Vem styr över pensionskapitalet?

Förändringen av pensionssystemet på 90-talet har varit en tyst maktrevolution i Sverige. Makt har flyttats från offentlig sektor till framför allt privata banker.

Det är inte riktigt så det presenteras. I stället beskriver man förändringen som något som handlar om att den privata individen fått makt över sin pension medan politikerna tvingats lämna ifrån sig en del av sin.

Men eftersom de individuella valen inte kan påverka pensionen på samma sätt som den allmänna ekonomiska utvecklingen så blir den privata makten en chimär.

I stället ökar makten hos de som får ta hand om pengarna.

En pension handlar i grunden om trygghet. Det vi söker är några år av trygga inkomster, fri tid och förhoppningsvis god hälsa.

För oss är det en självklarhet att det därför är ett politiskt problem och inte ett individuellt. Bara om politiken styr pensionen, bara om den uttalade viljan är en prioritering som innebär en omfördelning av våra resurser kan trygghet skapas för alla. Det är här den egentliga kritiken av det nya pensionssystemet kommer in.

Ett system av privat i stället för ett offentligt sparande innebär en makt­koncentration i samhället.

Ett system av privat i stället för ett offentligt sparande innebär en makt­koncentration i samhället.

När vi finansierar pensionen antingen genom skatt inbetald i förtid i ”pensions­avgifter” eller via den direkta övriga skatten, så kan medborgarna genom politiska val styra hur den fördelningen bör ske. Den pension vi får är med andra ord något vi styr politiskt genom hur tillväxt stöds och hur omfördelning sker.

När vi i stället privat sätter in pengar i fonder och försäkringsbolag så överlåter vi makten över våra resurser till en liten grupp förvaltare och verkställande direktörer.

I praktiken överlåter vi våra resurser till de stora privata kapitalägarna.

Det handlar alltså om att privatisera det gemensamma. Pengarna går ju inte till individen! Du kan inte välja att sätta in dem i ett företag, stödja lokala investeringar eller köpa guld. Du kan bara skicka pengar som tidigare gått in i offentliga pensionsfonder till banksfärernas olika fonder. Hela den valfrihet på över 700 fonder som katalogen visar är en chimär.

Bankerna i Sverige styrs av några få ägare.

Vad vi nu gör är att flytta offentliga medel till bankmän som köper och säljer aktier på börser jorden runt.

Dina pengar blir en del i de olika maktgruppernas ägarspel, både i Sverige och utomlands. Det kvittar vilka fonder du väljer. Makten över pengarna har du gett till andra.

Vem styr pensionsfonderna?

Den stora förändringen av pensionssystemet handlar alltså om att ägarna till bankerna i praktiken fått förvalta enorma kapital som tidigare var bundna i offentliga fonder.

Sammantaget innebär det här att något hundratal ägare utser ett antal tjänstemän i form av verkställande direktörer och finanschefer som i sin tur styr hur vårt gemensamma kapital används.

Att dessa personer har påfallande likartad världsbild, politisk grundsyn och gemensam syn på ”nödvändiga politiska förändringar” är kanske en avslöjande sanning. Men viktigare är att de i huvudsak går i flock, det vill säga de agerar på ”marknaden” utifrån varandras aktioner. Det som kallas placering och ”analys” handlar i väldigt hög grad om ren följa john.

Det gäller även de fackliga och offentliga fonderna som idag drivs enligt det uttalade målet att i första hand ge så god avkastning som möjligt. Mesta möjliga vinst är målet och de chefer och tjänstemän som rekryteras till dessa fonder är därför också ofta en del av samma intressegrupp i samhället. Det finns naturligtvis undantag, men den stora likformigheten hos de manliga cheferna som har hand om våra pensionspengar är i sig ett exempel på maktkoncentration och kanske fattigdom. Det finns egentligen inga alternativ alls att tala om.

Det privatiserade pensionssystemet är dyrare för löntagarna

Fonderna tar betalt för att ”placera” dina PPM-pengar. De tar ut en skatt på i värsta fall flera procent, i bästa fall 0,4%. Förutom att bankerna får ett maktmedel så tar de dessutom betalt för det. Skillnaden mellan 1,5% i avgift och 0,4 blir på 40 år flera hundra tusen kronor i lägre pension. Jämfört med ett offentligt system där staten förvaltar allas pensioner är skillnaden ännu större. Noll procent i avgift gör en pension nästan dubbelt så stor efter 45 år.

Systemet innebär att vi varje år betalar en liten skatt till banker och fonder i stället för att betala in den till den offentliga sektorn. Vi får inget tillbaka för de pengarna. I det långa loppet kan nämligen ingen stor fond gå bättre än alla andra. Enda chansen att ”lura tillväxten” är att individer och små grupper kan rida på spekulationsvågor och hela tiden hoppa av i tid. Det innebär att några få procent kan bli något rikare om de själva hela tiden prickat rätt val – men samtidigt att lika många får det sämre för att de prickat fel. ”Mer än nånsin gäller det att välja rätt aktier vid rätt tillfälle”, skrev Dagens industri i sin ledare när PPM-systemet var nytt. Deras lösning på problemet är att vi alla ska placera ”rätt”. Men det är ju omöjligt. Det enda vi säkert vet är att alla förlorar pengar på onödiga avgifter som skapar vinster till försäkringsbolagens och bankernas ägare.

Facket eller politiken?

Det finns de som tror att man kan ersätta den gamla politiska styrningen med en löntagarägd fondstyrning. Åtminstone vad gäller pensionsfonderna tror vi att det inte fungerar.

En fackförening som placerar medlemmarnas kapital går inte mot strömmen. Fackets uppgift är att försvara alla sina medlemmar. Man kan inte ensidigt gynna vissa företag på bekostnad av andra. Om Ericsson går upp på börsen måste fackliga fonder hänga på. Om börsen rasar måste dessa fonder hänga på andras valutaspekulerande eller fly till utländska placeringar för att skydda medlemmarnas pengar. Facken går inte utanför systemet.

Det kan däremot politikerna.

Den enda kraft som kan agera annorlunda än de privata fonderna är politiskt styrda fonder. Dessa kan drivas av en helt annan ambition.

Om vi fonderar medel för att investera dem utifrån politiska värderingar så gör vi det i vetskap om att pensionen ändå måste tas ut från framtidens produktion.

Det finns ingen anledning att spekulera med offentliga fonder. Däremot all anledning att investera med dem. (Vi kommer att diskutera den här frågan närmare i avdelning 14: Klimatkrisen.)

Den grundläggande frågan handlar om huruvida dagens resurser ska användas till investeringar och offentlig konsumtion för att på så sätt öka tillväxten eller om de ska användas av en mindre grupp kapitalplacerare i den maktkamp och de kortsiktiga spekulationerna som dessa sysslar med.