Är det lönsamt att rädda jorden?

Visst kan man förtvivla över utvecklingen, världens växthusgasproduktion ökar, ibland har man känslan av att den ökar i takt med alla tal från våra ledande politiker om nödvändigheten att göra något. Den bistra sanningen är ju att vi går åt fel håll. Varje år ökar utsläppen med 3,5% per år. För tjugo år sen var det trots allt bara 1,5%. Trots alla varningar och återkommande vetenskapliga rapporter om smältande polarisar och läckande metan från Sibiriens smältande tundra, har mycket lite hänt.

Framför allt inget stort som vänder utvecklingen.

Om man tror att det här beror på okunskap, att politiker inte lyssnar, att finansmarknaden inte förstår, då kan man bli bitter och börja planera för en värld med en mänsklighet lika stor som den vi var för tusen år sen.

Men vi tror varken okunskap eller resurser är problemet.

Vi tror det är spekulationsekonomins återvändsgränd.

För några år sedan sa en norsk professor så här:

– Det är sant, det kanske inte är lönsamt att rädda jorden.

– Men…

– … det kanske är en bra idé ändå.

Det tror vi är en bra utgångspunkt, och dessutom en mycket mer hoppfull.

Ofta säger ekonomer att man ska satsa på det mest lönsamma. Det låter seriöst, resurser ska inte slösas bort. Lönsamhetstänkandet innebär att man ska välja de saker som är lönsammast på kort sikt. Ju kortare desto bättre. Om elbilen ska slå igenom måste den vara billigare än dieselbilen. Om miljonprogrammets gamla bostäder ska byggas om måste det vara lönsamt genom sänkt energikostnad. Om tåg ska byggas måste det vara billigare än att satsa på motorvägen.

Men vänta nu. Alla exemplen ÄR ju saker som är lönsamma. Om inte på ett år eller tre år så troligen på fem. Och definitivt på tio år.

Vad är det då som kan bromsa?

Investeringar i tågutbyggnad, storskalig ombyggnad av kommunala bostäder eller snabb omställning av bilproduktionen har egentligen bara en nackdel jämfört med att företag och investeringar fortsätter ”som förut” ett år till.

Varje omställning innebär en flerårig investering som helt enkelt – här och nu – ger lägre avkastning på kapitalet. Vi har tidigare i boken diskuterat hur offentliga sektorn sparar sig fattigare om man med nedskärningar försöker möta arbetslöshet och utslagning.

På samma sätt kan vi konstatera att kortsiktiga investeringar på anonyma marknader gör hela samhället fattigare efter ett tag.

Om Sveriges stora industribolag för tio år sen hade investerat i var sin stor vindkraftspark skulle man i dag stå ohotad av rusande energipriser. Att det inte skedde beror på att kapitalet faktiskt tjänat mer på aktieutdelningar och på företagsaffärer som inte bygger nytt utan slog samman företag på en existerande marknad. De tio förlorade åren beror på ”lönsamhetstänkandet”.

Lägger vi samman näringslivets vinster på nio år får vi en gigantisk summa.

5 780 miljarder.

2 504 har investerats.

Resten – 3 276 miljarder – har företagen antingen använt till spekulation eller delat ut till ägarna.

Samtidigt diskuteras klimatomställningen som något som är ”för dyrt” och skulle ”hota konkurrenskraften” för företag och länder. Vi är övertygade om att detta för framtida generationer kommer att framstå som ett mycket märkligt resonemang. Hur kan det inte vara lönsamt att rädda världen?

Hur kan det inte vara lönsamt att rädda världen?

Det finns ingen brist på pengar för klimat­omställningen. Pengarna finns i offentlig sektor, i hushållens konsumtion och i företagens brutto­vinster. Klimat­frågan handlar därför om priori­teringar. Tittar vi på de offentliga utgifterna blir jämförelserna tydliga.

Vi har tidigare visat hur världens ”räddning av finansmarknaderna” 2008 innebar en offentlig satsning på över 17 000 miljarder dollar.

Samtidigt var miljöinvesteringarna det året bara 155 miljarder. (Se kapitel 3, avdelning 1.) När EU räknat på de nödvändiga totala investeringarna för att rädda klimatet har det handlat om cirka 1 000 miljarder kronor per år. Låt oss jämföra med några andra kostnader.

Världens militärkostnader är cirka 8 500 miljarder kr. Per år! Genom att bara skära ner rustningarna och byta denna offentliga konsumtion (för militär är ju en offentlig konsumtion) skulle klimatinvesteringarna kunna finansieras!

Ett annat sätt att se på kostnaderna för jordens räddning är att jämföra med BNP.

Världens BNP är cirka 450 000 miljarder kronor. För att få ihop 1 000 miljarder kronor krävs en global klimatskatt på… 0,2%.

Tittar man på pengar är det mycket svårt att se klimatfrågan som ett olösligt problem. Samtidigt som klimathotet blev en vetenskaplig sanning för snart 20 år sen har världen blivit rikare och rikare. Globalt hade det räckt med en mycket liten klimatskatt

för att täcka hela omställningen.

Sammanfattning

Det finns pengar och resurser att rädda jorden med. Men politiken måste då våga ifrågasätta det kortsiktiga lönsamhetstänkandet.

Föregående kapitel:

Är Sverige ett föregångsland?

Nästa kapitel:

Den gröna kapitalismen