Ekonomihandboken · Avdelning 10 · Pengar och valutor
Innehåll

Vad är en valutamarknad?

I och med att pengar i dag kan röra sig i stort sett fritt, de flesta valutarestriktioner och regleringar är avskaffade, befinner sig världen i en situation av ständig valutaspekulation.

Om pengarna bara var ett sätt att byta varor mot varandra skulle valutaflödena också bara bestå av den summa som krävs för handeln.

Företag byter kronor mot dollar när de ska köpa varor från USA. Andra företag byter dollar mot kronor när de sålt i USA. Turister växlar pengar för att kunna handla. Men i dag står den här handeln för en mycket liten del av valutaströmmarna.

Låt oss gå tillbaka till 1980, till tiden innan de stora avregleringarna genomfördes i land efter land.

Då omfattade den internationella valutahandeln ungefär 16 miljarder dollar varje dag. Ungefär 2 miljarder dollar bestod av varuhandel, resten var helt enkelt ”flytt av pengar”.

Nästan 30 år senare – 2007 – omfattade valutahandeln 3 990 miljarder dollar om dagen. Men bara 70 miljarder dollar handlade om varuhandel. Från 10% av valutahandeln gick varuhandelns andel ner till 2%.

98% av valutahandeln är helt enkelt något annat. (Källa: BIS/WTO/GATT. Siffrorna hämtade från Kenneth Hermeles ”Det globala kasinot”.)

Utvecklingen därefter har varit likadan. Marknadens aktörer köper och säljer pengar i försöken att vinna några promillen dag för dag genom köp av valutor. De spelar helt enkelt på världens största kasino. Valutamarknaden.

En gissning som styr politiken

Valutahandeln har alltid innehållit spekulation. Det nya är att det blivit huvudsaken i handeln. En spekulation i liten skala kan handla om att priset på en valuta justeras utifrån vad som händer i politiken och ekonomin. (Det kan också handla om en lokal tokighet, några finansmän som skrämmer varandra till allt större risktagning.) Men när spekulationen blir alltför stor blir den en direkt förstörande kraft. Den internationella finanskapitalisten George Soros har i sina böcker om den gloVad bala finansspekulationen betecknat den som en ”rivningskula” som slår sönder ekonomier i onödan.

Valutamarknadens aktörer går nämligen i lämmeltåg. De rusar först åt ena hållet och vänder sen och rusar åt det andra. Orsaken är att det som styr en valutaspekulation inte är vad som egentligen händer i ekonomin, utan vad vissa tror att andra tror händer i ekonomin.

För att vinna i det här spelet gäller det att gissa vad andra ska göra. Spelet går alltså ut på att köpa och sälja på gissningar om vad andra kommer att göra.

För att vinna i det här spelet gäller det att gissa vad andra ska göra.

Det här är samma princip som styr börs­spekulationen, men valuta­marknaden är betydligt större och har dessutom en mer direkt politisk effekt. Valuta­marknaden är nämligen det som enligt den nyliberala ideologin, ska ”mäta” om politiska och ekonomiska förslag är på ”rätt väg”.

Strömmar kapital in i landet, det vill säga om den nationella valutan köps, då är politiken på rätt väg. Strömmar den ut så ”överger kapitalet Sverige”.

Nu kan man naturligtvis tycka att det här är absurt. Varför kan man inte bara strunta i valutamarknadens upp- och nedgångar? Varför inte driva en politik som är långsiktig och söka stöd i den verkliga ekonomins utveckling i stället för i ”marknadens reaktioner”?

Den tanken har nog också slagit många regeringar vid krissituationer. Problemet är att kombinationen medier, nationalekonomer och politiska motståndare är mycket svår för en regering att stå emot. Lägg till att spekulationsattackerna faktiskt får realekonomiska effekter. Antingen höjs räntan inom landet för att skydda valutans värde, eller också sjunker nationens valuta rejält tills spekulationen planar ut. I bägge fallen drabbas löntagarna av dyrtider.

Valutaspekulationen har haft effekt

Det krävs med andra ord en oerhört stark politisk regering, med aktivt stöd från landets löntagare, för att man ska kunna driva en politik som ”marknaden” inte gillar. Det är – menar vi – huvudorsaken till att politikerna i land efter land i stället gett efter för ”marknadens krav” vid krissituationer.

Det gäller i Sverige 1990, 1992 och 1995 som 2008.

1990 avgick den socialdemokratiska regeringen efter ett valutautflöde som – med dagens ögon sett – var mycket litet. Först försökte man vända strömmen genom en serie politiska förslag med prisstopp, lönestopp och strejkförbud, men fick inget stöd vare sig i riksdagen eller utanför. En ny socialdemokratisk regering återkom då med ett ekonomiskt program som bland annat innehöll EU-medlemskap och prioritering av inflationsbekämpning före sysselsättning.

1992 stod regeringen Bildt inför en kris när den fasta valutan attackerades av framför allt svenska storföretag som behövde en devalvering. Innan kronan började flyta (det vill säga sjunka) genomförde regeringen i samarbete med socialdemokratin två stora krispaket som var starten för de dramatiska nedskärningarna och skatteförändringarna som senare under Göran Persson kallades för saneringspolitiken.

1995 uppstod en mindre press på den svenska kronan, den sjönk synbarligen utan anledning och det var först när socialdemokratin och Centerpartiet startade sitt samarbete över blockgränserna som ”marknaden lugnade sig”.

Finanskrisen 2008 innebar även en kraftigt sjunkande valuta som blev ett av motiven till det ensidiga bankstödet som skapades, även om huvudmotivet var bankernas konkursmässiga situation.

Vem är marknaden?

Men vem är det som ”reagerar” och ”lugnar sig”? Vilka utgör egentligen marknaden? Vad gäller börsen har vi tidigare konstaterat att det i praktiken är 10% av det svenska folket som har ett aktieinnehav av betydelse. 1% av svenska folket äger mer än halva börsen. Det räcker med att några av dessa aktörer ska börja sälja eller köpa för att en aktie ska röra sig kraftigt på börsen.

Vad gäller valutamarknaden är koncentrationen ännu mer grotesk. I praktiken handlar det om kanske tjugofem finanschefer på de stora exportföretagen. Större är inte antalet beslutsfattare som avgör om ”marknaden” ska reagera eller inte.

Tjugofem finanschefer som alla har ungefär samma ideologiska syn på världen. Och som alla tittar på varandra och försöker gissa vad de andra kommer att göra när regeringen lagt ett visst förslag eller när Riksbanken hävdat en viss åsikt. Runt sig har dessa finanschefer några hundra analytiker, banktjänstemän och ”placerare”. Och även om vi räknar en större krets av tjänstemän så handlar det om en liten, liten del av svenska folket vars ageranden på fullt allvar kallas för en ”marknadsreaktion”.

För även om marknaden kallas ”global” så är de flesta köpen av kronor fortfarande en svensk historia. Det är de svenska bankerna som på uppdrag av de stora företagen för in och ut valuta.

Det finns ett fint ord för det som händer på den svenska valutamarknaden. Den är ”volativ”, det vill säga den rör sig snabbt upp och ner.

Det beror dels på att det är få aktörer som agerar. Dels på att det räcker med att ett stort företag genomför en större affär, en fusion eller ett uppköp (och därför måste växla in en annan valuta) eller att ett annat företag gör en vinsthemtagning för att den svenska kronans kurs ska ändras.

Det sker alltså lätt stora rörelser i kronkursen. Problemet är inte i första hand att kronan rör sig. Problemet är att varje rörelse i ett känsligt läge tolkas politiskt.

Oberoende av varför den svenska kronan faller eller stiger så tolkas det i medier och av ”experter” som baserat på en politisk utveckling eller beslut. Det är detta vi menar med att den svenska kronan i dag är en manipulerbar valuta. Det betyder inte att några aktörer aktivt manipulerar den, utan bara att dessa rörelser – som kan bero på spekulation, på lämmeltågsbeteende eller på faktiska händelser som ett företagsuppköp – i praktiken kommer att användas som en del i en politisk maktkamp.

Politiker har kunnat läsa dagstidningar som på fullt allvar hävdar att deras politiska åsikter och förslag ”får kronan att sjunka”. Försök att diskutera ökad trygghet, styrning av Riksbanken eller högre löner har mötts med valutakurstolkningar.

Problemet för löntagarna i Sverige är att man i dag sitter utan egentliga motvapen i en sån situation. Valutamarknaden – det vill säga de stora finansaktörerna – har den faktiska makten över kronan, inte politikerna.

I folkomröstningen 2003 valde svenska folket att säga nej till deltagande i EMU. Vi tillhör de socialister som röstade för ett deltagande. Vi menar att kampen för en bevarad svensk krona inte är en särskilt god strategi för arbetarrörelsen eftersom den ger ”experter” och ”marknaden” en makt över politiken som är odemokratisk och farlig.

Vi tror inte att EMU har några särskilda ekonomiska fördelar. Utan vi menade att det finns politiska nackdelar med att bevara den svenska kronan. Och de nackdelarna

tycker vi finns kvar än i dag, åtta år senare.

Sammanfattning

Valutamarknaden är en mycket liten marknad som hanterar tusentals miljarder dollar varje dag. Dess rörelser bestäms nästan helt och hållet av de olika aktörernas gissningar om andras agerande och mycket sällan av faktiska realekonomiska förändringar.

Vad gäller den svenska kronan är ”marknaden” i stort sett detsamma som storföretagens finansavdelningar. Den svenska valutamarknaden är oerhört rörlig och osäker, men händelserna tolkas och används ofta politiskt.