Ekonomihandboken · Avdelning 12 · Skatter
Innehåll

Vad är bidrag?

Det är viktigt att skilja på bidrag och försäkringar som arbetslöshetsunderstöd eller sjukersättning. De handlar om försäkringar, vi betalar in en summa – via skatten eller via avgifter – till något som vi helst inte vill använda. Ingen vill ju bli sjuk eller arbetslös. Och om vi blir det får vi ut en summa vi – tillsammans med andra – betalat in.

Det här är rätt enkelt att förstå, på samma sätt har vi försäkringar för våra hem eller försäkringar när vi reser utomlands.

Det är viktigt att skilja på bidrag och försäkringar som arbetslöshets­understöd eller sjuk­ersättning.

Ändå blandar politiker ofta samman dessa försäkringar med bidrag och talar om ”ett bidrags­beroende”. 2006 beslutade regeringen att sänka sjuk­ersättning och arbetslöshets­ersättning, trots att det är försäkringar som löntagarna betalat via skatt och avgift. Motivet var att ”minska bidrags­beroendet” och ”öka motivationen att gå till jobb”.

Vi tror att denna medvetna begreppsförvirring handlar om att vi under systemskiftets år fått en politisk klang runt ordet bidrag som om det var något negativt. Genom att kalla en försäkring för bidrag kan man få en acceptans för att sänka den.

Men egentligen är bidrag inget negativt.

För oss är det tvärtom ett utmärkt politiskt instrument för att göra världen något rättvisare och bättre för de många.

Det finns två olika sätt att se på bidrag. Det ena är en ideologi som utgår från att bidragstagaren inte vill eller kan göra nytta. Målet är ett samhälle där bidragen försvinner genom att alla i stället får den ersättning de förtjänar enligt vilken nytta de gör på marknaden.

Det andra är en ideologi som utgår från att bidrag handlar om en omfördelning i samhället där de som har fördelar, rikedom och trygghet skattevägen måste göra samhället mer jämlikt. Bidragen är till för att ge alla samma möjligheter.

Enligt den första ideologin – vi kallar den borgerlig – är bidragen en gåva från samhällets skattebetalare till de andra. En onödig belastning man tvingas till för att inte den sociala oron och ojämlikheten ska bli så stor att samhället inte fungerar.

Enligt den andra ideologin – vi kallar den socialistisk – är bidrag en rättighet, en omfördelning i samhället som är en offensiv handling för att komma närmare målet: en rättvis och jämlik värld. Bidragen används för att – åtminstone lite – utjämna de orimliga löneskillnaderna som näringslivet och politiken skapar.

I praktiken leder bägge ideologierna till samma beslut. De som inte har tillräcklig inkomst för att klara sig måste ha bidrag. Skillnaden blir synlig först när man diskuterar hur bidragen ges och hur de förändras.

För oss är bidrag inget ont, ingen onödig börda, de är helt enkelt ett sätt att se till att ekonomin i samhället fungerar bättre och att vardagen blir lite rättvisare. Vi anser bidragen vara en rättighet. Vårt mål är att mer i samhället ska vara en rättighet som vi betalar med skatten och som inte kostar när vi utnyttjar det. Vi tycker att sjukvård, tandvård och kollektiva resor bör vara gratis för den enskilde. Vi tycker att alla har rätt till någonstans att bo, vill man bo bättre får man lägga till, men rätten till en billig bostad är i grunden en bra politik som gör samhället bättre för alla.

Bostadsbidrag, barnbidrag, försörjningsstöd handlar om att omfördela pengarna i samhället och komma lite närmare en situation där nödvändiga behov är gratis. Bidragen handlar inte om att akut hjälpa människor i nöd. Det handlar om ett sätt att göra hela samhället mer rättvist. Vi vill i största möjliga utsträckning ersätta försörjningsstöd (tidigare hette det socialbidrag) med en heltäckande arbetslöshetsförsäkring och bostadsbidrag med höjda pensioner, studiebidrag/lön och barnbidrag. Då slipper vi onödiga kontrollsystem, men vi slipper också den ”skamkänsla” som finns runt bidrag i dag. Ingen skäms för att ta emot ett barnbidrag. Däremot är det många som står helt utan resurser som ”skäms” för att ta emot försörjningsstöd och som också ofta behandlas på ett ovärdigt sätt vid ansökan.

Vårt mål är att mer i samhället ska vara en rättighet som vi betalar med skatten och som inte kostar när vi utnyttjar det.

Bidrag sett på det här sättet är med andra ord en positiv kraft i samhället. Ändå är det sällan så bidrag diskuteras i den politiska och ekonomiska debatten. Orsaken är ideologisk. När man ser bidrag som något nödvändigt ont, något man är tvungen till på grund av att kapitalismen inte klarar av att fördela resurserna, då blir också diskussionen negativ.

Att minska bidragen blir då ett mål i sig, oberoende av om det ökar klyftorna i samhället. Eftersom bidragen enligt denna ideologi dessutom ges till de som inte ”klarar konkurrensen i samhället” så försöker man också omge bidragen med villkor, krav och individuell press så att personen i fråga ska ”ta sig ur bidragsberoendet”. Genom ett i grunden kränkande beteende försöker man avskräcka människor från de bidrag de har rätt till.

Runt bidragen har därför också en stor kontrollapparat och byråkrati byggts upp.

Mest extremt har kanske den synen på bidrag fått styra politiken efter 2006. Vi ska inte här upprepa alla skandaler där cancersjuka människor nekats sjukbidrag för att de inte stått till ”arbetsmarknadens förfogande” eller där myndigheter nekat människor med läkarintyg ersättning utan att nånsin träffa personen i fråga. Vi konstaterar bara att det är en helt ny rå ton i den politiska elitens uttalanden när människor som behöver stöd diskuteras.

Det här menar vi är ett för samhället kontraproduktivt beteende. Människor som behöver bidrag, det vill säga människor som inte har tillräckligt höga inkomster, blir på det här sättet behandlade som en underklass, som ”misslyckade”, och den behandling de utsätts för upplevs ofta mer som ett straff än som ett stöd. Detta i sin tur skapar utanförskap, ilska, ovilja att ”integrera sig” och så vidare. Bidragens uppgift, att minska oron och utslagningen i samhället, kan om de omgärdas av alltför mycket byråkrati, moralism och kontroll leda till raka motsatsen.

De olika ideologierna – eller kanske vi ska skriva de olika synerna på människan – är oförenliga och gör diskussionen om bidrag och bidragssystemen oerhört laddade. Motståndare till bidragssystem försöker återkommande ”avslöja” fusk och ”utnyttjande av systemet” från olika grupper. Det här är avslöjanden som vid närmare granskning inte håller. Fusket med ”socialbidrag” är en liten kostnad jämfört med fusket genom skattesmitning, skatteplanering och kapitalflykt. Det betyder inte att fusk är acceptabelt, det betyder bara att man kan fundera på prioriteringarna vi i dag gör kring vilket fusk som motarbetas hårdast. Stora insatser kan göras med tusentals socialsekreterare för att bygga kontrollsystem som ska ”stävja fusket” i bidragssystemet, medan antalet poliser som på allvar sysslar med ekobrott kan räknas i tiotal. Vi hävdar att orsaken till denna märkliga prioritering inte i första hand är moralisk. I stället är det en politik vars egentliga syfte är att minska den offentliga sektorns utgifter.

Men vi menar att det också är en del i den ständiga kampen mellan löner och vinster.

Alltför låga bidrag skapar otrygghet och oro.

Ta lönerna och arbetslöshets­ersättningen. Om politiker sänker dessa bidrag för att öka människors motiv att slåss för en anställning, så bidrar man i praktiken till att sänka lönerna i samhället. Lönerna pressas ner.

Om bidragen i stället är högre kan löntagarna med den tryggheten i botten driva igenom högre lönekrav.

Låga bidrag gynnar inte löntagarna, utan höjer i stället vinstandelen i samhället.

Tittar man ekonomiskt på bidragen är deras viktigaste funktion i dag att å ena sidan skapa trygghet i samhället, å andra sidan se till att pengar kommer i omlopp och används till konsumtion.

Ekvationen är egentligen ganska enkel. Vi har allt att vinna på att staten genom bidrag ser till att mindre pengar i samhället går till förmögenhetstillväxt och spekulation. Bidrag utjämnar och gör att pengarna kommer till nytta.

I den rika industrivärlden finns olika bidragssystem. Dels system som är ett slags fattigvård, de riktigt fattiga får stöd, men vanliga inkomsttagare och rika har ingen del i systemet alls. Är man rik får man inga barnbidrag, är man medelinkomsttagare får man inget bidrag om boendekostnaderna blivit orimligt dyra vid en skilsmässa eller liknande.

Sådana system har mycket svårt att utjämna skillnaderna i samhället. Det är system som mer cementerar fattigdomen hos en grupp.

Om alla får barnbidrag behövs ingen kontroll och heller ingen stor byråkrati runt systemet.

I Sverige har vi ett system där i stort sett alla svenskar får del av bidragen. Det gör att även rika får barnbidrag, även den normale löntagaren kan få bostadsbidrag. Systemet har utretts många gånger, slutsatserna är att system som omfattar alla medborgare helt enkelt fungerar bättre för att utjämna inkomstskillnader och orättvisor. Dels för att ett system som gäller alla får större stöd i samhället politiskt. Dels också för att själva storleken på omflyttningen av pengar – transfereringarna – gör det lättare att utjämna lite till många än system som bara riktar sig till de allra fattigaste.

Stora system blir också billigare, om alla får barnbidrag behövs ingen kontroll och heller ingen stor byråkrati runt systemet.

Men oberoende av vilket bidragssystem ett samhälle har så är det själva målet med bidragen som är den viktiga politiska frågan.

Antingen har vi bidrag som ett ”nödvändigt ont” för att stoppa kaos och oro. Eller också är bidragen en del i ett system för att bit för bit göra samhället mer utjämnande och rättvist.

Under de senaste trettio åren har situationen för arbetslösa, ensamstående, sjuka och unga försämrats kraftigt i Sverige. Det beror framför allt på att bidragen har sänkts, omfördelningen har minskat och kontrollapparaten har vuxit.

Det är ingen bra utveckling.

Sammanfattning

Synen på bidrag styrs av ideologi. För oss som socialister är bidrag en rättighetsfråga som handlar om att utjämna i samhället.