Offentligt eller privat sparande?

Pensionssystemet i Sverige gjordes om på 90-talet. Det politiska argumentet har dels varit att ”pengarna annars inte skulle räcka”, det vill säga att det vi hade ”avsatt” för pensionen inte skulle räcka när antalet pensionärer steg. Dels att det kollektiva systemet med ett gemensamt sparande måste ersättas av ”raka rör”. Om var och en själv sparade pengar till sin egen pension, skulle man också kunna ”välja” hur hög pension man ansåg sig behöva. En person som tror sig behöva en hög pension kan spara extra mycket eller jobba extra länge.

Det här är falska argument. För det första därför att morgondagens pensioner inte betalas av sparade fonder utan av den produktion man har då. För det andra därför att privatpersonens pension i mycket liten grad beror på honom eller henne själv. Den styrs framför allt av politiken och våra gemensamma åtaganden.

För dagens pensionärer är det mycket viktigare att ekonomin som helhet går bra än att fonderna går bra på börsen.

Låt oss ta ett enkelt exempel.

Säg att våra AP-fonder som idag uppgår till runt 900 miljarder skulle göra succé på världens finans­marknader och öka till 1 050 miljarder i värde.

Säg att produktionen i Sverige under samma tid – genom en kris –minskar med 150 miljarder i värde.

Klarar de framgångsrika AP-fonderna då att kompensera oss för den nedgång produktionen drabbats av?

Självklart inte. AP-fonderna är bara en ”buffert” i systemet, deras avkastning betalar en liten del av pensionen, medan skatter betalar den stora. Om 150 miljarder av BNP försvinner, innebär det höjd arbetslöshet, minskade skatteintäkter och kriskostnader som tickar på varje år. För dagens pensionärer är det mycket viktigare att ekonomin som helhet går bra än att fonderna går bra på börsen. Förändringen av pensionssystemet var en stor omställning för alla svenskar. Å ena sidan fick man höra att de trygga offentliga pensionerna kanske inte längre var så trygga – pengarna var snart slut. Å andra sidan att pensionen nog var nåt man fick ordna själv.

Slutresultatet blev en stor ökning av det privata pensionssparandet i Sverige.

Innan vi diskuterar bästa möjliga pensionssystem är det viktigt att klargöra principerna runt pension och sparande. Bakom ord om att ”spara till pensionen” döljer sig olika syn på hur tillväxt och framtida rikedomar skapas.

Förenklat skulle man kunna säga att arbetarrörelsens politiker bytte fot i argumentationen runt pensioner.

90-talets S-politiker talade om att vi själva måste spara fram pensionen. Årtiondena dessförinnan hade man i stället talat om att samhället måste investera. Det är inte bara ett byte av ord. Det är ett byte av ekonomisk och politisk metod.

Det enda som kan ge oss en pension i framtiden är om våra barnbarn har jobb och om vi från deras produktion kan avsätta pengar till pensioner.

Hur mycket vi än stoppar in i fonder, köper aktier eller köper guld, så är det inget värt om ekonomin går bakåt. Om vi om trettio år har mindre resurser att fördela får vi lägre pensioner oberoende av hur många aktier vi köper idag. Bara om vi i dag investerar i utbildning, i barnomsorg, i nya produkter, i ekologiska kretslopp, i forskning, i vård och så vidare kan vi få pensioner i framtiden. Bara om vi satsar miljard på miljard på att våra barn och barnbarn ska kunna utveckla nya idéer, nya sätt att arbeta, nya produkter kan deras produktion betala vår ålderdom.

Så har det alltid varit.

Man sparar sig inte till pension.

Man investerar.

Det här är ganska självklart för en lekman. Man sparar pengar. Eller också använder man dem – investerar i ett hus eller en ny bil. Sparande och investeringar ses som olika saker.

Så är det dock inte i den ekonomiska och politiska debatten. Ordet sparande och ordet investering används lite hur som helst. Det som en vanlig människa skulle kalla spekulation kallas investering och det som en lekman kallar investering (som bygge av en simhall) kallas ibland sparande.

Det är inte så konstigt. I ett samhälle byggt på kapitalägande är det ingen skillnad om man investerar i valutaspekulation eller om man investerar i nya maskiner i ett stålverk. Pengarna är utbytbara med varandra. För en kapitalägare är en investering i ett fastighetsbolag, i en fotbollsklubb, i skogsmark, i en forskningsanläggning eller i dollar i grunden samma sak.

För en löntagare är det dock väsensskilda saker.

En investering i maskiner, skog, forskning eller fastigheter kan öka rikedomen på lång sikt. En valutaspekulation kan ge kortsiktig vinst eller kortsiktig förlust, men det tillför egentligen ingenting till ekonomin.

Ordet ”spara” kan alltså betyda olika saker beroende på vad man gör med pengarna. Det kan vara ett rent slöseri, en förstörelse som till exempel en ”investering” i en börsbubbla. Det kan vara en utveckling som till exempel en investering i ny teknik.

Men viktigast av allt är kanske att ordet ”spara” också kan stå i direkt motsättning till att öka tillväxten i ett samhälle.

Om människor i en situation där ekonomin går dåligt håller på att ”spara”, det vill säga om de inte använder de resurser de har utan är oroliga för framtiden, då minskar samhällets ekonomiska aktivitet och en kris förvärras. Det är här den stora skillnaden mellan dagens pensionssystem och gårdagens finns.

Offentligt eller privat sparande

Om vi låter investeringarna skötas av den privata finans­marknaden så går det ofta på tok. En gång vart tionde år har vi sett systemet krascha. Finanskrisen 2009. Börskrisen 2000–2002. Bankkrisen 1992. Vem tror idag att försäkringsbolag som dåvarande Wasa eller Trygg-Hansa trots sina väldiga pensionsfonder skulle ha klarat sig om staten inte ingripit 1992 och garanterat banksystemet? Vem tror att Swedbank skulle funnits kvar om inte skattebetalarna garanterade banken 2009?

Vem tror att privat sparande överlever om den övriga ekonomin havererar?

Ändå är det just det som ett privat pensionssparande handlar om. Tron att var och en själv ska kunna ”säkra” sin framtid genom en ”klok placering”.

I själva verket är tron att ett lands löntagare kan spara sig till pension genom finansiella placeringar lika felaktig som tron att man kan spara elektricitet, spara tid eller spara känslor.

Detta visste gårdagens socialdemokrater. När ATP-systemet skapades så var det ett sätt att hantera de väldiga vinster som företagen gick med på 60-talet. Borgarna ville växla in detta privat, i ökade vinster. Socialdemokraterna ville skapa fonder som kunde användas till offentliga investeringar. Man menade att ökade vinster också skulle ge kraftigt ökade löner och privat-konsumtion vilket dåtidens politiker var rädda för. Man diskuterade risken med ”överhettning”.

ATP-systemet låste helt enkelt in en del av löner och vinster i offentliga fonder. Hur fonderna användes blev en fråga för politiken, inte för marknaden. Detta menar vi är ett viktigt sätt att diskutera pensioner på. Politikens makt kontra marknadens. Ska investeringar göras i framför allt börsaktier eller genom offentliga investeringar?

Men det har aldrig handlat om att ”sparade medel” ska betala våra pensioner. I stället handlar det om hur de resurser vi har och som idag inte konsumeras bäst ska användas för att öka tillväxten.

AP-fonderna är inte detsamma som pensionen

Pensionssystemet har nog hos många skapat en villfarelse om att våra pensioner ligger i de gigantiska fonderna. Men AP-fonderna skapades inte för att trygga pensionerna. De skapades för att ge den offentliga sektorn möjlighet att investera och växa här och nu, för att på så sätt öka tillväxten och tryggheten i samhället. Egentligen finns det inga skäl att just pensionerna ska ha särskilda fonder utanför statsbudgeten. Det krävs ju inga fonder för att garantera sjukvård, skolor, a-kassa eller barnbidrag.

AP-fonderna var ett sätt att bygga upp en offentlig finansiell förmögenhet i form av fordringar på bolåneinstitut och i viss mån i aktier. Efter drygt 45 år hade vi nu samlat ihop AP-fonder på 900 miljarder kronor. Det är självklart en imponerande summa.

Men det räcker inte till att betala pensionerna. De årliga utbetalningarna av pensioner uppgår till drygt 300 miljarder kronor. AP-fonderna skulle alltså inte räcka till ens tre års pensionsutbetalningar. Samtidigt har det tagit över 40 år att samla ihop dem. Men, än en gång, AP-fonderna syftade aldrig till att betala pensionerna.

Inga fonder kan betala pensionen

Ett pensionssystem som helt byggde på avkastningen från fonder skulle kräva astronomiska belopp. Säg att fonderna långsiktigt kan nå en avkastning på 3% efter inflationen. För att kunna betala ut 300 miljarder kronor årligen krävs att fonderna uppgår till 10 000 miljarder kronor (3% gånger 10 000 är lika med 300). Det i sin tur skulle ha krävt tiofalt högre avgifter, vilka skulle ha tagits från det privata konsumtionsutrymmet för folk. Något som skulle ha begränsat tillväxten i ekonomin högst väsentligt.

Att spara till pensionen kan för den enskilde vara högst rationellt. Men när man ska översätta detta till ett helt lands sparande blir det fel. Till skillnad från en privatperson, som kan spara idag för att konsumera i framtiden, så kan landet som helhet bara konsumera det som produceras idag.

Än en gång: Alla offentliga utgifter, inklusive pensioner, måste betalas av den del av befolkningen som arbetar just nu. De som är i arbete måste avstå från konsumtion till förmån för de offentliga utgifterna.

Välfärden och pensionerna kan bara tryggas genom att vi idag investerar i en ekonomi som ger oss jobb även om fyrtio år.

Sammanfattning

Det går inte att spara till pensionen för ett samhälle. Det enda samhället som helhet kan göra är att investera och konsumera det som produceras idag för att på så sätt öka den framtida rikedomen.