Är Kuba klimatneutralt?

Sommaren 2011 hade en av oss (Ehrenberg) möjlighet att besöka Kuba. Tanken var att skildra den omställning som landet genomgått sen Sovjetunionens fall och de försök till ekologisk hållbarhet som enligt rapporter från svensk Kubavänlig vänster (och officiell propaganda) skett sen dess.

Eftersom Kuba var helt beroende av sovjetisk billig olja för energi och matproduktion var slaget mot ekonomin brutalt när allt stöd upphörde 1991.

Kubas ledning införde en slags krigsekonomi där levnadsstandarden sjönk. Infrastruktur, industri och matproduktionen försämrades snabbt på grund av resursbrist. Men efter några år började uppgifterna nå omvärlden om att omställningen gick bra, Kuba gick före med småskalig livsmedelsproduktion i städerna, solceller spreds på landsbygden och utsläppen från transporter och industri minskade kraftigt. Samtidigt behöll Kuba sin ställning som ett land med god hälsovård, utbildning och jämlikhet.

Den här bilden sammanfattades senare i diagram där landets ekologiska fotavtryck kombinerades med FN:s ”Human Development Index” (hdi). Kuba blev då (2005) det enda landet som låg inom gränserna för hållbarhet.

Problemet med beskrivningen är att den helt enkelt inte stämmer. Framställningen av Kuba som hållbart blir svår att förstå när man vet att nästan all energi importeras billigt från Venezuela. Att 80% av alla livsmedel importeras. (Största exportör av livsmedel är – märkligt nog – USA.) Att produktionen av sockerrör – tidigare landets största exportvara – minskat till en tiondel.

Kubas främsta inkomster kommer från stöd och lån från Venezuela och Brasilien samt pengar från miljoner exilkubaner boende i USA. Export av läkare ger också en del inkomster till staten.

De få energiinvesteringar som görs är projekt med Kina där Kubas inhemska smutsiga olja pumpas upp. (Havanna är en av de få storstäder där man kan se fackling vid oljeutvinning i själva staden.)

Det finns förvisso en liten solcellsfabrik på Kuba som monterar paneler vars komponenter kommer från Italien och Kina. Men 97% av alla solcellspaneler som produceras exporteras till Venezuela. Vid direkt fråga till ansvariga berättade man att landets ledning helt enkelt inte vill satsa på sådan elproduktion, de få solceller som finns är för batteriladdning i skolor och hus i avlägsna byar. Det finns ingen vindkraft på Kuba.

Den lokala stadsodlade maten är på små begränsade områden som kan försörja en lokal skola eller ett daghem, den enda produktion som inbringar verkliga inkomster är som tidigare tobaksproduktion till cigarrer.

De låga utsläppen från trafiken beror på att antalet bilar helt enkelt är väldigt litet. I städerna utanför Havanna kan man i stället se en återkomst av häst och vagn som det vanligaste transportmedlet för frakt och persontrafik.

Kuba är helt enkelt ett mycket fattigt land mätt ur alla aspekter utom utbildning och hälsovård. Kubansk sjukvård har fortfarande hög kvalité och landet har på grund av sin brist på kapital till import utvecklat egna mediciner och naturläkemedel för att hålla kvalitén vid liv.

Socialt är det ett land med en relativt jämnt fördelad fattigdom, det finns ingen egentlig medelklass på Kuba så statistiskt blir klyftorna självklart små.

Men landet har samma politiska ledning som för femtio år sen, ja, faktiskt är det samma män då som nu, det vill säga det är ett ledarskap i en enpartistat som aldrig förnyat sig.

Visst kan man, om man verkligen vill, försöka beskriva det här som ett exempel på hållbarhet och klimatneutralitet.

Men det man egentligen skildrar är en ekonomi i sönderfall där statistiken dessutom är så tveksam att man på senare år hittar uppgiften ”n/a” (utan uppgift) vad gäller Kuba vid internationella jämförelser mellan länder.

De allra senaste åren har en liten förbättring skett . Turismen har ökat något samtidigt som bostäder renoveras av de boende som får ta över dem i staden.

Men den stora motorn för lättnaderna handlar om det politiska stödet från Venezuela. Om Kubas ekonomi på 80-talet byggde på sovjetisk olja bygger den i dag på venezuelansk.

Kubas ekonomi är helt enkelt inte ett exempel på hållbarhet mer än varje annat fattigt land i Afrika eller Asien. Fattigdom minskar utsläpp, men om det ska vara metoden för klimatomställningen tror vi den aldrig kommer att ske.

Sammanfattning

Kubas hållbara ekonomi är en myt.

Föregående kapitel:

Behövs tillväxt?

Nästa kapitel:

Vilken tillväxt?