Ekonomihandboken · Avdelning 14 · Klimatkrisen
Innehåll

Vad är utsläppsrätter?

Utsläppsrätter är en konstruktion där staten ger företag rätten att släppa ut en viss mängd växthusgas. Systemet har funnits i EU under några år och har hittills visat sig vara ett misslyckat instrument för att minska utsläppen.

Varför? Jo, utsläppen ökar i Europa, de minskar inte.

Utsläppsrätten har varit fylld av ”hål” där stora företag sluppit undan (bland annat flygbranschen) och där många fått mer utsläppsrätter tilldelade än de använder. Bland annat skogsföre tagen. Men anhängarna menar att det misslyckade försöket bör utvecklas i stället för att avbrytas. Det är inte utsläppsrätten som är fel, menar de. Utan hur den inplanterats i ekonomin.

Själva idén med utsläppsrätter är enkel.

Utsläpps­rätten har hittills varit fylld av ’hål’ där stora företag sluppit undan.

Företag som får 1 000 utsläpps­rätter, men klarar sig på 900, har plötsligt 100 utsläpps­rätter de kan sälja på en ny utsläpps­marknad. Företag som misslyckas och släpper ut för mycket kan då köpa utsläpps­rätter och ändå hålla sig inom lagens gränser. Poängen är att det ska bli dyrare att släppa ut än att klimat­effektivisera produktionen.

Det utsläppsköpande företaget drabbas ju av en extra kostnad som teoretiskt ska ge det klimatsmarta företaget konkurrensfördelar och högre vinster. I teorin ska därför finanskapital och banker favorisera klimatsmart produktion, vi ska få se en positiv spiral som bit för bit övertygar alla företag om det kloka i att ställa om sig till klimatneutral produktion.

Samtidigt ska politiken ha makten att bit för bit, år för år minska antalet utsläppsrätter. Det ska alltså bli dyrare och dyrare för den som inte satsar att fortsätta, på sikt ska det bli så dyrt att använda exempelvis olja eller kol att finanskapitalet av ren självbevarelsedrift ställer om och satsar på de ”gröna” företagen.

Det här är en mycket stark bild av hur ekonomin ska kunna styras utan att politiken lägger sig i själva ägandet eller diskuterar exakt vilka åtgärder företagen ska vidta för att ställa om. Hårda reglerande lagar eller tvingande straffskatter på koldioxidutsläpp ska inte behövas, näringslivet ska självt ställa om genom att det blir mest lönsamt. Det finns till och med utvecklade prismodeller där man räknat fram att lämpligt pris på utsläpp bör vara 40 euro per ton växthusgas. Vid det priset startar förändringens mekanismer.

Problemet med idén är att den inte fungerat i praktiken, vilket gäller många teoretiska nationalekonomiska idéer.

Den utgår från att det finns en fungerande marknad och blundar för ett antal problem.

Våren 2011 släpptes en undersökning av ”Fat Cats” i EU. EU:s utsläppsrätter består av stora kvantiteter rättigheter att släppa ut koldioxid. Det är generösa rättigheter, så generösa att den tunga industrin faktiskt inte ens behövde göra slut på dem. De tio värsta bolagen hade tillsammans utsläppsrätter som motsvarar alla utsläpp från Danmark, Österrike, Portugal och Litauen.

När de inte använder dem så säljer de dem till andra företag som då kan släppa ut motsvarande koldioxidgas ur sin produktion.

Utsläppsrätten blir en ny inkomstkälla ur ingenting.

En annan variant av utsläppsrätter som fått visst fotfäste inom miljörörelsen är idén om privata utsläppsrätter. Eller kvoter. Varje människa på jorden tilldelas till exempel 2 ton CO2 att förbruka genom sin konsumtion, sina resor och sin uppvärmning.

Idén är att när vi i väst inte klarar vår levnadsstil på 2 ton växthusgas, (svenskt snitt är cirka 12 ton i dag, medräknat importerad koldioxidproduktion från utländska varor), så ska vi kunna köpa ytterligare kvot från personer i Afrika som i sin livsstil faktiskt klarar sig på 1 ton. Vill man köra en stor bil får man köpa extra kvoter. Vi ska alltså se en överföring av pengar till fattiga länder, vilket ska ha en positiv spiraleffekt för utvecklingen, samtidigt som vi i de rika länderna ska få personliga incitament att faktiskt ändra vår livsstil. Annars blir vardagen för dyr.

Det är gigantisk mångmiljard­marknad av luft vi talar om.

Ett sånt övervaknings- och ransonerings­system kan man naturligtvis tvivla på i sig. Men det förslagets arkitekter inte diskuterar är att sådana skapade kvoter, som dessutom ska vara köp- och säljbara på marknaden, egentligen är att skapa värden ur ingenting. Det är en gigantisk mångmiljard­marknad av luft vi talar om. Vi tror alla de problem vi kan se med dagens penning­system och spekulations­problem snarare ökar om man därtill lägger en kvot alla kan sälja, köpa och spela med över hela världen. (Det var faktiskt något liknande som hände på Island när fiskekvoterna privatiserades.) Bara tanken på de problem som uppstår när rika människor köper upp hela byars utsläppskvoter för att tjäna pengar och spekulera är nog för att avskräcka från tanken.

Utsläppsrätter är ett förslag som handlar om att försöka lösa problemet med att företag och kapital inte klarat av att göra de nödvändiga investeringarna frivilligt. I en modellvärld kan det verka enkelt. I verkligheten tror vi inte det fungerar.

Det intressanta med förslaget är egentligen att det är ett sätt att komma undan den direkta styrning av ekonomin som vi menar är nödvändig. Skatter och reglering är fungerande metoder, det vet vi av historien. Offentliga investeringar påverkar snabbt.

Men det är metoder som begränsar kapitalets frihet.

Det är självklart inte populärt inom dagens nationalekonomi. Men en del av poängen för oss.

Sammanfattning

Utsläppsrätter är ett sätt att skapa handel med utsläpp som kräver stora internationella system som inte finns. Handeln i sig kan lika gärna bli en ny finansbubbla.