Den gröna kapitalismen

Det finns numera företrädare bland ekonomer och politiker som vill sätta ordet grön före ordet kapitalism. Mest framträdande i Sverige är ekonomen Klas Eklund. Grön kapitalism handlar å ena sidan om att man erkänner att dagens produktion och konsumtion hotar vår överlevnad, den erkänner att vi nått en ny era (kallad antropocen) där människans kraft och storlek faktiskt påverkar natur, klimat och kretslopp direkt. (Ett exempel: Världens största ”gruva” – tjärsandsutvinningen i Athabasca – flyttar på ett enda år mer än dubbelt så mycket jord som allt sediment som flyter i världens alla floder.)

Grön kapitalism anser att begreppet BNP inte duger, ett samhälles utveckling kan inte mätas med det trubbiga instrumentet. Man vill i stället ha ett nytt mått där kostnaden för produktion och natur räknas in. Det är inte tillväxten man är emot utan man vill att den ska räknas så att man får med miljökostnaderna för den i kalkylerna. Först då kan nämligen en tillväxt som inte förstör växa fram.

Metoden för ”grön kapitalism” är att marknaden ska få växa mycket mer. Eftersom ingen äger luft, vatten och andra gemensamma tillgångar fungerar inte värderingen av de sakerna. Utan penningvärde tas ingen hänsyn till sådana resurser i en penningekonomi. Vi måste därför sätta ett pris på vatten, luft, ekosystem. Får saker ett pris blir det olönsamt att förstöra dem.

Favoritlösningen är globala utsläppsrätter. Det ska kosta 40 euro per ton växthusgaser. Näst bäst är klimatskatter. Då styrs kapitalet till investeringar som minskar utsläpp och problem. Men motorn i grön kapitalism är den ständiga jakten på snabba vinster, enda skillnaden är att politiken ska göra det olönsamt att göra vinsterna på förstörelse.

Det är här grön kapitalism får svårt att bli verklighet. Det är en politiskt styrd ekonomi som inte har stöd inom borgerligheten men framför allt inte har stöd från det finanskapital som i dag styr mycket av den ekonomiska politiken. Den gröna kapitalismen finns inte i praktiken därför att politiken inte klarar jobbet att få ihop motstridiga kapitalintressen över jorden i ett nytt system. Ekonomi handlar ju inte om det mest förnuftiga, det handlar om makt.

Det är pengarna som styr, brukar man säga, men en mer korrekt beskrivning är nog att det är de människor som äger pengarna som styr. Det betyder att den klimatpolitik som diskuteras och genomförs först och främst utgår från vad som är lönsammast för de som äger pengar, företag, mark, bostäder. Här och nu.

Just det faktum att några få äger nästan allt (i motsats till tesen att alltför mycket ägs av ingen) är förklaringen till att finanskapital och industrimakt inte agerar och till att politiken inte tvingar dem.

Det är mycket svårt för dem att komma ifrån regeln att mesta möjliga vinst ska styra hur investeringar, konsumtion och produktion utvecklas.

Varje ägare, varje börsspekulant, varje pensionsfond utgår från lönsamhet här och nu, inget annat. Idén med kapitalism är ju att kapitalet ska vara utbytbart, på sekunder ska en investering kunna flyttas och förvandlas till ett annat ägande.

Idén med kapitalism är ju att kapitalet ska vara utbytbart, på sekunder ska en investering kunna flyttas och förvandlas till ett annat ägande.

Att inom ett sånt system få fram långsiktiga ”gröna” omställningar som kortsiktigt är sämre placeringar än de klimatskadliga är svårt. För placeraren är en flytt från miljöskadlig till miljövänlig investering något som går på kort tid om det framöver blir aktuellt. Ekonomiskt finns det inget motiv till att genomföra omställningen i ”förtid”. Finanskapitalet väntar. Det är därför de stora investeringarna och satsningarna på jorden går till fossila bränslen och miljöskadlig produktion. Inte tvärtom.

Trots att alla vet att det är dåliga investeringar. På sikt.

Idén om en grön kapitalism blir därför rimlig bara om man tror att det är andra värden än mesta möjliga avkastning som styr vår ekonomi. Men det är det ju inte.

Men kan det inte vara det?

Kanske, men bara om tillräckligt många människor går ut och kräver det. Lustigt nog verkar grön kapitalism bara bli möjlig om själva kapitalismen hotas. Ungefär som välfärdssystemen i väst skapades av starka fack och politiska partier under den tid då världens rika ansåg att deras makt hotades av modellen i öst.

Arbetarrörelsen i väst tvingade fram välfärdssystem, ökad omfördelning och ökade löner. Efter 1980 har utvecklingen varit åt det andra hållet.

Frågan är om en miljörörelse på samma sätt kan tvinga finanskapital och politiken att backa.

Klimatfrågan blir liksom de flesta en fråga om makt.

Det är makten över företag och pengar som är nöten ingen borgerlig ekonom vill knäcka. Själva tror vi en demokratisk ekonomi är nödvändig om vi ska kunna ställa om produktion och konsumtion. Om vi ska få en ”grön tillväxt”.

Problemet är att det är ont om tid.

Hur lång tid har vi på oss?

Om det är bråttom – vilket det är – kan inte klimatfrågan och ekosystemens överlevnad vänta på att ett annat samhälle skapas.