Höjda vinster eller ökad konsumtion?

I teorin ska högre vinster leda till fler investeringar och fler jobb. Ändå har det inte varit så.

Vi menar att det beror på att man börjar diskussionen i fel ände.

Det är inte vinsternas andel av produktionen som avgör om vi får fler investeringar och fler jobb. Företagen investerar nämligen bara om marknaden som helhet växer. Vilket den inte gör om vinsterna är för höga.

En internationell ekonomisk förändring

Systemskiftet och nyliberalismen är inget svenskt fenomen. Det har funnits i alla de stora industriländerna under samma period. När något sker i många länder samtidigt, så innebär det att vi troligen har ett gemensamt problem.

Det internationella problemet var att världsmarknaden slutade växa snabbt 1975. Fram till dess gjorde en hög och ständig tillväxt i ekonomin att man kunde få goda vinster trots att lönerna steg och trots att den offentliga sektorn började byggas upp runt om i västvärlden genom att skatterna fick stiga.

Eftersom företagen fick sälja mer och mer för varje år blev det ändå mer i företagens kassor trots att alltmer av produktionsvärdet gick till löner och skatter. När marknaden växte kunde man ändå få ut mer i vinst i dollar eller kronor räknat.

I mitten av 70-talet blev det stopp. Världsmarknaden slutade växa, vi fick kris på kris.

Efter några år ledde denna kris till stora politiska förändringar i varje land som alla handlade om att vinsternas andel skulle öka på övriga sektorers bekostnad. Man hävdade att bara om kapitalismen låter de som har pengar och förmögenheter få mer genom ökade vinster skulle dessa använda sina pengar på ett sånt sätt att det gynnade alla. Det fungerade inte.

Det är inte så förvånande. Tesen om vinsterna som motor i ekonomin är lika gammal som kapitalägandet, men redan på 30-talet slog ledande ekonomer hela det resonemanget sönder och samman. Internationella ekonomer som John Maynard Keynes, Ernst Wigforss, Bertil Ohlin (sedermera Folkpartiledare), John Galbraith och den för ekonomistudenter kände läroboksförfattaren Paul A Samuelsson visade i stället att det viktiga var att få marknaden att växa genom att politiken såg till att mer av samhällets resurser användes. Om lönerna ökade så ökade konsumtionen. Om den offentliga sektorn växte, lånade upp eller beskattade de pengar som den rika delen av samhället inte använde, så ökade investeringar och marknaden. Det offentliga kunde göra långsiktiga investeringar som de privata kapitalägarna inte ville.

Ökad trygghet genom offentliga system gjorde också att löntagarna vågade satsa och investera i sin egen framtid, det kunde vara konsumtion av varor, byggande av hus eller utbildning.

Poängen med hela resonemanget är i grunden att ekonomin tar fart först när resurserna i samhället börjar användas. Och det bästa sättet att få dessa samlade förmögenheter använda är genom att de många medborgarna, genom statsapparaten eller genom ökade löner och egna lån, får ökad del av resurserna.

Först kommer konsumtionen, både den offentliga och den privata.

Då växer marknaden.

Då kan också företagen växa och få avkastning på sitt kapital.

Man måste förstå att detta är en teori som är djupt sårande för kapitalägandet och de som hyllar det privata företagsägandet som motorn till all utveckling.

Ägarna är inte motorn och drivkraften i ekonomin, de sitter tvärtom i bakvagnen.

Vad teorin egentligen säger är att det inte finns någon direkt fördel med att våra förmögenheter är samlade hos några få procent rika, tvärtom verkar det vara bättre för alla om det offentliga och de många medborgarna privat har hand om pengarna.

Ägarna är inte motorn och drivkraften i ekonomin, de sitter tvärtom i bakvagnen. De kommer springande när andra krafter ställer nya krav och när andra krafter låtit nya behov växa fram.

Högre vinster gav lägre konsumtion

Det första som händer när vinstandelen växer i ekonomin är att konsumtionen minskar. Löntagare får mindre pengar att handla för, betala lån och spara. Det innebär att alla företag som säljer till svenska konsumenter får det svårare.

Vi köper färre böcker, tidningar, brädor, bilar och cyklar än vad vi skulle göra annars. Men vi lägger också ut mindre pengar genom att äta sämre och billigare mat, köpa mindre hälsovård och färre ekologiska produkter. Vi avstår helt enkelt från en del saker vi egentligen vill ha och som har det goda med sig att de är nyttiga för vår tillväxt. Om vanliga löntagare i stället har pengar så växer samhällets hela ekonomi.

Det här är idag ett – i många sammanhang – kontroversiellt uttalande. Men låt oss påminna om att det var en ekonomisk självklarhet fram till 70-talets mitt. Vi skulle ha växande storföretag och en växande hemmamarknad för då kunde lönerna för vanligt folk öka.

I mitten på 70-talet svängde inställningen. Lönerna började ses som något ont som skulle pressas tillbaka för att man i stället skulle satsa på högre vinster och ökat sparande. Vilket minskat tillväxten. Det är som med statens offentliga utgifter. Vi blir inte rikare av att staten ”sparar”. Vi blir heller inte rikare av att de privata kapitalägarna får mer.

Sammanfattning

Högre vinster har inte gett den goda utvecklingen i samhället. I stället har de minskat tillväxten och gjort att stora delar av våra resurser inte används.