Kan löntagare höja sin lön?

Maktlöshet handlar om att man ingår i system där varje försök till förändring hindras genom regler och ”vetenskapliga sanningar” som låser varje försök att gå en annan väg.

Det enklaste exemplet är kanske löner. Vi har tidigare diskuterat hur löner pressats tillbaka, hur vinster stigit och hur skattesänkningar fått ersätta lönekamp, de som jobbar har fått mer medan de utan jobb får betala genom sänkta ersättningar. Men vad är det för mekanismer som egentligen bromsar lönekampen? I grunden handlar det om en ekonomisk ideologisk tvångströja.

Låt oss titta på företaget Telia Sonera. Under 2010 har de anställda fått 494 000 kr i snitt i lön plus skatter. Men de har utöver det levererat 848 000 kr i vinst per anställd! Under det året har ägarna tagit ut 449 000 kr per anställd i ren aktieutdelning.

15.1 Vinst och utdelning i Telia Sonera (kronor per anställd).

Källa: Telia Sonera, Årsredovisningar 2004–2010.

Räknar vi om Telia Soneras börsvärde per person betyder aktiernas pris att varje anställd är värd 6,8 miljoner kr ungefär. Här verkar med andra ord finnas utrymme för en rejäl lönefajt.

Speciellt om man tittar på utvecklingen några år bakåt.

En anställd har under de senaste fem åren skrapat ihop en vinst på över 3,7 miljoner. Alltså per person. Ännu mer förvånande är kanske att lönerna sen 2003 stigit med 26% medan vinsten stigit med 149% och aktieutdelningarna med 152%.

Telia Sonera är ju ett framgångsrikt företag, ledningens uppgift har varit att expandera och samtidigt öka börskursen. Samtidigt är det uppenbart att det inte är ledningen utan de anställda, var och en, som gett ifrån sig stora vinster till ägarna genom låga lönekrav.

När man upplyser en vanlig anställd om detta blir reaktionen ofta förvåning eller rent av ilska. Väldigt få av de anställda har kunskap om vilka väldiga överskott de genom åren gett till ägarna. Det är den första regeln i brygden för att skapa maktlöshetssjukan. De som har makt att förändra bör hållas oinformerade.

Säg att löntagarna nu med den nya informationen beslutar sig för att ta kamp om vinsten. Man kräver 20% i ökad lön.

Nästa steg blir att hantera media som troligen kommer att beskriva lönekraven som ”orimliga” och ”inflationsskapande”. De anställda kommer att anklagas för att ”sätta fart på lönebrasan” vilket betyder att man faktiskt kan inspirera andra att göra samma sak som man själv. Slåss om produktionens överskott. Den berättelse löntagarna vill berätta, diagrammet på de absurt höga vinsterna de visar, kommer troligen inte spridas, utan i stället kommer ansvarslöshet och egoism vara budskapet. Är det riktigt illa kommer finansministern tala bekymrat om behovet av återhållsamhet för hela ekonomins bästa. Ekonomer kommer påpeka att en ”löneökningsspiral” hotar stabiliteten och att finansmarknaden kommer att förlora förtroendet för ekonomin. Kraftigt höjda löner är helt enkelt ett problem som måste stoppas. Det är den andra regeln för att skapa maktlöshetssjukan. De som har makt att förändra måste förnekas att få ut sitt eget budskap.

Men om löntagarna inte ger upp inför denna oförståelse, om de själva använder informationskanaler, själva skapar berättelser och söker stöd från andra löntagare så kommer ett antal bromsar slå till för att ändå hindra den lönekamp som är på väg att starta.

Riksbanken kommer att gå ut och säga att räntan måste höjas då de fruktar att ökade löner kommer att – om några år – skapa ökad inflation.

Politiker kommer att hävda att ökade löner kommer att öka offentliga sektorns kostnader så att man måste skära ner, offentlig sektor har helt enkelt inte råd att betala de ökade löner industrins löntagare nu slåss för. (Här bortser politikern från att ökade löner ger ökade skatteintäkter till samma offentliga sektor, den ger betydligt mer än vad man skulle få in om pengarna i stället gick till vinst.)

I grunden är det löntagarna som sitter på den reella makten i frågan.

Sista ingrediensen i maktlöshets­sjukan är helt enkelt att tvinga på de löntagare som slåss om vinsten i företagen ansvaret för hela samhälls­ekonomin.

Ursäkta om vi raljerar lite, men vi tror bilden ändå berättar något om problemet. Det ska till väldigt säkra, starka och välinformerade löntagare för att kunna stå emot den brygden. Och visst finns de. Men låt oss nu tänka tanken att det är den andra parten som går ut och i stället kräver högre andel av företagets överskott. Vinsten måste upp 20%, bolagsledningens metod är att frysa löner och minska antalet anställda. Motivet till åtgärderna är kanske att öka företagets börsvärde genom ökad vinst, öka ägarnas vilja att investera genom ökad avkastning eller öka möjligheten för företaget att senare växa genom dyrare forskning och utveckling. Detaljen att åtgärden självklart kommer att öka företagsledningens bonus och lön påpekas inte.

Vilket det offentliga motivet än är kommer bolagsledningen troligen inte att mötas av kritiska frågor från riksmedia. Det kommer inte vara upprörda tal i TV från finansministern och ingen riksbank kommer att agera med sänkt ränta för att hjälpa löntagarna. Inte heller kommer konkurrenter anklaga företagsledningen för att skapa en ”onödig vinstbrasa” och inga ekonomer kommer att beklaga det minskade konsumtionsutrymme som åtgärden skapar.

Maktlöshetssjukan, alltså tanken att det helt enkelt inte går att förändra, finns i budgetpolitikens ramverk, i lönerörelsernas tröghet, i mediernas berättelse och i de ekonomiska teoriernas trånga ramar.

Men varför behövs den? Om det nu är så omöjligt att låta löner växa på vinsternas bekostnad, vad är det som tvingar fram denna skillnad i agerandet kring löntagares eller kapitalägares krav?

Vi tror att maktlöshetssjukan handlar om detta enkla: I grunden är det löntagarna som sitter på den reella makten i frågan. Kapitalägarna har mest att förlora, makten över produktionen finns hos de som arbetar vilket syns tydligast om de vägrar att arbeta.