Vad är maktlöshetssjukan?

Maktlöshetssjukan är vårt ord för det tillstånd som våra folkvalda befinner sig i och motiverar många beslut med. Det är en attityd som säger att det inte finns några ”realistiska” alternativ till den politik som förs. Även om en politiker vill något annat är hon/han tvungen att acceptera den ekonomiska politiken som förs.

Ofta används ord som ”nödvändiga åtstramningar” när politiska förslag presenteras. På samma sätt försöker finansministrar som Anders Borg tala om förslag som självklara eftersom de ”baserar sig på den samlade ekonomiska vetenskapen”.

Att alliansregeringen liksom tidigare Carl Bildts regering försöker diskutera politiska förslag som opolitiska nödvändigheter är kanske inte så konstigt. Borgerlig ekonomisk politik handlar ju i mångt och mycket om att något annat – marknaden – ska styra. Inte politiken.

Carl Bildt gick så långt som att påstå att han föreslog ”den enda vägens politik”.

Men vad ska vi med politik till om det bara finns en väg?

Politik behöver vi inte för att göra det ”nödvändiga”, det kan tjänstemän och byråkrater genomföra. Politik behöver vi för att genomföra det ”önskvärda”. Det som inte sker av sig självt.

Vi menar att maktlöshetssjukan är ett mycket större problem än låtsasvetenskap eller enögdhet. Maktlöshetssjukan har nämligen gått djupt in i de partier som skapades för att förändra samhället, inte konservera det. Den finns inom socialdemokratin, fackföreningsrörelsen Vänsterpartiet, men även inom gröna rörelser. Men framför allt finns den inom medierna, där varje alternativ berättelse, varje försök att diskutera konkreta ekonomiska åtgärder eller teorier som går utanför de borgerliga är svårpresenterade. När en finanskris bryter ut vill man tvärtom ha en enda försvarsmodell. Detta för att inte ”oroa medborgarna” och skapa onödiga ekonomiska problem genom panik och försämrat förtroende för de ansvariga.

Ja, det är märkligt. Maktlöshetssjukan är så starkt rotad att människor som blir avskedade från en stor industri inte öppet protesterar när de får höra argumentet att alla måste ”förstå att företaget måste effektiviseras för att höja vinsten”.

Maktlöshetssjukan är så stark att åtgärder mot klimathotet – som handlar om hur vi över huvud taget ska kunna överleva på denna planet – diskuteras utifrån om de är ”ekonomiskt realistiska”.

Eller låt oss ta ett positivt exempel. När den nya arabvåren förändrade hela det politiska landskapet i de arabiska länderna 2011 var det just för att de som ockuperade torg, stannade på gatorna och gick ut i stora politiska strejker faktiskt vägrade acceptera maktlösheten som erbjöds som alternativ.

Självklart går världen att förändra. Det räcker ju med att vi vänder oss om och ser den väg vi gått för att minnas hur stora förändringar vi hela tiden lever i.

Varför är det då så svårt att acceptera att det inte bara finns en utveckling, en väg att gå, utan flera? Hur kan det vara möjligt att pensionssystemet görs om med motiveringen att man måste göra på ett visst sätt?

Varför är det omöjligt att diskutera en annan ”bankräddning”? Varför inte förstatliga de förstörda institutionerna i stället för att ge dem mer pengar i lån?

Det räcker ju med att vi vänder oss om och ser den väg vi gått för att minnas hur stora förändringar vi hela tiden lever i.

Vårt svar är att maktlöshets­sjukan är ett sär­intresses instrument. Liksom de gamla feodal­herrarna med kyrkans stöd hävdade att en förändring var omöjlig då den var mot Guds ordning, hävdar dagens ledande närings­liv med politikers, ekonomers och mediers hjälp att en förändring är omöjlig eftersom den går ”emot” ekonomins regler. ”Det går inte för att det inte går.”

Den här sjukdomen motas egentligen inte med argument. Vi är övertygade om att även om en socialdemokratisk statsminister skulle resa sig upp och säga att de håller med om de flesta av de ekonomiska resonemangen i denna bok, så skulle de ändå inte agera politiskt annorlunda.

Politisk makt, politiska val handlar inte om vad en liten elit tycker. Det handlar bara om vad de stora massorna i samhället håller med om och accepterar. Det är därför kunskap om olika alternativ och teorier är så viktig. Inte för att den kan övertyga näringslivet om att handla annorlunda. Utan för att den kan övertyga miljoner människor om att tvinga näringslivet att handla annorlunda. Maktlöshetssjukan kan bara botas genom människors aktivitet.

I denna avdelning ska vi titta på några exempel på hur maktlöshetssjukan används. Låt oss börja med att sammanfatta några av de vanligaste argumenten.

Vi har inte längre råd! Detta är kanske det vanligaste argumentet. Politiker och ekonomer säger att landet inte har råd med ökad utjämning, fri hälsovård, kortare arbetstid eller solidarisk handelspolitik.

I själva verket är den enkla sanningen att landet aldrig varit så rikt som nu. Vi har aldrig haft så mycket resurser att fördela rättvist som nu. Sverige 2011 har mycket mera resurser att skapa ett rättvist samhälle med än Sverige hade 1981.

Om politiken går emot marknaden så flyr kapitalet landet. Det är sant att politikerna gett kapitalet en ökad makt genom att ta bort alla regleringar för hur man får flytta kapital över gränserna. Men det är ju snarare ett exempel på vilken enorm makt politikerna har, ett land som aktivt går före och föreslår kapitalskatter och begränsningar kan vinna stöd från andra. Själva hotet om regleringar från flera regeringar kommer att innebära ökad makt.

Hela finanskrisen visade ju vilken makt politiken har att styra finanskapitalet. Valet man gjorde, att låta ”business as usual” gälla, är faktiskt ett väldigt mäktigt politiskt beslut. Om än felaktigt.

I den nya globala ekonomin går det vare sig att kontrollera eller reglera kapitalet.

I den nya globala ekonomin går det vare sig att kontrollera eller reglera kapitalet. Detta argument är i grunden falskt. Den internationella ekonomin är i dag alltmer monopoliserad och lagd i allt färre händer. Genom datasystemen är det oerhört mycket lättare i dag att följa pengarnas resa än det var för femtio år sen. De stora ingreppen i bankvärlden och skatteparadisen som USA och EU tvingade igenom i ”kampen mot terrorismen” visar också hur oerhört sammanflätat systemet är. Plötsligt kunde pengar stoppas och det kunde kontrolleras om de kom från ”terrorfinansiärer”. Självklart kan man då också kontrollera pengar och rikedomar av andra skäl.

Höjer man lönerna i Sverige så flyttar företagen utomlands. Detta utpressningsargument använder företagare i alla länder vid varje förändringsförslag. Spanska företag hotar flytta, tyska, svenska, chilenska och så vidare. Tänker man efter är hela resonemanget absurt. Företagen kan inte flytta hur som helst eftersom företagen lever på människors konsumtion.

Den stora delen av ekonomin är i alla länder lokal. Företagens inflytande på en marknad handlar om politik, ekonomisk styrka och kunskaper. Om företagen flyttar sin produktion utomlands så mister de också sin makt och sitt inflytande på en marknad. Ännu värre, man mister den politiska makten och kunskaperna om människorna inte flyttar med företaget.

Detta är grundorsaken till att de stora företagen i ett land ofta har en lång historia. De byggs upp i ett land och har sin maktbas, sin marknad och sin finansiering i detta land. Risken att förlora denna makt gör att företagen i slutändan anpassar sig till den situation de tvingas verka i. De storföretag inom telekombranschen, exempelvis Ericsson, som i mitten av 90-talet pressade politikerna hårt och hotade flytta sina ”huvudkontor” om inte deras olika krav genomfördes, var några år senare – under telekomkrisen – beroende av att kunna skaffa nytt kapital inom det egna landet.

Visst kan enstaka företag i utpressningssyfte ändå flytta produktion till låglöneländer. Men i grunden handlar utlandsinvesteringar om något annat. Att Ikea finns i många länder, att Ericssontelefoner tillverkas över hela världen och att Volvobilar produceras av Ford beror på att företagen måste finnas i fler länder för att få fotfäste på nya marknader. Globaliseringen handlar framför allt om flytt mellan olika rika länder, inte om flytt av rikedomar och produktion till fattiga länder.

Inget enskilt land kan gå mot strömmen. Detta är ett evigt tema. Inget land kan avrusta innan andra gör det. Inget land kan stoppa kärnkraften innan andra gör det. Inget land kan ha miljöskatter innan andra inför det och så vidare.

I själva verket är historien ett enda långt exempel på att regioner, kommuner och länder visst kan genomföra en annan politik och därigenom få andra att följa efter. Annars skulle aldrig något ha ändrats under århundradena.

Sanningen är nog att variationsmöjligheterna och valfriheten är enormt mycket större även inom länderna. I ett land som Indien kan en delstat som Kerala ha en helt annan välfärdspolitik – trots sin fattigdom – än andra. I Argentina skapade krisen 2002 helt nya former för företag och samägande mellan olika befolkningsgrupper.

Återigen: det handlar inte om vad som är möjligt utan om vilket stöd en politik har hos befolkningen.

Näringslivet är i dag starkare än politikerna och behöver inte ta hänsyn. Wallenbergfamiljen är fortfarande landets mäktigaste kapitalgrupp. Det är en grupp vars makt till stora delar bygger på ett nära samarbete med just statsmakterna. Wallenbergföretag lever tack vare stora offentliga krediter och utvecklas tack vare offentliga investeringar. Även Wallenbergs riskkapitalbolag (EQT) får stora delar av sitt kapital från de offentliga pensionsfonderna. Säg att Wallenberg nu på allvar ville flytta sitt kapital och sin makt någon annanstans. Vilken del i världen har ett näringsliv som makar på sig och överlåter detta unika inflytande till en svensk kapitalgrupp? Var i världen kan Wallenberg få samma makt över utvecklingen som i Sverige?

Anledningen till att näringslivet kan gå ut offentligt och hota handlar i grunden om att politikerna inte skaffar sig medborgarnas och löntagarnas stöd för att säga emot.

Medlemskapet i EU gör oss maktlösa. Medlemskapet i EU är i själva verket ett bra exempel på den makt politikerna skulle kunna ha. Vilket företag kan gå emot en europeisk arbetarrörelse som genom EU kräver sänkt arbetstid? Vilken makt har egentligen de stora företagen att säga nej om EU:s regeringar beslutar att öka den offentliga sektorns andel av BNP?

EU är förvisso en byråkrati vars uppgift verkar vara att få politiken att gå åt ett håll. Men vi tror att det i första hand handlar om att politikerna söker argument för att slippa gå på tvärs. I praktiken kan EU inget göra om ett land väljer att införa 100-procentig arbetslöshetsersättning. Till exempel.

Om EU ska överleva som politisk sammanslutning är det nog snarare en mångfald och ökat utrymme för alternativ som krävs. Det är möjligt att det inte kommer att gå så. Det är möjligt att EU inte finns om trettio år. (Även om vi personligen inte tror på den utvecklingen.) Men att skylla på EU för att slippa prova en alternativ politik är bara uppgivenhet.

Mediernas makt är så stor att de folkvalda inte kan styra. Det är sant att medierna i dag har en oproportionerlig makt över debatten och möjligheten att driva en annan ekonomisk politik. Medierna arbetar medvetet för att skapa opinioner som man sen presenterar för de politiskt ansvariga. Den invandrarfientliga politik som segrat i Danmark var förberedd och skapad efter ett antal invandrarfientliga artikelserier i dansk press. I ett land där 70% av befolkningen aldrig träffat en invandrare är mediernas makt enorm att både skapa ”problemet” och hitta lösningen.

Men mediernas makt bygger på att politiken och fackföreningsrörelsen passivt accepterar den.

Genom statsmakterna skulle en bred flora av public service – med olika inriktning och olika alternativa berättelser – kunna spridas. Genom fackföreningsrörelsen skulle både lojala och fria medier kunna skapas för att öka möjligheten till demokrati.

Det internationella kapitalet är starkare än politikerna i dag. I själva verket är det internationella kapitalet mer beroende av den offentliga sektorn än nånsin. Utan politik och starka stater skulle ”marknaderna” ha kapsejsat för länge sedan. Om vi bara diskuterar finansmarknaderna så har 116 större bank- och finanskriser pågått i 93 länder under de senaste tjugo åren. (Källa: Världsbanken, Caprio & Klingebiel.)

Utan politikers stöd och räddningsaktioner skulle finanskapitalet aldrig ha klarat sig.

Så hur ska man sammanfatta den här känslan av maktlöshet? Maktlöshetssjukan handlar om att slippa göra en förändring möjlig.

Sammanfattning

Maktlöshetssjukan är att försöka beskriva politiska förslag som något odiskutabelt nödvändigt, något ”vetenskap” tvingar fram. Men om det bara finns ”en enda väg” behöver vi ingen politik eller demokrati. Det finns alltid en annan ekonomisk politik, det finns ingen maktlöshet, bara en maktlöshetssjuka.