurvan nedåt.

Man ska inte dra för stora slutsatser av det här, men vi är övertygade om att det åtminstone kan förklara varför ett näringsliv som fram till 1975 accepterade högre löner, ökad trygghet och större fackligt inflytande efter det agerat för den motsatta politiken.

Om vi på samma sätt tittar på USA:s BNP mätt mot sin trend, ser vi liknande långa kurvor. Uppgången efter andra världskriget bröts 1975 och har inte kunnat ta sig ur en nedåtgående svacka, trots enorma politiska satsningar som Reaganomics, offentliga investeringar i militären och skattesänkningar under Clinton och Bush. ”Medicinerna” verkar inte bita utom högst kortsiktigt.

Men är det viktigt? Räcker det inte med att nationens BNP faktiskt stiger? Företagen blir ju rikare.

Nej, som vi diskuterar noggrannare i avdelning 16, så är kapitalism inte detsamma som tillväxt som sådan, kapitalism handlar om att få mer tillväxt i procent räknat. Det vill säga, eftersom kapital kan flyttas från företag till spekulation oerhört snabbt – man kan gå till börsen och från börsen på några dagar, man kan satsa på valutauppgångar ena timmen och råvarupriser nästa timme – så jagar kapitalet som helhet mesta möjliga avkastning oberoende av var den sker.

Men varför?

Vi menar att det i grunden handlar om makt. Bara det kapital som hela tiden kan erbjuda mest avkastning på kort och lång sikt har makten i ekonomin. Det är därför en kapitalägare kan vara djupt orolig över att ett konkurrerande – mycket mindre – företag har högre vinst i procent räknat, än det egna stora företaget.

Det här blir absurt när man överför det tänkandet på våra vanliga liv. När nationalekonomer diskuterar utveckling blir det ett problem om en fattig nation fått dubbelt så hög tillväxt på tio år, jämfört med en rik nation. Men för den enskilda medborgaren är det ju inget problem att man själv blivit ”dubbelt så rik”, även om en fattig i Kina samtidigt blivit tio gånger så rik.

Bara om man tänker som en kapitalist kan utvecklingen i det rika landet då vara ett problem.

Ser vi på hela världens utveckling hittar vi ett stort problem för de rika ländernas kapitalägare. Räknat i procent blev verkligen världen mycket rikare mellan 1993 och 2008. Det verkar som om den långa vågens nedgång från 1975 har brutits. Eftersom denna uppgång inte stämmer med den trendnedgång vi sett i tillväxten för väst, så kan det få stora politiska konsekvenser. Den makt över världsekonomin som ligger i framför allt USA, Japan och EU hotas nu av länder som Kina och – på sikt – Indien. För första gången sen andra världskriget är de stora kapitalgrupperna plötsligt utmanade av nya grupper. Men det är förvisso en lång bit kvar.

Förändringen blir tydlig när man utesluter övriga världen och bara tittar på västs industriländer och Japan.

Det här skapar flera olika reaktioner. Dels de märkliga gigantiska uppköpen av storföretag mellan USA, Japan och EU. Det har setts tydligast inom bilindustrin, kapitalägarna försöker köpa sig kontroll över världsmarknaden genom att helt enkelt äga den. Samma fenomen pågår inom mobilindustrin. Liksom medieindustrin.

En annan reaktion är att nationerna försöker kontrollera råvaror och energi. USA:s ockupation av Irak är ett exempel. Liksom Danmarks, Rysslands och Norges konflikt om vem som egentligen äger nordpolen, nu när isen smälter (och olje- och gasutvinning kan ta fart).

En tredje reaktion är att västs maktgrupper lierar sig med politiska diktaturer för att skydda tillväxten. I och med att planekonomin i öst inte kunde leverera högre levnadsstandard efter 1980 föll den också samman. Den nya marknad som då öppnade sig har fungerat som en injektion för världens kapitalgrupper. Vill man hårdra det kan man konstatera att tillväxten i dag sker till priset av ett politiskt förtryck i Kina; det största hotet mot vinsterna i världen är inte löneökningar i väst, utan en politisk förändring med starka oberoende fackföreningar i Kina, Indien och Ryssland.

Kapitalismens styrka är att den är global och snabbt kan flytta dit där vinsterna stiger bäst. Det är också dess svaghet eftersom den makt ägandet innebär är knuten till nationer och regioner. De amerikanska oljebolagens enorma vinster och makt (en vinst på 200 miljarder kr år 2010 bara för bolaget Exxon exempelvis!) är beroende av kontroll av oljan.

Om man skulle göra en vitbok över kapitalismen skulle självklart klimatkris, miljöförstörelse, svält och slöseri finnas med på minusposterna. (Samma anklagelser kan också riktas mot de f d planekonomierna.) Men det stora brottet historiskt sett är de väldiga krig systemet skapat. Under kapitalismens långa nedgångsperioder har kolonialism, folkmord och världskrig blivit det pris världen fått betala för de ekonomiska maktproblem en liten del av mänskligheten haft.

Just nu – 2011 – är världen inne i en tillväxtkris som den kortsiktiga ekonomiska politiken saknar lösningar på.

Det enda som då kan hindra att hotade kapitalistgruppers kortsiktiga behov får styra är starka demokratiska rörelser.

Sociala och fackliga rörelser som samarbetar globalt är, som vi ser det, de krafter som kan tvinga fram en politik som tänker längre än till kortsiktig tillväxt och ständig vinstexpansion.

Världen är global, det är en fantastisk utveckling som kan användas till något riktigt gott eller också kan den vändas till en global maktstrid ingen vill uppleva. Demokratin är vårt skydd mot ”ekonomins nödvändighet”. Därför måste också

demokratin vara global.