Är facket maktlöst?

Se en global värld! Företagens miljarder och valutor susar fort över nationsgränserna. Som mäktiga moderna furstar sitter kapitalägare i vackra kontor i huvudstäderna och beslutar om att tusentals jobb ska flyttas, försvinna eller aldrig bli av. Människors vardag formas av snabba beslut i anonyma styrelserum.

En ny värld? Nej, vi skriver om världen för över hundra år sen! Vi skriver om det 1800-tal som just var på väg att bli 1900-tal. Men också om vår tid nu på 2000-talet.

Människans minne är kort. När man i dag läser artiklar och hör berättelser om vår nya globaliserade värld, om den allt maktlösare politiken och fackföreningsrörelsen, så är det som om historien aldrig har funnits.

Tänk dig själv tillbaka till 1900-talets början. Då styrde några få finansfurstar världsekonomin. Då hade ett företag som Ericsson ungefär lika stor del av sin försäljning i Sverige som i dag. Inte ens en tiondel av vad företaget gjorde såldes inom landet. Liksom i dag var det den globala marknaden som gällde. Liksom i dag flödade finanskapitalet mellan internationella storföretag och banker.

Fack­föreningarnas historia är historien om hur tusentals människor struntade i sin makt­löshet och mot alla odds skapade sig en egen makt.

Tänk dig att vara en arbetare på Ericssons fabrik år 1908 och hotas av avsked om inte lönerna sänks? Då, när inte allmänna arbetslöshets­kassor, försäkringar eller vidare­utbildning var påtänkta. Då, när de flesta arbets­kamraterna inte var organiserade, när arbets­givarna till och med vägrade förhandla med fackliga organisationer. Då, när du inte ens hade rösträtt och då alla tidningar stödde den elit som också styrde.

Frågan blir: Hur i all världen vågade du dig på att över huvud taget göra motstånd?

Fackföreningarnas historia är historien om hur tusentals människor struntade i sin maktlöshet och mot alla odds skapade sig en egen makt.

Den engelska industrialismen var den motor som startade industriutvecklingen här i Sverige. Redan från start var det alltså global handel som härskade. Svenska stapelvaror, järn, trä och även jordbruksprodukter, fick ett väldigt uppsving. Vi fick snart pappersindustrier, malmföretag och industriföretag i ett land som årtionden innan varit Europas underutvecklade hörn. Och vi fick fackföreningar. Redan på 1890-talet började man sluta kollektivavtal trots att det var först 1906 som arbetsgivarna erkände arbetarnas rätt att organisera sig.

Alltså: Under lång tid gick fackföreningsombud och ledare och skrev avtal med en motpart som inte ens accepterade att man fanns! För att man ändå fanns.

Man gjorde det eftersom en eftergift var nödvändig för att inte riskera hela makten.

Maktlöshet och möjlig makt verkar alltså gå hand i hand. Ta rösträtten. Det intressantaste är hur motståndet till slut övervanns. 1918 tågade nämligen en samling ledare inom näringslivet, med Marcus och Knut Wallenberg i spetsen, till regeringen och stödde plötsligt förslaget om allmän rösträtt i lokala och nationella val.

Man gjorde det eftersom en maning till generalstrejk hade gått ut den 11 november. Men man gjorde det också då skuggan från den ryska revolutionen året innan föll över hela Västeuropa. Man gjorde det eftersom en eftergift var nödvändig för att inte riskera hela makten.

Eller ta 1920-talet. Det var kris i världsekonomin som efter några år slog in med full kraft i Sverige. Runt om i industriländerna kämpade regeringarna med att strama åt ekonomin, man talade om statsskulder som skulle betalas och om budgetar som måste balanseras. Över hela världen sänktes köpkraften och arbetslösheten steg. I Sverige var den 25% 1932! Under samma tjugotal flödade pengarna över hela världen i en ständig spekulationskarusell, inte olik den börsklippartid vi lever i nu. Nya finansfurstar som Kreuger slogs om makten med Wallenbergarna.

Samtidigt var tjugotalet det årtionde då åtta timmars arbetsdag genomfördes och förverkligades. Liksom rösträtten. Makt och maktlöshet handlar alltså inte om ekonomiska skeenden som automatiskt gör den ena svag och den andra stark.

1932 bytte Sverige ekonomisk politik. Regeringen började satsa på stimulans, stöd och trygghet och man gjorde det, lustigt nog, trots att ”konkurrentländerna” ännu inte hade svängt. Varifrån fick man det modet? Hur kunde svensk arbetarrörelse ta initiativ till offentliga investeringar och offentlig trygghet när krisen var så djup?

Kanske för att alternativet – att ingenting göra – var omöjligt med en arbetslöshet på 25%. Efter en tid följde andra stora länder efter. Men inte alltid på samma sätt. Runt jorden fick vi visserligen stora offentliga investeringar som svepte bort arbetslöshet och kris. Problemet var bara att investeringarna bestod i rustningar inför kriget.

Det är inte makten hos de mäktiga som gör motståndaren maktlös. Utan rädslan att ta strid med denna makt.

När finanskapitalet började släppas fritt på nytt efter 70-talets kris (ungefär som det var fritt före första världskriget), när företag åter började hota med utlandsflytt och krävde sänkta löner i varje land, så berodde det inte på att fackföreningarna eller politikerna blivit svagare. Utan på att fackföreningarna och politikerna inte längre ville använda den makt de hade.

En gång blev Ikea återigen en nyhet i svenska medier. Men denna gång handlade det inte om jubel över företagets storlek eller om kritik av Kamprads skattesmitning.

Denna gång var det svenska fackföreningar som stödde amerikanska som försökte få teckna kollektivavtal på en av Ikeas underfabriker i USA. Efter år av ”union busting” hade de anställda fått nog, man ville ha ett fack och man använde svenska fackföreningar för att skapa opinion och hota med motåtgärder. Efter det vann facket omröstningen på företaget och kunde sluta avtal.

Det här hände inte 1970 eller 1990. Det skedde sommaren 2011.

På 2000-talet är det alltså med 1800-talets metoder arbetarrörelsen kan påverka och förändra. Men det är egentligen denna förmåga – att tillsammans säga ifrån – som varit den enda grunden för fackföreningarnas hundraåriga maktlösa mäktighet.