Vad är keynesianism?

John Maynard Keynes presenterade 1936 ett nytt sätt att betrakta frågan om arbetslöshet och den ekonomiska politiken. Han betonade att det är efterfrågan i samhället som är avgörande för hög sysselsättning och tillväxt. Om människor har råd att konsumera får vi fler jobb. Men efterfrågan ökar inte automatiskt i en ekonomi. Den måste främjas av statliga insatser. Keynes bok ”Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar” från 1936 är en kritik av den neoklassiska teorin. Kritiken består bland annat av följande punkter.

  • I en ekonomi utan pengar – en bytesekonomi – kommer människor att byta till sig nya varor om de är mätta på en gammal. En minskad efterfrågan av en vara leder till en lika stor ökning för andra. Men i en penningekonomi gäller inte detta eftersom man kan spara pengar och därmed inte är tvungen att konsumera eller investera.
  • Minskade löner i en viss bransch kan visserligen tillfälligt ge mer jobb i den branschen, men sammantaget kommer lägre löner innebära lägre konsumtion, vilket i sin tur skapar färre jobb. Lägre löner kan alltså minska sysselsättningen.
  • Ökat sparande i ett samhälle leder inte automatiskt till ökade investeringar. I stället måste efterfrågan, det vill säga konsumtionen, höjas för att investeringar ska ta fart.
  • Aktiemarknaden drivs inte av rationella överväganden, utan av irrationella ”följa John-beteenden”.

Vi har redan tagit upp dessa fyra delar av Keynes teori i olika kapitel i boken. Det är, som vi försökt visa, en generande enkel logik som Keynes använder för att smula sönder de neoklassiska (och nyliberala) idéerna. Men hur kan hans dräpande kritik av den neoklassiska teorin bara försvinna ur den allmänna ekonomiska debatten? I dag hävdar ekonomer rent förkeynesianska ståndpunkter.

  • Arbetslösheten beror på en dåligt fungerande arbetsmarknad. Beviset för denna tes är ett cirkelresonemang. Att det finns arbetslösa måste bero på att arbetsmarknaden inte är tillräckligt ”flexibel”, annars skulle det inte finnas arbetslösa.
  • Sänkta löner leder till minskad arbetslöshet.
  • Ökat sparande leder till ökade investeringar, som ökar tillväxten, när det i verkligheten kan leda till minskad konsumtion och sänkt produktion.
  • Aktiemarknadens värdering av företagen bygger på en rationell värdering. Detta är i och för sig något som verkligen ifrågasatts de sista åren. Men trots den nuvarande börsturbulensen säger man att ”i grunden” gör börsen ”en riktig värdering” av företagen.

Det är inte en slump att många nationalekonomer lämnat Keynes. Det finns starka nyliberala politiska argument för att glömma den betydelse som konsumtionen har för sysselsättning och tillväxt. I stället för att öka efterfrågan – konsumtionen – vill man öka vinsten.

Dessa argument leder till en politik som gynnar ”utbudssidan”, det vill säga företagen. Men det finns inga nya teoretiska landvinningar som smular sönder Keynes teorier. Det är inte så att vi fått några nya teoretiska bidrag som på ett logiskt sätt tar upp Keynes kritik och går vidare. Det är enbart en reträtt till ståndpunkter från 1920-talet och ingenting av Keynes grundläggande kritik har vederlagts.

Samtidigt har keynesianer problem att vinna gehör för sina idéer. Vi menar att det beror på att keynesianismen inte löser kapitalägarnas problem. Hur ska vinsterna kunna höjas samtidigt som lönekostnaderna eller skattekostnaderna stiger?

Det är inte en slump att många national­ekonomer lämnat Keynes.

Historien ger oss ett exempel. Tio år efter börskraschen 1929 var de ledande ekonomerna i USA mycket pessimistiska i fråga om framtiden. Hela trettiotalet var en krisperiod, BNP hade efter tio år precis nått upp till 1929 års nivå. 1939 gick investeringarna på tomgång och förväntades göra det ett bra tag till med tanke på att arbetslösheten låg på 17% och den privata konsumtionen inte hade återhämtat sig. Den amerikanska varianten av Keynes stimulanspolitik – New Deal – hade inte fått fart på ekonomin. Det såg mörkt ut och ingenstans kunde ljuset i tunnelns slut skönjas.

Tre år senare hade andra världskriget skapat den mest anmärkningsvärda återhämtningen vi känner i ekonomisk historia – i huvudsak framdriven av offentlig upplåning och offentliga investeringar. Det kriget gjorde, vilket New Deal inte lyckats med, var att bryta den onda cirkel som skapades av det privata näringslivets ovilja att investera. Budgetunderskotten var under krigsåren astronomiska. År 1943 var mer än två tredjedelar av de offentliga utgifterna lånefinansierade. Budgetunderskottet var det året 70% av de offentliga utgifterna och 31% av BNP. Den amerikanska ekonomin kunde frodas på denna enorma vitamininjektion i mer än en generation. (Kuttner, R., Business Week, september 28, 1992.)

Så, varför kan vi inte bara göra det en gång till? Naturligtvis ska vi inte ta till krig. Men en offensiv offentlig satsning på skola, åldringsvård, miljö och fattigdom?

För keynesianer är det obegripligt. Oviljan att genomföra något i den vägen för att lyfta ekonomin ses som en konspiration av makthavarna. Eller som en fråga om okunnighet. Om bara politikerna förstod mer av hur ekonomin fungerar skulle problemen vara lösta.

Det finns ingen ekonomisk kris, vi är rikare än någonsin och vi har med bred marginal de utrymmen som skulle krävas för att än en gång ge ekonomin en vitamininjektion som den kunde leva på i generationer.

För oss som är marxister är det som händer oförsvarligt, men inte obegripligt. Det speciella med andra världskriget var att det var en stimulanspolitik som inte innebar höjda löner. Ingen fackförening kunde slåss för högre löner – det var moraliskt och även lagligt omöjligt. Kampen mellan vinst och lön frös inne under några år. Företagen behövde inte skydda vinsterna med höjda priser, inflationen blev låg.

Samtidigt var det en utbudspolitik som ökade vinsterna – företagen gjorde miljardvinster på statens beställningar – utan att det ledde till ökad spekulation. Dåtidens miljardärer behövde inte spekulera för att få avkastning, man lånade i stället ut eventuella överskottspengar till staten i form av krigslån.

Keynes presenterade en logiskt övertygande teori om hur stagnationen under 1930-talet skulle kunna brytas, arbetarrörelsen krävde att dessa självklara åtgärder skulle genomföras och kriget bevisade att det faktiskt fungerade. Denna kombination var synnerligen övertygande, men lyckades också dölja de specifika villkor som låg bakom framgången. Att i dag finna formerna för en stimulanspolitik som inte lockar företagen att skapa inflation och ändå ger kapitalägarna bevarade vinstandelar är en svår balansgång. Speciellt som man samtidigt behöver minska spekulationskapitalets värde utan att få en finansiell kollaps.

Det handlar om att bryta maktlöshets­sjukan.

För att kunna genomföra Keynes förslag – en kraftig stimulering av efterfrågan vid arbetslöshet – måste man nämligen attackera vinstens andel av produktionen. Det kan ske antingen genom att lönerna stiger eller genom att den offentliga sektorn växer. En keynesiansk politik blir på så sätt en utmaning mot kapitalägarnas politiska intressen. Detta är kärnan i keynesianismens problem i dag, politiken gynnar hela samhällsekonomin, men den gynnar inte kortsiktigt de som har den ekonomiska makten.

Det här betyder naturligtvis inte att inget kan göras. Keynes tankar dyker upp varje gång ekonomin stagnerar, det vi försöker peka på är att politiken måste ha ett oerhört folkligt och fackligt stöd för att över huvud taget kunna göra en diskussion möjlig.

Att exempelvis öka den offentliga konsumtionen är inte en ekonomisk, teknisk fråga, utan en djupt ideologisk och politisk fråga som kommer att möta hårt motstånd från medier, arbetsgivar­organisationer, kapitalägare, höginkomsttagare, den politiska eliten och de fackliga ledare som gjort tankar på motstånd till något otänkbart. Vi är överens med keynesianska ekonomer om att en annan förnuftigare politik är möjlig. Men vi tror att vägen dit är svårare – och mer utmanande – än många vill inse. Det handlar om att bryta maktlöshetssjukan.

Sammanfattning

Keynes förklarade att efterfrågan är motorn som måste stödjas om ekonomin ska kunna växa. Problemet med keynesianismen är samtidigt att den hotar vinstens andel av produktionen.