Ekonomihandboken · Avdelning 14 · Klimatkrisen
Innehåll

Problemet med förhalning av insatserna

Alla beräkningar på omställningskostnader, alltifrån Sternrapporten 2006 till regeringarnas egna klimatbudgetar, berättar den enkla sanningen att om man avvaktar med åtgärder i dag blir det mångdubbelt dyrare i morgon.

Orsaken är enkel. Ju närmare mänskligheten kommer den ”tipping point” – alltså den gräns där klimathotet övergår i snabb förstörelse och temperaturer stiger med flera grader – desto dyrare blir det att undvika branten.

Om jorden för trettio år sen hade satsat på ”sol och vind” när kärnkraftsfrågan var aktuell hade vi i dag haft ett mycket bättre utgångsläge för fossilfri energiproduktion.

Det som är industrialismens stora historiska framgång är ju förmågan att sänka kostnaderna för produkter genom massproduktion.

Ekonomiskt kallas det ökad produktivitet. (Vilket inte ska blandas samman med ökad vinst. Produktivitetens överskott kan gå till såväl lön och investering som vinst.)

Kostnaderna för produkter har helt enkelt minskat på trettio år.

Det gäller så vardagliga saker som mobiltelefoner, datorer, kylskåp och så vidare. Men det gäller också vindkraftverk och solceller. De senare har, trots att väldigt lite investeringar skett på jorden, faktiskt bara på fem år minskat till en tredjedel i pris.

Observera att dessa positiva prisförändringar varit möjliga bland annat för att offentlig sektor gått före och varit beställare och infrastrukturskapare för produkterna. Hela IT-systemet är byggd först av offentlig sektor, alla medicinprodukter kommer från offentliga satsningar, mobiltelefoner likaså … Om vind- och solenergi stått för en större del av de samlade energiinvesteringarna hade prisutvecklingen även på dem accelererat nedåt. Men vind och sol har ännu inte fått förmånen att ingå i samma positiva spiral av massproduktion som till exempel datorer.

Om världen snart tar beslutet att utnyttja den enorma energin i vinden och solen blir investeringskostnaderna därför större än om en kontinuerlig uppbyggnad och därmed industriproduktion skett sen 1980.

Nu finns det ingen poäng i att vara efterklok.

Men det viktiga är att inse att förhalning av insatserna i klimatfrågan faktiskt inte är en besparing eller en ”sund försiktighet”.

Det är en förhalning som kommer kosta mer än man sparar.

Ändå är det förhalning som gällt.

Ett exempel: EU har tagit fram regler för bilar som ska minska utsläppen per bil. Trots bilindustrins sammanbrott 2008, eller kanske på grund av det, har kraven inte handlat om att ställa krav på annan bilproduktion, i stället har bensin- och dieselbilar fått fortsätta med olika CO2-utsläppsgränser per km där man inte förbjudit eller styrt företagen utan bara gett begränsade skattelättnader till konsumenter som väljer en ”miljöbil”.

Kostnaderna för produkter har helt enkelt minskat på trettio år.

Problemet är att det är miljö­förstörande bilar som kallas ”miljöbilar” – enda skillnaden är lite lägre utsläpp än äldre modeller.

I Sverige har bilindustrin därför satsat hårt på att lansera dieselbilar i stället för bensinbilar till de miljöpositiva konsumenterna. En ny familjedieselbil drar under en halv liter diesel per mil, jämfört med bensinens en liter. Självklart blir då dieselns utsläpp per km lägre.

Men – vilket hela energiindustrin vet – diesel tillverkas ur samma olja som bensin. De bägge produkterna är parallella, när diesel ökar innebär det att världen också får mer bensin. Raffinaderierna kan inte slänga bensinen för att diesel är mer populär. På världsmarknaden har det därför inneburit att diesel importeras till Europa från USA, medan bensin exporteras från EU:s raffinaderier till USA. Det samlade utsläppet blir inte mindre, trafikens miljöpåverkan ökar, den miljösnåla dieseln i Sverige innebär inte mindre utsläpp på jorden, bara mindre utsläpp just hos den resenären.

Bilindustrins lobby har lyckats skjuta upp en nödvändig omställning i årtionden. Kostnaden för det kommer att bli stora trafikstörningar den dagen akuta förbud och stopp för bilåkande blir den snabba lösningen för att drastiskt stoppa utsläpp.

Sammanfattning

Kostnaden för klimatinvesteringar blir allt större ju längre man avvaktar med åtgärderna. Detta då förstörelsen accelererar och gör miljöinsatserna alltmer akuta och dramatiska.