Ekonomihandboken · Avdelning 12 · Skatter
Innehåll

Vad händer när skatterna sänks?

Sänkt skatt är ett förslag som mycket sällan möter motstånd från vare sig media, näringsliv eller nationalekonomer. Det är historiskt också ett mantra för högerpartierna i världen. Skatter har i princip alltid kritiserats från höger såsom varande för höga och ineffektiva.

De enda gånger höjda skatter på allvar stötts av borgerligheten är i samband med stora upprustningar och krig då varje land genomfört stora offentliga investeringar och anställt miljoner arbetande i vapenproduktionen och de olika arméerna.

Efter krigen har det varit mycket svårare att minska de offentliga sektorerna. Det har med andra ord varit svårt att minska skatten.

Offentliga eller privata jobb

Ett av skattesänkarnas huvudargument är att minskade skatter ger fler jobb. Argumentet mot är att sänkta skatter ger färre offentligt anställda.

Det här är en konstig diskussion. Finns det verkligen någon motsättning mellan jobb och jobb? Säg att vi sänker skatten rejält för våra tjänstemän i Sverige. Då har de råd med att ge sina barn tandhygienisters omsorg, de har råd med mer internetsurfande och de har råd med fler restaurangkvällar. Kanske rent av städhjälp några dagar i månaden.

Fler jobb kan alltså skapas. Men samtidigt får ju staten in mindre skatt och måste därför minska på antalet anställda inom vård, skola och omsorg. Kanske även de gamlas hemhjälp får minska med ytterligare några dagar i månaden.

Privata tjänster ökar och offentliga tjänster minskar. Det hela verkar alltså vara en fråga om vad man vill satsa på. Vi väljer vilket samhälle vi vill bygga.

Men i själva verket är det mycket värre än så. Låt oss titta på två stora skattesänkningar. Först under socialdemokratisk regering, sen under alliansregeringen.

Skattereformen

1991 genomfördes den stora skattereformen i Sverige. En av tankarna var att det skulle skapa jobb. Mer pengar i löntagarnas plånböcker skulle ge ny skjuts i ekonomin. Folkpartiet och socialdemokratin räknade med att det skulle bli ”dynamiska effekter” av reformen.

Nu blev det inte så.

Den rikaste tiondelen av våra hushåll fick 128 000 kronor mer att handla för under de fem första åren efter skattereformen. Normalhushållet fick bara 36 000 kronor.

Låginkomsttagarnas familjer fick bara 16 300 kronor.

Detta kan man läsa i SCB:s stora undersökning om hushållens inkomster (hink).

Skattesänkningen slog alltså fruktansvärt orättvist. Rik fick mycket och fattig fick lite.

Men eftersom skattereformen sen betalades genom höjd moms och högre boendekostnader så drabbades den fattige dubbelt. För trots att höginkomsttagaren tjänade nästan tio gånger så mycket som låginkomsttagaren genom skattereformen, så kostar ju inte den rikes lägenhet tio gånger så mycket i hyra. Och inte köper den fattiga familjen en tiondel av den mat som den rike köper. Moms och hyreshöjningar drabbar alltså alla, men slår mycket hårdare mot den som har lägst inkomst.

Skattesänkningarna skapade därför ökade inkomstskillnader, större klasskillnader. Men skapade dem också jobb?

Det är här skattereformens misslyckande är mest tydligt.

Moms och hyres­höjningar drabbar alla, men slår mycket hårdare mot den som har lägst inkomst.

De pengar våra höginkomst­tagare fick gick inte till vare sig gammal­dags varu­konsumtion eller nya tjänster. I stället samlades över­skotten i fonder och aktier. De som tjänade på skatte­sänkningarna på 90-talet sparade helt enkelt pengarna, satte in dem på börsen och resultatet blev en stigande börs och sjunkande konsumtion. För oberoende av hur mycket börsen stiger så blir det få nya jobb av det.

Bara om människor köper fler varor eller tjänster kan fler få anställning.

Skattesänkningen skapade alltså inte fler jobb.

Receptet fungerade inte. Någon hade tänkt riktigt fel.

Frågan är vilken skattesänkning

Att sänka skatter är ett trubbigt instrument. Problemet är vem som tjänar på skattesänkningen. Om alla låginkomsttagare fick 30 000 mer i plånboken, ja, då skulle den normala konsumtionen öka. Säg att vi dessutom flyttar den summan från de rikaste tio procentens sparande till de fattigastes konsumtion.

Då skulle vi se både fler jobb och mer jämlikhet.

Skattesänkningar som tar pengar från spekulation och för över dem till konsumtion är alltså en god idé. Moms och hyreshöjningar drabbar alla, men slår mycket hårdare mot den som har lägst inkomst.

Men det är en svår politik. Det skulle innebära att alla som fattar ett sånt beslut valde att sänka sina egna inkomster, eftersom alla som fattar såna här beslut är höginkomsttagare. Det finns inga fattiga riksdagsmän, företagsledare eller regeringsmedlemmar. Det skulle innebära att egenintresset inte längre gällde.

Alltså får vi inga skattesänkningar som skapar fler jobb.

Utan skattesänkningar som ökar klyftorna i samhället.

Skillnaden mellan privata pengar och offentliga är nämligen i grunden detta. Om det offentliga får mycket pengar så kan de användas. Till investeringar eller jobb. Men om det privata får mycket pengar så kan de lika gärna bli liggande i värdepapper och börja snurra runt i den finansiella karusellen.

Jobbskatteavdraget 2006

12.6 Förändringen av skatten mellan 2006 och 2011 (kronor per år – vid olika månadslön i tusentals kronor).

Källa: Skatteverket, skattetabeller 2006-2011, kommunalskatt 31%.

Regeringen Reinfeldt genomförde en stor skattesänkning efter valsegern 2006. Men man har genomfört den i flera steg i något som finansministern kallar ”löneskatteavdrag”. Poängen är att det är en sänkning av skatten som riktas speciellt till de som har jobb och därmed har lön.

Det som händer är att skillnaderna mellan den som har arbete och den som är pensionär, arbetslös eller sjuk ökar kraftigt.

Men även bland löntagarna slår skattesänkningarna olika. Tittar vi på vad olika inkomstgrupper fått i sänkt skatt är det tydligt att även denna gång är höginkomsttagarna vinnare eftersom de helt enkelt har högre löneinkomster som får sänkt skatt.

Till skillnad från de skattesänkningar S gjorde i början av 90-talet har inte alliansregeringen behövt finansiera ”reformerna” med höjd moms eller höjd skatt på annan konsumtion. I stället är det sjukersättning och arbetslöshetsersättning som minskat. Men den stora finansieringen ligger i att man minskat på ökningen av offentlig sektors finansiella överskott. När Anders Borg tog över som finansminister fick han ju ärva ett överskott på över 600 miljarder som de rödgröna inte investerat eller använt.

Vi tycker inte det är bra med överskott som inte används. Det öppnar för skattesänkningar som ger mer till den rike och mindre till den fattige.

Men frågan är om löneskatteavdragen fungerat som det var tänkt.

Har arbetslösheten minskat och ekonomin fått förnyad fart jämfört med tidigare?

Vi tycker inte det är bra med överskott som inte används.

Svaret är nej. Det finns inga belägg för att skatte­sänkningarna 1991 eller 2006 och framåt skapat fler jobb. Att de bägge skett strax före stora samman­brott på finans­marknad och i bank­system gör att ekonomin dessutom haft helt andra problem än en påstått hämmande skatt på arbete.

Däremot finns det tydliga bevis på att skattesänkningarna ökat inkomstskillnaderna

i samhället och dessutom ökat den privata spekulationens andel av vår ekonomi.

Sammanfattning

Skattesänkningar är svåra att genomföra så att de verkligen skapar mer sysselsättning och höjer konsumtionen. Skattesänkningarna har mest gynnat den rika delen av befolkningen och därmed ökat förmögenhetsexplosionen och spekulationsekonomin.