Vad är marknader?

Det här kapitlet handlar inte om Marknaden med stort M. Det handlar inte om den Marknad som ger uttryck som ”Marknadens diktatur” mening. Det handlar inte om valuta- och aktiespekulation. (Marknaden med stort M har vi behandlat i kapitlet om kapitalismen.) Det här avsnittet handlar om marknader, i pluralis och med ett litet m. För oss finns en avgörande skillnad.

På marknader köps och säljs varor och tjänster. Men under kapitalismen köps och säljs företag.

Låt oss återvända till New York, där miljontals människor är beroende av en ständig ström av ett oräkneligt antal varor. Den neoklassiska bilden säger att en spontan samordning kommer att leda till jämvikt. Trots att ingen medvetet styr kommer det att råda ordning och inte kaos.

Tanken är att en lång kedja av anonyma marknader skapar balans mellan tillgång och efterfrågan enbart med hjälp av prissignaler. Faktum är att om detta var svaret, så borde New York-borna leva om inte i dödlig skräck så i ständig oro.

Det finns marknader som i någon mån påminner om dessa neoklassiska marknader. Det är spotmarknader eller varubörser. Här möts köpare och säljare utan att träffas och utan att binda sig. Det enda som har betydelse för köp eller försäljning är priset. Den här typen av handel kan bara ske med enkla och standardiserade, så kallade homogena varor. Det kan röra sig om kaffebönor, vete, olja, pappersmassa och dylikt av vissa bestämda kvalitetssorter.

Om New York-borna försörjdes genom en kedja av dessa spotmarknader skulle det för det första betyda att utbudet av de varor de kunde köpa vore mycket begränsat. Så fort det handlar om varor och tjänster som är unika, kundanpassade eller som kräver utveckling och nytänkande fungerar inte den här typen av opersonligt prisstyrd handel. De varor som en sådan här neoklassisk ekonomi skulle erbjuda konsumenterna påminner om utbudet i de gamla planekonomierna.

För det andra utmärks spotmarknader av mycket kraftiga prisvariationer. Runt ett medelvärde på 100 varierar priserna på den här typen av marknader ofta mellan 50 och 150, även på förhållandevis kort sikt. Lägger vi ihop ett antal spotmarknader i en kedja kan det i och för sig hända att variationerna tar ut varandra. Men till och från kommer de också att förstärka varandra. Utsatta för en neoklassisk marknad skulle New York-borna aldrig veta om veckans matinköp skulle landa nära den genomsnittliga siffran på, säg, 1 000 kronor, eller om det skulle sluta på 2 000, kanske till och med 3 000 kronor. Ibland skulle de naturligtvis få matkassen för 500 kronor.

För det tredje finns i den neoklassiska ekonomin inga inbyggda bromsar för vad som brukar kallas svincykler och som finns beskrivet i de flesta läroböcker i nationalekonomi. Säg att ett land drabbas av svinpest. Tillgången på grisar sjunker och priset stiger. Bönderna ser att grisuppfödning ger bra intäkter och gör allt för att föda upp så många grisar som möjligt. Nu ökar tillgången, vilket får priset att falla. Intäkterna täcker knappt kostnaderna och bönderna finner grisuppfödning olönsam. Inför det därpå kommande året satsar de på något annat. Återigen blir tillgången på grisar mycket begränsad, priset stiger, bönderna satsar på grisar …

Om marknader fungerade på detta sätt skulle troligen den totala planekonomimodellen te sig mycket attraktiv för New York-borna.

Men nu fungerar inte marknader så här.

Den klassiska nationalekonomin försökte förklara något alla kunde se. Marknader befinner sig inte i totalt kaos, trots att ingen central myndighet planerar och styr över det hela. Hur är det möjligt? Själva frågan är, drygt 200 år senare, fortfarande värd att ställa.

Låt oss titta på ett sågverk i Sverige som är leverantör till en större brädgård i Danmark som i sin tur säljer till en dansk möbelfabrik, vilken i sin tur levererar till ett möbelvaruhus i Köpenhamn.

Möbeltillverkaren ser förbättringsmöjligheter genom att få den sågade träråvaran mer finsorterad. Från den lokala brädgården möter man ringa intresse. Inte heller direktkontakter med företagsledningen för sågverket i Sverige ger särskilt mycket. Det stora genombrottet kommer när sorterarna från sågverket besöker möbeltillverkaren och med egna ögon ser produktionen och produkterna.

”Med sina erfarna ögon kunde de med precision sortera råvaran mot bakgrund av just denna kunds specifika behov. Detta skapar möjligheter att på ett mycket effektivare sätt än tidigare utnyttja potentialen i träråvaran. Men det krävde en interaktion ’på bredden’ med den operativa personalen involverad.”(Axelsson, B., Professionell marknadsföring, Lund 1996.)

Och det är på det här viset som det förhåller sig i led efter led. Det som levereras mellan företag är oftast så speciellt, med speciella krav och ett nästan oändligt antal kombinationsmöjligheter. Denna blandning ställer krav på direkta personliga kontakter. Kontakter som utvecklas till långvariga relationer, som i sin tur kräver en medveten och planerad samordning.

Marknadens aktörer är alltså ofta starkt beroende av varandra. Köpare och säljare har inte bara motstridiga utan också gemensamma intressen. De är beroende av varandras kunskaper. Över tiden uppstår lätt förtroende mellan parterna som grundar sig på ett långvarigt samarbete, insyn i varandras verksamheter och en historia av gemensamma problem och lösningar. Konflikter medför inte att relationer bryts. Man byter inte partner när man blir missnöjd, utan försöker i första hand förbättra den existerande relationen.

Beroendet skapar ett behov av samordning. Företagen måste anpassa sig till varandra vad gäller produkters eller tjänsters utformning, tillverkningssätt och produktutveckling. De anpassar lager- och transportsystem, betalningssystem, administrativa rutiner och planering. Allt detta kräver en gemensam planering. Det är inte en samordning som styrs av en central plan eller spontant av prismekanismen. Samordningen sker genom en ömsesidig samverkan inom de relationer som etablerats och den är både planerad och medveten.

Betraktar vi flera sådana här relationer ser vi snart ett nätverk av inbördes beroende företag, med behov av en medveten (dock inte central) samordning. Marknader är med andra ord organiserade företeelser, som styrs av oskrivna regler och det ömsesidiga förtroende som stabila och långsiktiga förbindelser har kunnat skapa.

För att det ska fungera kan relationerna inte bara vara tekniska och ekonomiska. Tvärtom, samarbete på marknaden har ett klart socialt innehåll. Man kan se hur tekniska, ekonomiska och sociala band mellan företagen är sammanvävda med varandra.

Det här vet varje småföretagare. De affärsrelationer man har blir alltid mer än bara fakturor och pengar. Man måste förstå varandra, se den andres behov och kunna förklara sina egna för att affärer ska kunna skapas. Marknader handlar därför framförallt om människor som möter och försöker förstå andra människor.

Ett nätverkssystem i jämvikt är otänkbart. Förändringar pågår ständigt och det finns ingen självreglerande mekanism. Förändringar och stabilitet beror helt på medvetet, mänskligt agerande.

Men vi vet ju alla att livet inte är en affär utan något väldigt personligt.

Nu kan vi enklare förstå varför New York-borna kan sova lugnt på natten. Det beror på miljoner människors medvetna samagerande i och mellan 100 000-tals företag. Här sker en aktivitet som i högsta grad är medveten, planerad och organiserad. Det finns stabilitet i den meningen att allt inte är ett enda kaos, men det finns ingen perfekt jämvikt. Det är inte ett tillstånd av vila. Det rör sig hela tiden, människors aktivitet skapar hela tiden förändringar i produkter och produktionssätt och i de relationer som finns mellan marknadsaktörerna.

Marknaden bygger på frivilligt samarbete

Vi människor styrs inte av en osynlig hand utan av våra egna medvetna aktiviteter. Nya produkter och tjänster kommer inte fram automatiskt utan bara när människor samarbetar och försöker lösa varandras problem.

Marknader utmärks av en kollektiv och medveten planering.

Men det är inte samma planering som finns inom en planekonomi och heller inte samma planering som finns inom ett företag.

På en marknad är samarbetet frivilligt, de deltagande kan när som helst dra sig ur samverkan och prova en annan väg.

Av detta sociala beroende finns intet spår i den traditionella teorin. Den framställer marknaden som en spontan institution, något som uppkommer oberoende av människors medvetna påverkan. Den är som något av naturen givet och framställs som något annorlunda än övriga samhället, något med egna spelregler.

Det är en absurd syn på människan. När offret i en film som Gudfadern eller i TVserier som Sopranos får höra repliken ”ta det inte personligt, det är bara affärer” så är det den teorins slutpunkt vi hör.

Men vi vet ju alla att livet inte är en affär utan något väldigt personligt.

Vi vet att vi har svårt att acceptera att vissa regler ska gälla ekonomin (var och en är sig själv närmast) medan andra ska gälla övriga livet (ta hand om varandra).

Ett beteende som skulle vara olämpligt eller omoraliskt på andra områden påstås vara lämpligt på marknaden. Vi menar att ett sånt beteende i längden skadar ekonomin. Om företagare inte kan lita på varandra, om var och en försöker agera utan socialt ansvar, om det enda som relationer på marknader bygger på är snöd vinning, ja, då bromsas utvecklingen.

Den nyliberala synen på marknader representerar en historiskt sett extrem position. I tidigare filosofiska och religiösa föreställningar har i stället marknaden som en del av livet i övrigt betonats. För antika greker som Aristoteles var människans förhållande till ekonomi och marknad en del av livet i allmänhet och skulle bedrivas i överensstämmelse med dygd och förträfflighet, för medeltida teologer var det underordnat vägen till frälsning. För reformatorn Calvin var marknaden en arena där människornas inre avslöjades – att sälja så dyrt man kunde och köpa så billigt som möjligt var omoraliskt, liksom att utnyttja andras okunnighet eller trångmål. Normer för hur man ska handla på marknaden var inte annorlunda än de normer som avser hur man ska handla mot sin nästa i andra sammanhang.

Det här är viktiga jämförelser. Marknader är sociala institutioner, som förändras med verkligheten runt dem. De är institutioner som är skapade och fyllda av människor i ständigt samarbete med varandra, precis som den parlamentariska demokratin, företaget eller familjen. Marknaden är inte inneboende god (eller ond). Dess sätt att fungera – bra eller dåligt – beror på de specifika historiska och sociala omständigheter som råder.

Det finns helt enkelt inga optimala marknader. Alla marknader är alltid ofullkomliga. Nya aktiviteter, förändring av gamla aktiviteter eller omorganisering mellan aktiviteter kan alltid göra alla marknader mer effektiva.

I nyliberalernas värld där marknader automatiskt når en optimal jämvikt helt ”av sig själva” finns inget utrymme för frågan om vem som har makten på marknaden. Men med en annan syn på marknader blir frågan viktig. En god politik handlar då också om att diskutera makten över marknaden, reglerna och villkoren för samarbetet.

Marknaden är en del av det övriga livet och bör behandlas som en sådan.