Ekonomihandboken · Avdelning 16 · Lite om Marx och Keynes
Innehåll

Vad är marxism?

Marx var en filosof som under andra halvan av 1800-talet gjorde en serie analyser av kapitalismen som än i dag är överlägsna det mesta annat vad gäller ekonomiska och politiska undersökningar.

Marx böcker blev därför snart ”marxism” men problemet med en sån ”ism” är att grundaren själv – alltså Marx – öppet erkände att han inte var marxist när han hörde andra förklara vad den teorin skulle stå för.

Detta är problemet.

Marxism är en tolkning av en filosofs tankar och undersökningar.

Men det är inte så det brukar framställas. Marxism brukar i stället kallas för ”vetenskap” eller med än värre ord ”den vetenskapliga marxismen”.

Det är lika falskt som när nationalekonomer kallar sin åsikt för ekonomisk sanning.

Marx var inte marxist

Det finns ingen ”riktig” marxism. Det finns olika åsikter. Men om man i dag går en studiecirkel i ”socialismens abc” är det inte så Marx kommer att presenteras. Utan som en serie begrepp man ska använda för att ”vara marxist”. Några exempel.

Den historiska materialismen. Läser man förklaringarna verkar det handla om att det materiella, det vill säga produktionen och människornas relation i produktion är det enda som styr utvecklingen.

Så är det inte. Begreppet säger egentligen bara att man för att förstå vad som händer måste utgå från verkligheten och inte från modeller för verkligheten. Marx gjorde undersökningar av hur pengar, kapital, produktion fungerade. Han gjorde helt enkelt ett grundarbete innan han formulerade teorin om det han såg. Och prövade sina teorier på nya fakta.

Människans historia är historien om klassernas kamp. Detta enkla konstaterande har lett till de mest absurda slutsatser. Som att politiken, demokratin, yttrandefriheten skulle vara utan eget värde och bara ett ”trick” i klassernas kamp. Eller att det är kollektivets befrielse som kampen handlar om, att motsättningen arbete och kapital handlar om att den förra klassen ska befrias på alla andras bekostnad. I själva verket diskuterar Marx utvecklingen som något som handlar om individernas befrielse. ”Det kan inte finnas någon social utveckling som är självständig och fristående från människans individuella utveckling.” På ett annat ställe skriver han ”historien kan aldrig vara någonting annat än just individernas historiska utveckling”.

En av huvudpoängerna med Marx är just att han hela tiden hävdar människans möjlighet att låsa upp de bojor som produktion, kultur och traditioner tvingar på oss. Vi blir inte automatiskt ”fria” för att produktivkrafterna utvecklas. Det är först om vi använder den nya rikedomen och med idéer motiverar och formar om politiken som världen faktiskt kan bli bättre.

Det han fascinerades av och förundrades över var ju hur mänskligheten, trots att den fick större resurser, verkade bli slav under nya förtryck. Inte feodalherrarnas makt, utan ett anonymt kapital. Det märkliga är att vi skapar en ekonomi som vi sen känner oss förslavade och styrda av.

Det han såg var att kapitalismen kunde utveckla produktionen och samhället bara genom att slå sönder och förtingliga de två saker som all vår rikedom kommer ifrån, jorden och arbetaren, det vill säga människan. Bara om dessa två blev något man kunde köpa och sälja kunde samhället skapas om. Priset vi fått betala är att vi blivit kuggar i ett maskineri, vi är utbytbara länkar och inte fria individer.

Den här upptäckten av kapitalet som den nya kraften har samtidigt fått många att tro att bara den upphävs, bara ”privategendomen avskaffas”, så blir människan fri. Det här kan vi över huvud taget inte hitta hos Marx. Människans befrielse kräver att vi som individer lyfter oss till ett annat ansvar, en solidaritet, en medveten vilja till demokrati på alla områden. En förutsättning för att vi inte ska fastna i detta ”pengafängelse” är att vi tar bort kapitalet som motiv för makt och utveckling, men det är bara ett första steg.

Arbetarklassen är inte god

Marx såg de arbetande människorna och inte de kapitalägande eller de gamla feodala härskarna som motorn i samhällets utveckling. Men det betyder inte att ”proletariatet” var något gott i sig. Arbetarklassen har inte automatiskt mer ”rätt” än någon annan grupp i samhället. Om socialistiska idéer kan vinna stöd handlar det helt enkelt om att idén är bättre och mer övertygande än debattmotståndarens. Det är ju lätt att förstå. Men just därför är det så förvånande att arbetarrörelsen och vänstern i så många årtionden hyllat ”klassmedvetandet” och ”klasskulturen” på ett nästan religiöst sätt. På fullt allvar har man försökt visa att det finns en borgerlig respektive proletär kultur och att den senare automatiskt är mer rätt än den förra.

Detta är trams.

Kulturen är en komplicerad tradition som vi människor bär på, det är inte en viss kultur det är ”fel” på, inte en viss typ av litteratur, film, TV eller andra medier. Varje typ av kultur kan vara bra eller dålig. Det stora problemet med vår kapitalistiska ekonomi är att den försöker begränsa kulturens många yttringar och bara vill bereda plats för några få som är lättast att göra stora pengar på.

Marx tillbakavisar alla försök att göra ideal av proletariatets villkor. Kapitalismens roll menar han var att få mänskligheten att spränga de tidigare gränserna, men bara för att man ska kunna få ”den rika individualistens utveckling, lika allsidig i dess produktion som konsumtion”.

Människans befrielse handlar inte om att upphöja Arbetet till det nya samhällets heliga princip, utan tvärtom måste människan i möjligaste mån befria sig från det nödvändiga arbetet. Därför gillade han idéer om arbetstidsförkortningar: enligt Marx är arbetsdagens längd en viktig mätare på de framsteg som uppnåtts på vägen till det mänskliga självförverkligandet.

Här kan vi i dag se att samhället stått alltför stilla de sista femtio åren. Vi har i pengar blivit rikare, men inte rikare i frihet över vår tid.

Marx är egentligen heller inte fader till tankarna på revolution och samhällsomstörtning i den betydelse som vi i dag lägger i de orden. Alltså som en kupp där en klass tar makten från andra.

Kapitalägarna, förvaltarna av världens rikedomar, bidrar inte med något egentligt nytt.

Tanken är i grunden den motsatta. Om vi ska ta bort kapitalägandets bojor på produktionen och våra individuella liv, så gör vi det därför att vi kan se att kapitalet hindrar de produkter, den frihet och den demokratiska kontroll över våra liv vi vill ha. I motsats till alla slags proletariatets frälsare, som utlovar det socialistiska paradiset bortom eländets och katastrofens tunga väg, framhåller Marx att kapitalismens grundvalar kommer att vackla, inte när utsugningen blir som värst, utan ”så snart arbetet i dess omedelbara form har upphört att vara rikedomens huvudkälla”. Socialismen introduceras i världshistorien inte med en stor jättebang utan smyger sig på när de som arbetar märker att ökat arbete inte löser problemet med rikedom (man får mer pengar, inte mer frihet), och när de som inte arbetar slutar vara de som tänker nytt. I dag är det ju så. Kapitalägarna, förvaltarna av världens rikedomar, bidrar inte med något egentligt nytt. Kapitalismen har utvecklats så att vi ser att den inte behövs. Marxcitat om ”kapitalismens grav” eller ”kapitalismens undergång” handlar inte om en stor kris och gigantisk fattigdom. Det handlar om motsatsen, kapitalismen försvinner när människor i vardagen märker att de inte behöver dessa tvångsregler kring ägande och lönsamhet för att skapa ny rikedom och frihet.

Om man läser Marx hittar man heller inget egentligt stöd för den märkliga dyrkan av industriarbete som varit framför allt socialdemokratins kännetecken. Vanvettiga teorier om ”närande och tärande” i samhället kommer ur en tolkning av Marx där ”industrin” skapar mervärde, som övriga delar av samhället ”gör av med”. Nu diskuterade Marx i stället arbete som något komplext. Redan på hans tid kunde man se hur ”maskinarbetet” blev alltmer av intellektuellt arbete, kapitalismens vilja att göra varje arbetare helt utbytbar står hela tiden i motsättning till en utveckling som tvärtom gör arbetet alltmer komplicerat, intressant och möjligt att göra utvecklande. Dessutom, såväl skolläraren, författaren och datateknikern som vårdbiträdet kan i Marx tankevärld vara ”proletär”. Det handlar inte om vad man gör utan om vilken relation man står i till de som äger.

Friheten är vägen, inte målet

Det är inte allas frigörelse genom en politisk aktion som skapar förutsättningarna för den enskilda individens fria utveckling, utan tvärtom. Redan i Kommunistiska manifestet skrev Marx och Engels att det handlade om att ”envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling”.

Man kan inte skapa frihet genom ofrihet. Varje individ måste vara fri och ta ett eget frivilligt ansvar för en frihetsprocess. Den här möjligheten skiljer vår tid från tidigare perioder. Då fick inte människor agera som individer utan enbart som klasser. En bonde var en bonde var en bonde. Så hade det alltid varit och så skulle det alltid förbli. Och en slav var en slav och förblev en slav.

Den här frihetstanken hos Marx ställs mot de system som fångar oss i dag. Det som håller oss tillbaka. Förtryck, tradition, klass, fördomar och självklart könets fängelse. (Även om Marx inte begrep den frågan, världen har dock inte stått still sen dess.)

I motsats till liberaler såg Marx att både individens eget frihetliga ansvar och en gemensam kamp behövs för att bryta bojorna.

När vi (i senare kapitel) skriver om vår kritik av planekonomi eller vår syn på ordet socialism, så handlar det mycket om just den här synen på individerna som motorn i en förändring. Människor som medvetet och frivilligt vill förändra tillsammans.

Mervärde eller utsugning?

Ett av de ord som de flesta som närmar sig Marx får kastat över sig är ”mervärde”. I de sämsta tolkningarna brukar det översättas med ”utsugning”. Det är ingen vidare förklaring.

Borgerliga ekonomer har svårt att förklara varför ekonomin utvecklas. I sina teorier förutsätter man ju att det finns en strävan efter ”jämvikt”, att företagen producerar så billigt de kan och konsumenterna betalar så lite som möjligt. På samma sätt finns det bara ett ”riktigt” pris för arbetet, det vill säga en lön kan inte vara högre än en viss nivå utan att skapa problem och skada prissättningen. Om bara ”fri konkurrens” på alla nivåer får råda blir det varken överpriser, överlöner eller övervinster enligt den borgerliga nationalekonomiska teorin. Allt kostar då vad det ska.

Men varför står då inte världen still? Varför skapas nytt om jämvikt är det bästa? Borgerliga ekonomer kan helt enkelt inte förklara varför löntagarna ständigt försöker slåss för bättre villkor och varför arbetsgivarna ständigt jagar högre vinst. Det skadar ju bara ekonomin! I den borgerliga ekonomiska teorin är människans beteende korkat. Det är här Marx mervärdesteori blir viktig. Mervärdesteorin bygger på att det finns en skillnad mellan vad kapitalägaren måste betala arbetskraften och vad han kan få betalt för det som produceras (vi kan för enkelhets skull bortse från råmaterialinköp och kapitalförslitning). Det han får betalt – priset på varan – bestäms inte av vad han får betala för arbetskraften. Den här skillnaden – mervärdet – kan kapitalisten öka genom att låta folk arbeta längre, förmå dem att arbeta snabbare, organisera arbetet annorlunda eller använda bättre teknik. Under kapitalismen är jakten på mervärdet den motor som driver utvecklingen framåt. Samtidigt skapar detta den motsättning som råder mellan kapital och arbete.

Priset på en vara bestäms alltså inte av kostnaden för att få arbetet gjort utan av hur högt mervärde kapitalägaren kan få ut. I ett kapitalistiskt samhälle är det kapitalägarna som kan bestämma hur detta mervärde ska bli så stort som möjligt och som, genom sitt ägande av företagen, har rätten till mervärdet. Det är denna ”rätt till mervärdet” som motiverar kapitalisten till att ständigt omorganisera företagen, eller köpa och sälja verksamheter, för att öka mervärdet. Det här styr hur företagen organiseras, det styr framväxten av stora jätteföretag, det styr den ojämna ekonomiska utvecklingen mellan olika länder och det är denna ständiga mervärdesjakt som skapar de speciella ekonomiska kriserna som förföljer systemet.

För ett enskilt företag, en enskild ägare, kan mervärdesjakten se väldigt positiv ut. Men för samarbetet mellan många företag, för kommuner, städer och nationer kan resultatet bli raka motsatsen. Det som är bra för en ägare kan förstöra för ett samhälle.

Marx teori är ett sätt att undersöka och diskutera det här problemet med företag, ägande och utveckling. Om hur man ska kunna fortsätta utveckla våra resurser utan denna märkliga pengajakt. Det handlar alltså inte om elakhet eller ”utsugning”. All god ekonomi innehåller ju en vinst, ett ”övervärde” som man kan investera för framtiden. Det Marx diskuterar är att denna vinst helt enkelt inte bör vara det som styr allt i samhället – vilket det gör i vårt kapitalistiska samhälle.

Varför blev marxism en religion?

Hur kan det då komma sig att Marx blivit så märkligt tolkad, hans böcker lästa som religiösa texter eller kallade för ”vetenskap”, när det framför allt handlar om en filosofisk idé om hur människor ska kunna befria sig från onödiga bojor?

Delvis beror det naturligtvis på att han skrev i en tid då läsekretsen var otroligt begränsad. Arbetarrörelsen skapades av en mindre elit och under en enorm press. Det tog flera generationer innan man öppet kunde diskutera Marx utan att vara brottsling i myndigheternas ögon. (I en del länder gäller ju det fortfarande.) För svensk del handlar det också om att Marx böcker faktiskt inte kom ut på svenska. Först långt efter att socialdemokratin blivit det största partiet började hans filosofiska verk ges ut. (De böcker där han försöker förklara de ekonomiska verken.)

Den ”Marx” som partiets ledare och medlemmar läst innan dess har framför allt varit en tolkning. Eller rättare sagt två tolkningar. Dels den leninistiska, dels den socialdemokratiska. Båda dessa rörelser hade väldigt svårt att förstå det där med individens befrielse. Varken i rörelsernas sociala liv eller i deras politik har det varit ledstjärnan.

I stället har bägge rörelserna strävat efter att försvara sig själva och sina ledningars agerande med ett antal teser.

Marx skapade en teori som han sen menade att historien skulle utsätta för en ständig omprövning utifrån nya studier. Både socialdemokratin och leninismen ersatte detta med ”absoluta sanningar”. (Om man i dag läser Axel Danielssons – socialdemokratins svenska förgrundsgestalt – tankar om samhällets utveckling kan man bli mörkrädd. ”Allt kraftigare verkar lagen om samhällets rörelse mot en social enhet … Vi skola alla till slut integrera, uppgå som självständiga individer i den större individ vi kalla samhälle. Och de som arbeta för att påskynda denna väldiga utvecklingsprocess kalla vi socialdemokrater.” (Gammalt och nytt 1983.) För att inte tala om maoismen, en variant av leninism som förde religionsmetoden till nya höjder.)

Människan styr inte utan är tillfällig­heternas fånge.

Bägge rörelserna har sett marxism som något man ska ”lära arbetar­massorna”. Uppfostran av klassen, att lägga världen till rätta, att ”leda massorna”, att ”vara en förtrupp”… Alla de här tankarna handlar egentligen om samma sak. Människan – individen – var för 1900-talets arbetar­rörelse ett passivt objekt. Hon bara reagerar på det som sker oberoende av om det är ett konkret förtryck, en lönekamp eller globalisering. Människan styr inte utan är tillfällig­heternas fånge. Hon behöver därför ledas av de upplystas skara. Det här är något som inte alls stämmer med den bild vi har av Marx eller av vad ekonomi och politik handlar om. Vi tror att en bättre framtid skapas av fria jämlika individer, som just i varje del av sitt liv också agerar som fria, jämlika individer. Det finns inget annat ”mål” än frihet här och nu.

PS: Här vill vi ge en eloge till Werner Schmidt som i sin bok ”… då är jag inte marxist” på ett väldigt tänkvärt sätt går igenom hur Marx blivit förvandlad till först ”vetenskap” och sen religion av såväl socialdemokratin som kommunismen. Citaten ovan är också från hans bok. (Symposions förlag.)

Sammanfattning

Marx teorier handlar om hur en ny makt växte fram – kapitalet – och förändrade samhället. Hans teorier om befrielse handlar framför allt om att ett nytt bättre samhälle bara kan skapas genom individernas förändrade medvetande och ansvarstagande, det sker inte av sig självt. ”Envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.”