Ekonomihandboken · Avdelning 17 · Kapitalism, marknad, planekonomi, företagande och socialism
Innehåll

Vad är kapitalism?

För att förstå den tid vi lever i – kapitalismen – måste man först förstå att det funnits andra tider där människan och ekonomin styrts enligt andra regler. Slavsamhället, antiken, feodalismen, det östasiatiska systemet och så vidare och så vidare.

Om vi nöjer oss med Sverige och går till tiden före kapitalismens genombrott så levde vi i ett land där ägande och liv i huvudsak var kollektiva. Man levde i större grupper, man var född till ett yrke, ett skrå, en släkt, ett stånd. Det här styrde livet in i minsta vardagsdetalj, grupptillhörigheten ansågs långt viktigare än individen och det innebar givetvis också att ägandet inte var individuellt.

Kronan ägde, adelssläkten ägde, hantverkarsläkten ägde, bondefamiljen ägde, kyrkan ägde, men ingen kunde sälja eller köpa och ha det för sig själv.

I dag är det tvärtom. Bill Gates äger Microsoft, Ingvar Kamprad Ikea. Dessa ägare är individer, de kan under sina liv köpa och sälja dessa företag utan hänsyn till vare sig barn, släkt, organisation eller samhälle.

Det här är ett av kapitalismens stora ekonomiska framsteg mot tidigare samhällen. Genom att individualisera ägandet har mängder av rikedomar som tidigare var bundna i tröga system blivit fria att satsas, säljas och köpas.

Om man läser en debattör från den svenska Timbrohögern som Nicklas Lundblad så är denna historiska ekonomiska framgång själva poängen.

Liksom Hollywoods karikatyr av en kapitalist – Gordon Gekko – i filmen Wall Street, så instämmer Lundblad i att ”girighet är bra” (Greed is good). Han skriver:

”Inte för att girighet är smaklig i sig, utan för att den skapar ett rationellt och förutsägbart beteende.” (Finansvision 17/4–2002.)

Hela försvaret för idén om ett kapitalistiskt samhälle bygger på denna syn på människan och individen. Vi är – påstås det – rationella varelser som var och en skapar mesta möjliga nytta för oss själva och därigenom också mesta möjliga nytta för alla som helhet. Allting som hindrar oss att skapa denna mesta möjliga nytta för oss själva är alltså hämmande och dåligt för tillväxt och samhälle som helhet.

Politiken är en boja, skatter är stöld och regleringar av kapital skadliga för alla.

Varför är kapitalister så arga?

Det här är en viktig förklaring för att förstå varför det finns sån ilska och aggressivitet i den ekonomiska och politiska debatten. Ledande kapitalägare kan ibland vräka ur sig ord som att ”politiker blir bara den fege andraplansfiguren” eller ”avundsjukan styr samhällsdebatten”.

Den här ilskan kommer ur det självförsvar för den egna makten och rikedomen som kapitalägaren odlar. Ungefär som den gamla adelns förakt för allmogen byggde på tron att man av födseln hade rätt (och genom sitt blåa blod förmågan) att äga och förvalta rikedomarna.

När en direktör som Percy Barnevik löper linan ut och personligen tar över så mycket kapital han kan från ett företag som ABB (i ett pensionsavtal) så är försvaret givetvis att han bäst kan ta hand om och sätta detta kapital i arbete. Ingen kapitalist har egentligen kunnat kritisera honom för det. ”Sveket” som familjen Wallenberg upplevt från Barnevik är alltså omöjligen girigheten – den är en självklar del i relationen – utan problemet den girigheten skapade opinionsmässigt mot bonusar och avgångsvederlag i miljardklassen.

För att förstå ilskan måste man alltså inse att en ledande kapitalägare ofta tycker att det är rätt och riktigt, ja, bäst för alla, att just han eller hon äger dessa rikedomar. Varje förslag att begränsa, beskatta eller sprida detta ägande är inte bara ett hot mot rikedomen utan också en anklagelse mot själva grundtanken i det egna ägandet. Greed is good.

Kapitalismen var en revolution

Det finns en text om kapitalismen som förklarar vilken revolution den var till att börja med. Texten heter Kommunistiska manifestet och är en tunn liten skapelse på bara 21 sidor. Den skrevs av Marx och Engels. Det finns bitar av texten som borde få dagens nyliberaler att rodna av extas. Ingen annanstans kan du läsa en sådan hyllning till kapitalets kraft.

Hör ord från 1848.

Borgarna har ”bevisat vad människornas verksamhet kan åstadkomma. Den har fullbordat helt andra underverk än egyptiska pyramider, romerska vattenledningar och gotiska katedraler, den har genomfört helt andra tåg än folkvandringar och korståg”. Borgarna ”kan inte existera utan att oavbrutet revolutionera produktionsinstrumenten”, borgarna har under de hundra föregående åren ”skapat talrikare och kolossalare produktivkrafter än alla andra föregående generationer tillsammans”!

Detta är kapitalets lovsång! En hyllning till de krafter som revolutionerade tillväxten. Det överträffar vida de ord våra affärstidningar eller ledarsidor försöker ta i sina munnar när de ska motivera den privata äganderättens nödvändighet.

Och om du tror att globalisering är något nytt så är det bara att läsa förra århundradets ord om hur borgarna ”genom sin exploatering av världsmarknaden gett alla länders produktion och konsumtion en kosmopolitisk form. Den har till de reaktionäras stora sorg ryckt undan industrins nationella grund”.

Kapitalismen var en revolution från tidigare produktionssätt. Det finns en pseudodebatt kring kapitalismen som handlar om att systemet gör människor fattigare. Det stämmer helt enkelt inte, kapitalismen är ett system som sammantaget gjort oss rikare men det är ett system som samtidigt misslyckas att fördela den rikedomen.

Kritiken av kapitalismen handlar inte om huruvida den skapar tillväxt eller inte, utan om hur tillväxten fördelas och på vilket sätt tillväxten skapas.

När vi som socialister är kritiska till att ett företag som Microsoft kan ägas av en person (eller några personer) så är det inte för att vi menar att detta privata ägande inte ger tillväxt. Utan för att vi tror att ett annat ägande kan ge mer eller lika mycket tillväxt utan de politiska och sociala skador som kapitalismen hela tiden skapar.

Vi tror helt enkelt inte att girighet är det bästa sättet att styra utvecklingen.

Kapitalismen hotar sig själv

Det finns ingen ren kapitalism. Ingenstans, någonsin har kapitalismen fått vara så ”fri” som teorin egentligen kräver. Kapitalismen har alltid reglerats, kontrollerats och anpassats efter helt andra krafter. Det kan vara av religionen, av kungahusen, av staten eller av folkopinioner.

Huvudorsaken är enkel, om kapitalismen skulle genomföras fullt ut så skulle samhället gå under. Om girigheten är alltings drivkraft så kommer motsättningarna att bli så stora att samhället riskerar sluta fungera på grund av ständiga inre strider. Utan lagar som reglerar ägandet, utan omfördelning av inkomsterna genom skatter och bidrag, utan fackliga avtal och arbetsmarknadslagar skulle systemet inte bli annat än ett ständigt kaos, en maktstrid med ständiga revolter från fattiga som blivit förlorare i girighetens spel.

Kapitalismen skapar en motsättning mellan de som äger och de som inte äger, mellan de som är fria som individer genom sitt ägande och de som är ofria.

Den här motsättningen är så självklar att vi inte ser den i vår vardag. Den politiska debatten handlar därför egentligen inte om huruvida kapitalismen ska regleras eller inte, utan om hur mycket den ska regleras. Politiskt finns ingen rörelse som på allvar hävdar att till exempel utbildningen, skolan, skulle vara individens eget ansvar. För att samhället ska fungera behöver vi en gemensam utbildningsnivå, en grund så att alla kan delta i samhället, som löntagare eller ägare. Den utbildningen finansierar vi gemensamt trots att det i sig är en reglering av det fria kapitalet och marknaden. Varken tillfällig efterfrågan eller individuell kortsiktig girighet tillåts vara det som styr utbildningen. I stället är det ett politiskt beslut, en kompromiss om det gemensamma bästa, som reglerar vad vi lär oss och hur.

Kapitalismen är ett system som bygger på att girighet är rätt. Men samhället vi lever i styrs av andra mål. Kanske för att människan i sig inte egentligen kan motivera sitt liv bara med girighet.

Lycka är pengar

Kapitalismen uppstod genom att ägandet blev individuellt och utbytbart. Men hur byter man ett hus mot en skog eller del i ett företag? Metoden vi använder är pengar, vilket betyder att allt i en kapitalistisk värld måste få ett värde i pengar. Tre så fullständigt olika saker som ett konstverk, ett pappersbruk och ett datorprogram mäts i ett gemensamt värde.

Allt kostar något. Rättare sagt, nästan allt. Det finns stora multinationella företag, som Monsanto, som försökt köpa upp sötvattnet i världen, men det har ännu inte gått. På samma sätt har luften inte prissatts.

Men nästan allt annat värdesätts i pengar och det absurda blir då att det vi inte kan värdesätta i pengar, som livsglädje, hälsa eller planeten jorden, därför också blir mindre värt.

Inte för att vi egentligen är omedvetna om hur viktigt och värdefullt det är. Utan för att vi inte kan prissätta värdet exakt.

Ett litet exempel: Island är en ung nation som på 70-talet beslutade att utvidga sitt havsterritorium, det vill säga den del av havet runt ön som skulle vara isländsk. (200 sjömil blev gränsen.) Detta gjorde naturligtvis nationen rikare, men påverkade inte ekonomin nämnvärt, för vad är gemensamt ägt havsvatten egentligen värt?

På 80-talet började dock havet bli utfiskat och regeringen införde fiskekvoter. Efter ett tag privatiserades dessa, de fiskare som fick fiskekvoter hade då plötsligt något som var värt miljoner, jämfört med de fiskare som blev utan.

Fiskekvoten – rätten att fiska i havet – kunde belånas, säljas, hus kunde köpas, plötsligt fick Island en modern kapitalism genom att det gemensamma gjordes till privat. Man kunde nu bli rik – inte på att fiska torsk, utan på att inte fiska torsk och sälja sin kvot.

Detta kan tyckas vara vansinnigt, men det är så kapitalismen fungerar. Om något har getts ett värde i pengar, blir det en vara som alla andra. Alla varor och pengar kan bytas mot varandra.

De sakerna som inte har detta pengavärde får automatiskt en lägre betydelse inom kapitalismen. Det man inte kan mäta blir mindre viktigt. Det kan ibland ta sig uttryck som att man talar om människor som ”kunskapskapital” eller använder begreppet ”minskade kostnader” när man ger en sämre vård till en gammal.

När allt förvandlas till pengar uppstår alltså en konflikt med verkligheten eftersom vi människor trots allt värdesätter mycket i livet som inte går att mäta i pengar. Hur mycket kostade det de isländska fiskebyarna att gemenskapen slogs sönder och några blev rika på andras bekostnad? Eller hur mycket kostar ett vänligt leende, en kärlek eller en omsorg? Vad är den berusande känslan av att ha kommit på något nytt och lärt sig en sak egentligen värd? Vi vet att det viktiga i våra liv inte är pengar.

Ändå lever vi våra liv i en vardag som måste värderas i pengar.

Under kapitalismen är framsteg detsamma som mera pengar. Det här är en av anledningarna till att rikedom och ägande blir så svårförståeligt.

Det är svårt att begripa varför någon som har hundra miljoner vill ha tvåhundra miljoner. Det är svårt – för den som inte äger – att förstå den egentliga drivkraften.

Vi är ju alla djupt skeptiska till detta. Vi säger att ”man kan inte köpa sig lycka”. Eller att ”man kan inte bli mer än mätt”. Vi konstaterar ironiskt: ”den som har mest prylar när han dör vinner.” Och vi sjunger låtar om att ”du kan ingenting ta med dig dit du går”. Samtidigt lever vi i ett samhälle där motsatsen gäller. Framgång, makt och lycka är pengar.

Egentligen – i grunden – vet vi att pengar i sig inte är framgång. Det är vad pengarna kan ge oss som är poängen med dem. Och det pengarna ger är i grunden detsamma som politiken vill ge oss: valfrihet, trygghet.

Det finns en avslöjande fråga man ställt till de löntagare som vinner miljoner på lotto eller får storvinsten på Las Vegas Casino. Nämligen:

– Vad ska du göra med pengarna?

Svaret blir – nästan utan undantag – ungefär så här.

– Ja, först ska vi skaffa ett nytt hus och så en ny bil och kanske resa lite och sen… nej, livet fortsätter nog som vanligt.

När man inte äger är pengarna bara en förenkling av det vanliga livet. Inte mer. Så förhåller det sig dock inte för kapitalägare.

Personifierat kapital

För att se vad kapitalism är bör man se på kapitalisterna. Det vill säga de rika, den procent av Sveriges befolkning som äger det mesta.

Dessa människor strävar efter ständigt mer kapital. Trots att de rent privat absolut inte behöver det.

Orsaken är att de blivit personifierat kapital. Det vill säga, pengarna i sig är värdet, inte vad man gör med dem. Målet för en kapitalägare är inte att resa mer eller äta bättre, målet är att vinna respekt och makt genom att äga mer. Måttet på om man gjort nytta eller inte är om man ökat sitt ägande. Måttet på framgång är ökat kapital. Måttet på ett misslyckande är om ens kapital och därmed ens inflytande minskat.

Det här är viktigt att förstå och skilja från begreppet personlig girighet.

Pengarna, kapitalet, blir i vårt samhälle ett värde i sig, något som lever sitt eget liv oberoende av vad som händer i vardagen. Måttet på om ett företag ska läggas ner eller inte handlar bara om huruvida det ökar eller minskar ägarens kapital, om det ökar eller minskar friheten kapitalägaren har att skapa nytt kapital. Det personifierade kapitalet fattar beslut utifrån den enda måttstock som gäller: ökande av kapitalet.

Detta är, om man tänker efter, mycket märkligt. Men det är en av anledningarna till att kapitalismen fungerar. Det finns nämligen ingen som är ansvarig för det som görs. Inget beslut är egentligen möjligt att angripa då det ju faktiskt bara syftat till det systemet vill se. Ökat kapital.

Hur arga de anställda än är så har ägaren ett – ur kapitalets synvinkel – helt legitimt skäl för agerandet. Det lönar sig bättre att göra något annat med det kapital man har.

Det personifierade kapitalet innebär alltså – absurt nog – att det individuella ägandet inte innebär ett individuellt ansvar mer än för att öka kapitalet. Kapitalismen är ett system där kapitalisten egentligen bara har ansvar för det egna kapitalet.

Det märkliga uppstår att när någon skriver att kapitalismen i sig drivs av girighet är det något kapitalets företrädare erkänner och stödjer, men om man skriver att kapitalisten som individ drivs av ren girighet så är det en fruktansvärd förolämpning. Svaret blir ett harmset:

– Jag gör inte detta för egen vinnings skull. Jag gör det för företagets/fondens/ aktieägarnas skull.

Så talar ett personifierat kapital.

När blir man kapitalist?

I grunden är därför kapitalismen ett abstrakt system, där ingen blir personligt direkt ansvarig för det som sker utan allt styrs av saker vi kallar för ”utvecklingen” eller ”lönsamheten”. Pengar är ett abstrakt mätsystem som har fått ett eget värde. Ungefär som om antalet meter en människa går skulle vara ett mått på framgång i sig självt.

Kapitalismens historiska framgång är att den har skapat individen, frigjort våra ekonomiska resurser och gjort dem utbytbara. Kapitalismens problem är att motivet för utvecklingen är en abstrakt konstruktion som inte stämmer med människors behov utan ofta står i ren motsättning till det. Även om kapitalismen gör oss rikare i snitt, så hjälper det inte om miljoner människor upplever sig som alltmer pressade och fattiga.

Vår tes är att det är det privata kapitalägandet som är det stora problemet med ekonomin och politiken i dagens värld. Felaktiga måttstockar bestämmer vår utveckling.

Det finns en paroll som handlar om vad ifrågasättandet av kapitalismen egentligen går ut på: ”Befria oss från löneslaveriet.” Ett fritt samhälle är ett system där tvånget att sälja sin arbetskraft är ersatt av lusten att arbeta.

Kapitalismen fungerar ju inte om det inte finns ett tvång att sälja sin arbets­kraft.

Kapitalismen fungerar ju inte om det inte finns ett tvång att sälja sin arbets­kraft. Rädslan för trygghets­system, för gratis vård, för gratis kollektiv­trafik och andra krav där människor ska ges gemen­samma rättig­heter utan individuella skyldigheter tror vi bottnar i detta. Utan tvång fungerar inte systemet.

I dag är den enda möjliga utvägen för individen ur löne­slaveriet – förutsatt att vi pratar om ett drägligt liv – att ersätta det med kapital­ägande. Man kan naturligtvis undra när man blir kapitalist. När förvandlas ett ägande från egna pengar man konsumerar till ett kapital? Var går den gränsen?

Svaret är enkelt. Den dag en människas liv mer styrs av hur det egna kapitalet kan växa än av hur man utvecklas på jobbet, hur man höjer sin lön eller skapar ökad gemensam trygghet via politiken… den dagen är ägandet kapitalistiskt.

Kapitalism handlar inte om att ha mycket pengar i plånboken, stor bil eller trygg ålderdom. Det handlar om att ha så stort privat ägande att förmerandet av det blir ett mål i sig. Den dag du mäter framgång utifrån hur många nollor ditt bankkonto har är du kapitalist. Du har börjat bli personifierat kapital.

Kapitalismen är dock inte detsamma som kapital. Det har länge funnits kapital och pengar, värden och förmögenheter. Långt innan kapitalismen fanns bankirer och handelsmän. Kapitalism blir det först när samhället som helhet styrs av dessa värderingar, att meningen med aktiviteten i samhället är att öka mängden kapital och att det är gott nog.

Vad är en människa värd?

Vad är en människa egentligen värd? Frågan kan tyckas omöjlig att besvara, varje människa är ju unik och ovärderlig, eller åtminstone lika mycket värd. Det är denna grundsyn som gör oss till människor och samtidigt lever vi i ett system som i praktiken säger att så är det inte alls.

Inte i ord, men i praktiken. Inte ens under den engelska kapitalismens framväxt under 1700-talet, då kapitalet samlades genom den stora slavhandeln mellan Afrika och Amerika, kunde man officiellt erkänna att människor faktiskt var olika värda. Slavar kunde säljas just för att de inte var människor, bara genom att vara icke-människor kunde de få ett pris.

Ändå ser vi varje dag att en städare är mindre värd än en biotekniker. Vi vet att en undersköterska värderas lägre än en läkare. Fast de är lika mycket värda. Kapitalismens sätt att lösa detta är genom att sätta ett pris, inte på människan, utan på det människan gör. Men i praktiken blir ju det samma sak. Varje företag i världen är ju egentligen värdelöst om det inte finns människor i det. Det egentliga värdet uppstår genom att människor gör något, inget annat.

Om du tar bort de kunskaper som finns hos de anställda i en fabrik så existerar inte fabriken. Du kan möjligen efter en tid ersätta denna kunskap med en annan, men just då, när ingen arbetar, är värdet borta. Detta vet vi men vi kan inte erkänna det. För det är detsamma som att erkänna att kapitalet egentligen inte behövs, att ägandet i sig är en omväg, att det viktiga för ett samhälle och dess utveckling i stället är att den kunskap som människor har används vettigt. Det privata ägandet, kapitalet, handlar egentligen inte om att verkligen kunna något. Det handlar heller inte om att köpa och sälja varor. Kapitalismen handlar bara om rätten att äga och sälja människor.

Ett system för att köpa och sälja människor

Så vad är då kapitalismen egentligen? Vi tycker att de flesta definitioner blir luddiga ju mer man granskar dem. Men vi tror det finns ett viktigt mönster som skiljer kapitalismen från andra system och det är just rätten att köpa och sälja människor utan att behöva ta ansvar.

Under kapitalismen kan tusentals Volvoanställda säljas för några miljarder kronor till Ford. Några år senare säljs de vidare till kinesiska Geely. Ja, bara under kapitalismen kan ett företags samtliga anställda se verksamheten, inriktningen och år av samlad kunskap flyttas till en ny ägare efter några minuter på en presskonferens.

Det säljaren säljer är människors kunnande. Det köparen köper är dessa människors liv, åtminstone stora delar av deras liv. Kapitalismen handlar om att köpa och sälja oss. Och slippa ta ansvar för det man då gör.

Sammanfattning

Kapitalismen är ett system där man har rätt att köpa och sälja företag och människor utan att behöva ta ansvar för det.