Ekonomihandboken · Avdelning 14 · Klimatkrisen
Innehåll

Håller världen på att gå under?

Ett kort svar på frågan är ”ja”. Människans produktion jorden runt har skapat sådana störningar i världens ekologi och klimat att hela de ekonomiska och politiska systemen hotas. Gör vi inget förstörs vår värld. Självklart inte jorden i sig (planeten klarar sig), men vi är människor och vårt intresse är att bevara och utveckla människans liv på jorden. De framgångar människan sett i form av ökad rikedom, framför allt visad genom bättre hälsa, lägre barnadödlighet och det enkla faktum att vi är fler än nånsin, är nu hotade.

Och det ekonomiska systemet har hittills varit helt oförmöget att hantera hotet.

När den engelska ekonomen Nicholas Stern kallade klimatkrisen för ”marknadsekonomins största misslyckande” var det en anklagelse som i all sin vrede också missade en del av problemet. Vi skulle i stället vilja påstå att det är det privata kapitalägandets makt och de regeringar som stöder den som visat sin stora oförmåga.

Vi hävdar att det är finanskapitalets kortsiktighet som hindrar människor från att göra de nödvändiga förändringarna och att det är en politik som i stället prioriterar sänkt offentlig sektor och avregleringar som i dag borde sitta på de anklagades bänk.

Politikens misslyckande är synligt för alla. Inte ens det tandlösa Kyotoprotokollet från 1992 har kunnat ersättas. Klimatkonferenser jorden runt med ”världens ledare” har gång på gång visat samma ledarskaps misslyckande. Nationalism och uppslutning kring de egna ekonomiska makteliterna har fått företräde framför gemensamma åtaganden för att lösa klimathotet.

Mest frapperande för oss är hur ”världens mäktiga” på några veckor klarade av att skicka in 17 000 miljarder dollar för att ”rädda bankerna” 2008, medan man under tjugo år varit oförmögen att ens enas om gränser för utsläpp, trots att insatserna på bara några år är lönsamma och positiva för alla utom den krets som i dag äger bilindustri, oljebolag och banker.

Det här är ingen bok om klimathotet i sig, det finns mycket klok och spännande litteratur för den som vill granska hur klimathotet växer och hur de gränser människan har att arbeta inom ser ut. Vi tycker själva att Johan Rockströms m fl arbete med att tydligt visa världens gränser är inspirerande. De nio processerna som där identifieras och kartläggs är luftpartiklar, kemiska gifter, växthuseffekter, havsförsurning, ozon, kväve och fosfor, sötvattenanvändning, förändrad markanvändning och biologisk mångfald.

Vi vet ganska väl vad jorden ”tål” i dag. Rättare sagt, vi vet med försiktighetsprincipen som grund vilka gränser vi inte vågar gå över.

Samtidigt är det omöjligt att diskutera ekonomi och maktlöshetssjukan, vilket är uppdraget för denna bok, utan att diskutera de ekonomiska konsekvenserna av politikens och ekonomins misslyckande vad gäller dessa gränser.

Om inte klimathotet stoppas kommer helt enkelt det mesta av den ekonomi och produktion vi ser i dag inte fungera.

FN:s rapporter kring klimat­förändringarna och det kommande klimat­hotet är en över­väldigande, tung och dramatisk läsning. Speciellt för den som följt rapporternas utveckling under två decennier. På i stort sett varje punkt har berättelsen blivit mörkare, hotet större och insatserna som gjorts alltmer otillräckliga. FN:s klimat­rapporter är i grunden en berättelse om ett kontinuerligt misslyckande vars problem vi som lever i dagens värld lämnar över till framtida generationer att brottas med. Men det är inte som att ta hand om ett arbetslöshets­problem eller lokalt miljö­problem. Klimat­hotet handlar om ett samman­brott.

Om inte klimathotet stoppas kommer helt enkelt det mesta av den ekonomi och produktion vi ser i dag inte fungera. Det måste därför diskuteras som ett nutida problem, inte ett framtida.

Vi vänder oss samtidigt starkt mot de som tar klimathotet till intäkt för att ”backa utvecklingen”. Den omställning som måste ske innebär stora förändringar men om den innebär större fattigdom, lägre livslängd, mindre energi, mindre frihet och längre arbetstid så kommer det aldrig att fungera. Världen riskerar då en ny våg av nationalism, isolering och som slutresultat krig. Om inte klimathotet stoppas kommer helt enkelt det mesta av den ekonomi och produktion vi ser i dag inte fungera.” ”

Därför är vi djupt skeptiska till de inom miljö- och vänsterrörelser som diskuterar klimathotet utifrån en tes om att tillväxt och konsumtion på jorden ska minska. Vi tror det är en återvändsgränd som i stället kommer ge dagens destruktiva ekonomiska makt möjlighet att fortsätta länge än.

Ingen vill att ens barn ska leva fattigare, mer isolerade och mer maktlösa än man själv.

Alla människor vill ha det bättre. Ingen vill att ens barn ska leva fattigare, mer isolerade och mer maktlösa än man själv. Att ge framtidens barn ett bättre liv än vi själva har är på sätt och vis hela poängen med ekonomin som sådan.

Finns det då inget hopp mot hotet? Kan vi vända det inledande svaret ”ja”,till ett rungande ”Nej, världen klarar klimathotet!”? Vi tror det.

Det enkla faktum att förstörelsen vi ser framför oss beror på människans egna beslut, vår ekonomis kortsiktighet, girigheten och politikens handfallenhet är samtidigt vårt största hopp för framtiden.

Politik kan ändras.

Ekonomisk makt kan förändras.

Där är vi optimister i en rätt pessimistisk debatt.

Sammanfattning

Klimathotet kommer drastiskt förändra ekonomi och politik framöver. Världens gränser hotas i dag av en kortsiktig ekonomisk makt som visat sig vara oförmögen att möta problemet.