Ekonomihandboken · Avdelning 3 · Rika och fattiga i Sverige
Innehåll

Manssamhället

Det finns idag en gemensam officiell politik inom nästan alla länder, nämligen att ingen ska vara diskriminerad på grund av sitt kön. I praktiken innebär det att ingen kvinna ska bli diskriminerad på grund av sitt kön.

I de allra flesta fallen handlar köns­diskrimineringen om att kvinnor har det sämre. Det är extra tydligt vad gäller rika och fattiga.

Män är rikare än kvinnor. Kvinnor har sämre inkomster. Kvinnor har mindre förmögenheter.

Detta är i sig ett nederlag för varje parti och rörelse som säger sig stå för jämlikhet och vara mot köns­diskriminering.

Ännu värre är att utvecklingen under de senaste trettio åren gått åt fel håll. Köns­skillnaderna har stagnerat eller ökat – inte minskat.

Om vi lägger ihop könens olika förmögenhet syns skillnaderna tydligt.

3.10 Totala förmögenheter för kvinnor och män. Miljarder kronor.

Källa: SCB, Förmögenhets­statistik 2003, 2004 och 2007.

Sveriges kvinnor hade förmögenheter på 2 481 miljarder kronor 2007, medan männen hade 3 241 miljarder kronor. Män har helt enkelt större förmögenheter än kvinnor.

Detta är egentligen märkligt. Män lever ju kortare tid än kvinnor och kvinnor borde därmed rent statistiskt sett ha kunnat jämna ut det här genom arv mellan generationerna. Rika änkor borde minska köns­diskrimineringen statistiskt sett. I själva verket antyder statistiken att det finns en könsfördelning av arven också, på något sätt får män mer som arvtagare trots att våra arvslagar formellt sett är köns­neutrala.

Men förmögenhets­fördelningen handlar också om att rika män i sina liv har positioner som gör att de enklare kan föröka sin förmögenhet än rika kvinnor. Vad gäller rikedom och makt över företag är köns­diskrimineringen helt enkelt bedövande.

Men även vad gäller ersättningen för arbete fortgår ojämlikheten.

Varför har kvinnor lägre lön?

I Sverige är samtliga partier, samtliga arbetsgivar­organisationer och samtliga fackföreningar eniga i att man ska ha lika lön för lika arbete. Men resultatet av denna samsyn har inte blivit att kvinnor kommit i fatt männen.

3.11 Kvinnors arbetsinkomst i procent av mäns. År 1975–2008.

Källa: SCB, Inkomst­fördelnings­under­sökningen 2008, HE 21 SM 1001.

Mellan 1975 och 1983 ökade kvinnornas relativa arbets­inkomster kraftigt och de lyckades komma upp i nästan 82% av männens inkomster. Det berodde framför allt på en lång kamp från kvinnor att inte acceptera lägre betalt för de jobb de gjorde än män. Den största delen av den kampen fördes inom offentlig sektor, där kvinnor framför allt dominerade.

Men sen vände utvecklingen, kvinnors arbetsinkomst sjönk jämfört med mäns, även under den andra delen av 80-talet då inkomsterna generellt sett steg och då ekonomin ”gick bra”.

De ”goda tiderna” kom mest män till del.

Men även ”saneringsåren” på 90-talet drabbade kvinnors arbetsinkomster hårdare.

Det sker en återhämtning av kvinnornas löner efter slutet av 90-talet, men fortfarande har vi inte nått ens den nivå som gällde 1982.

Man kan naturligtvis alltid diskutera hur snabbt jämlikhet ska skapas. Ska det ta ett år eller tio? Men kan man verkligen försvara att det ska ta drygt 30 år att skapa lika arbetsinkomster. Det är nämligen det så det ser ut nu (2010). Om kvinnors arbets­inkomster höjs i de senaste årens takt tar det 30 år innan man är i fatt männen. Vi tycker nog det i så fall är en mycket manlig definition av begreppet jämställdhet. Att kvinnors inkomster är så låga beror också på det faktum att kvinnor oftare arbetar deltid. Detta beror framför allt på krispolitiken och nedskärningar inom offentlig sektor. De stora offentliga arbets­givarna inom stat och kommun har gjort om heltidsjobb till deltidsjobb. Till stor del handlar dagens deltider om ofrivillig deltid. Kvinnor vill jobba mer, men erbjuds bara deltid. Men även om kvinnornas löner räknas om till heltider, har kvinnor bara 81% av männens lön. Varför är det såhär?

Det enkla svaret är att ord som jämställdhet och lika lön bara är vackra ord som i praktiken inget betyder. Vill man vara elak kan man säga att vårt samhälle använder dessa ord för att slippa genomföra dem. Och varför skulle man inte vara elak?

Ett annat sätt att visa köns­skillnaderna är att räkna om procent till kronor. Då ser man hur mycket den lägre arbets­inkomsten betyder för kvinnor i snitt.

3.12 Kvinnors förlorade arbetsinkomst jämfört med män. Kronor respektive år.

Källa: SCB, Inkomst­fördelnings­under­sökningen 2008, HE 21 SM 1001.

År 1996 var det 54 000 kr. Tolv år senare var det 72 000 kr. Några procent blir plötsligt väldigt mycket pengar. Om man betänker att en normal lönerörelse på 2000-talet har handlat om några procent per år, det vill säga oftast fem- sexhundra i månaden, så förstår man vilket avstånd det fortfarande är mellan män och kvinnor.

Räknar vi på vad det skulle kosta om både den offentliga och den privata sektorn omgående införde lön som gav kvinnor samma arbetsinkomst som män, så blir summorna stora. För offentliga sektorn handlar det om 35 miljarder i ökade kostnader per år. För den privata sektorn om hela 70 miljarder.

Köns­perspektivet är lika viktigt som klass­bakgrund när man diskuterar ojämlikheten i Sverige. De flesta frågor som gäller ”låginkomst­tagare” och ”höginkomst­tagare” innehåller i sig ett köns­perspektiv.

Kvinnor är den stora gruppen låginkomst­tagare. Om vi till exempel diskuterar semestrar i Sverige, så borde det vara köns­neutralt. Alla löntagare har ju lagstadgad rätt till semester. Men när LO granskade semester­utvecklingen i sina undersökningar Klass och Kön visade det sig att det finns ett klass­perspektiv. Men det finns också ett köns­perspektiv, ja klass och kön syns i fråga efter fråga.

Köns­perspektivet är lika viktigt som klass­bakgrund när man diskuterar ojämlikheten
i Sverige.

Klassamhället visar sig i att var fjärde LO-medlem år 2000 varken hade tillgång till fritids­hus eller råd att åka på semester. Mot­svarande siffra för Saco­medlemmar var 7%. Köns­samhället visar sig i att varannan ensam­stående kvinna med barn inte kunde ta semester eller hade något fritids­hus att låna eller besöka. Klassamhället visar sig i det faktum att LO-medlemmarna är mycket sjukare än högre tjänstemän. Det gäller såväl stress och ”utbrändhet” som värk, skelettsjukdomar etc. Könssamhället visar sig i det faktum att av LO-kvinnorna är 31% någon gång långvarigt sjuk mot 25% av männen. Klassamhället visar sig i att löneskillnaderna är stora i Sverige. En lågbetald LO-medlem tjänar 200 000 medan en tjänsteman får det dubbla. Köns­samhället visar sig i att de som har dessa låga löner framför allt är kvinnor.

Inget parti och ingen ekonom vågar på allvar ställa sig upp och hävda att orättvisorna är ”naturliga”. Så långt har vi kommit i den allmänna politiska diskussionen. Mycket få driver offentligt åsikten att kvinnor bör ha det sämre än män. Ändå fortsätter diskrimineringen. Orden om ”ökad jämställdhet” blir en dimridå för det som verkligen sker.

Sammanfattning

Kvinnor är fattigare än män. Könsperspektivet går igen i de flesta frågorna, i de flesta ekonomiska situationerna är kvinnorna förlorare. Trots att vi lever i ett land som internationellt gjort sig känt som jämställdhetens företrädare så har utvecklingen gått åt fel håll de senaste trettio åren.