Ekonomihandboken · Avdelning 10 · Pengar och valutor
Innehåll

Vad är en bank?

Alla banker lånar pengar från riksbanken. Det är orsaken till att denna faktiskt kan styra räntan. Men lever inte en bank på sina egna pengar? De som du och jag som löntagare satt in för att spara eller för att förvara tills räkningarna ska betalas? Nej. Hela poängen med en bank är att den lånar ut mycket mer pengar än den har. De flesta av oss tycker nog spontant att det är konstigt. Den bild av banker vi fått lära oss i skolan är ju att man som sparare sätter in pengar som sen banken lånar ut till låntagare. För att kunna sköta det hela tar banken ut ett litet pris på sitt arbete. Ränta.

Det här är en djupt bedräglig bild av vad banker egentligen gör. Om detta var bankers verkliga funktion skulle inga kapitalgrupper vilja äga banker och vi skulle aldrig ha finanskriser på grund av utlåning till spekulation.

Banker lånar inte ut dina insatta pengar. De skapar krediter, det vill säga de skapar nya pengar.

När någon, vi kallar honom person A, sätter in 500 kr i en bank så betyder det att banken ökat sitt värde med 500 kr. De pengarna skickar banken in till centralbanken. Beroende på reglerna i landet får nu banken ökat kreditutrymme och kan plötsligt låna ut en betydligt större summa. För enkelhets skull säger vi att 500 kr ger rätt att låna ut 9 500 kr. Dessa pengar får nu person B låna. Men lån tar ju inte människor för att stoppa i sin madrass. Personen B kommer köpa något för pengarna vilket gör att person C nu har 9 500 kr. Dessa går C till banken med och sätter in.

Banken har nu å ena sidan lånat ut 9 500 kr och samtidigt fått tillbaka samma summa. Luftpengarna som gick till lån har kommit tillbaka in i banken som ett nytt värde. Och karusellen fortsätter.

Om någon frågar banken vad den har för säkerhet för lånen så blir svaret att man ju fått in lika mycket pengar som man lånat ut.

Banker kan helt enkelt öka mängden pengar genom att låna ut gång på gång.

(Detta är givetvis synnerligen förenklat. Men principen är viktig. En bank har inte de pengar den lånar ut. Banken skapar pengar som den sen lånar vidare.)

Om du tycker att banker verkar vara en ganska skakig inrättning så har du rätt. I praktiken lånar banker hela tiden ut mycket mer pengar än de har. Pengarna man lånar ut hämtar man hem via obligationer och annat på marknaden. Men kortsiktigt lånar man från riksbanken. Bakom riksbanken finns staten.

I själva verket är det alltså staten som garanterar alla de pengar vi sätter in på bankerna, men också de pengar bankerna lånar ut.

Det såg vi ju ovanligt tydligt under finanskrisen 2008 då hela finanssystemet stannade upp, bankerna litade inte på varandra, så staterna fick gå in och garantera dem.

Men har inte bankerna ett eget kapital i botten?

Jo, det finns ju aktier som ägare köpt för att ge banken ett startkapital. Problemet är att detta kapital är synnerligen litet i förhållande till bankernas utlåning. I stället är det bankernas egna affärer, börsaktier och fordringar som räknas in för att en bank ska kallas solid. För att öka sitt kapital kan banker faktiskt köpa och sälja aktier i egen regi.

Allt detta gör bankerna rikare och ökar möjligheten att skapa ännu mer krediter. Tills börsen faller. När politiker enats om nya så kallade Basel-regler för att göra bankerna ”säkrare”, så handlar det om att bankerna ska ha mera eget kapital för att lättare klara sådana svängningar. Men när det egna kapitalet också består i börsaktier och fordringar på andra så är procentsiffran i grunden rätt ointressant. Det är hela systemet i sig som blivit en enda uppblåst jättebubbla av krediter.

Riksbanken 2008

Ett bra exempel på hur systemet skapar pengar ur intet är krisen 2008. 2007 hade Riksbanken 212 miljarder som summan av sina skulder, tillgångar och kapital. (Det kallas balansomslutning.)

Men 2008 var samma summa plötsligt 700 miljarder. Alltså mer än en tredubbling på några månader! Men var kom de pengarna ifrån? Det Riksbanken gjorde är att man helt enkelt skapade krediter, det vill säga pengar, ur ingenting.

De nya pengarna bestod av två saker.

Dels har Riksbanken lånat ut 196 miljarder kronor i form av dollar till svenska banker. Samtidigt har man lånat in 189 miljarder dollar från andra centralbanker, framför allt i USA. Detta då bankerna inte längre litade på varandra i världen. En svensk bank kunde inte låna dollar av en amerikansk bank (eller låna ut) eftersom ingen visste om den andra parten verkligen kunde betala. Riksbanken fick gå in som mellanhand, det vill säga hjälpa de svenska bankerna att låna ut dollar till svenska storföretag med mera. Riksbanken behövdes för att alla andra banker var riskbanker.

Det andra man gjorde var att låna ut 265 miljarder till de svenska bankerna på lite längre löptid. Det här var pengar som bankerna inte använde. Man tog emot dem och satte sen in dem i… Riksbanken.

De svenska bankerna hade därmed tillgång till en massa pengar om det skulle bli panik. Om sparare stormade kassorna så måste ju bankerna kunna betala tillbaka snabbt. De 265 miljarderna var egentligen bara en ”panikreserv”. Pengar som Riksbanken gjort ur intet.

Varför är bankerna privata?

Svenska folket lärde sig första gången statens stora roll som räddare på 90-talet när flera banker var på obestånd. Man införde en bankgaranti som gjorde att man i ett slag garanterade en summa som var mycket större än vad staten hade. I praktiken socialiserade regeringen – som leddes av Carl Bildt – tillfälligt bankerna. Samma sak gjorde Reinfeldt 2008. I slutändan garanterades bankerna av statens kommande skatteintäkter, det vill säga av skattebetalarna.

För att komma på fötter igen, efter år av spekulationer inom fastighetsbranschen på 90-talet och dåliga lån på 2000-talet, fick bankerna höja sin ränta kraftigt för de som lånade, medan de som satte in pengar i princip inte fick något tillbaka.

Det kallas att räntegapet ökade.

Bankkrisen betalades alltså av medborgarna som var tvungna att använda deras tjänster. Få kan i dag leva utan att behöva använda en bank.

Bankerna är företag som kan skötas och misskötas som alla företag. Den stora skillnaden är att de pengar vi sätter in garanteras av staten, det vill säga av oss själva. Frågan är då varför bankerna är privata, det verkar ju både osäkert och krångligt.

Svaret är att bankerna inte är en neutral part i ekonomin som flyttar våra pengar, utan en synnerligen aktiv part som agerar utifrån ägarnas intressen.

Bankerna är företag som kan skötas och misskötas som alla företag.

Det här vet varje stor kapitalägare i världen. Det är inte en slump att Wallenberg­imperiet är byggt runt SEB. Eller att Ingvar Kamprad till slut startade en egen bank. Eller att Fredrik Lundberg byggde upp sitt företagsimperium runt en bank (som sen såldes till en dansk storbank) och därefter blev allt aktivare som delägare i Handelsbanken. Stora företag som Volvo och Ica har skapat egna banker. Varför vara beroende av en bank, när man kan äga en egen?

Banker, eller rättare sagt bankernas ägare, har helt enkelt en enorm fördel i jakten på marknader, företag och nya affärer genom att de kan använda våra pengar som trampolin i affärer. Om en bank säger ja eller nej till en investering, ett lån, så är det inte bara ett tekniskt beslut utan i högsta grad ett politiskt beslut som påverkar många människor. Varje människa som besökt en bank vet att beslut fattas på olika grunder, det är inte bara siffror och råfakta utan också kontakter, rekommendationer och övertalningsförmåga som avgör om man får ett lån.

Banker är ett instrument för att påverka och styra vem som ska få tillgång till kapital och vem som inte får det. Ingen bank överlever om den ensidigt gynnar ägaren, det är självklart, men ingen bank agerar heller så att den är neutral i ett maktspel bland kapitalägarna. Om bankerna vore statliga skulle ägarnas möjlighet begränsas.

Svaret på frågan om varför våra banker är privata – trots att de garanteras av det allmänna – är alltså att politiken idag inte vill styra bankerna.

Sammanfattning

En bank lånar ut mycket mer pengar än den har. Bankerna har del i ett maktspel mellan olika ägargrupper.