Ekonomihandboken · Avdelning 17 · Kapitalism, marknad, planekonomi, företagande och socialism
Innehåll

Vad är en planekonomi?

Vad är alternativet till den ekonomi vi lever i i dag? Om man tror att kapitalism är detsamma som ”marknadsekonomi” så blir det lätt att tro att en ickekapitalistisk ekonomi måste vara en ”antimarknadsekonomi”. Många socialister har därför traditionellt svarat att planekonomi är lösningen. Vi lever redan i dag i en ekonomi som i hög grad är planerad, det skulle därför bara gälla att öka planeringen och den demokratiska kontrollen så är alternativet till kapitalismen tydligt.

Det menar vi är en felaktig slutsats som bygger på en sammanblandning av begreppet planering och planekonomi.

Enkelt uttryckt finns det tre olika ekonomiska systemvad gäller planering.

En planerad ekonomi.

En planhushållning.

Och en planekonomi.

Alla ekonomier är planerade

Alla ekonomier är mer eller mindre planerade. De som bestämmer ställer upp vissa mål och försöker sedan uppnå dem med olika metoder. Runt om i världen har regeringar sedan 1980 försvagat fackföreningar, genomdrivit en kraftig ökning av inkomst- och förmögenhetsklyftorna och ersatt offentlig service med privat. Ingen kan väl förneka att detta är ett resultat av planerade förändringar – av att politiska mål förmår styra ekonomin på ett genomgripande sätt. Inom ramen för EMU har det skett en samordnad, planerad och ytterst medveten förändring av de europeiska ekonomierna. Vi har fått sänkt ränta, mindre inflation, lägre budgetunderskott och en mindre offentlig sektor, högre arbetslöshet, större inkomstklyftor. Vi kan se att redan med traditionell penning- och finanspolitik har stora förändringar kunnat genomföras på ett planerat sätt i kapitalistiska länder.

Före 1980 finns exempel på en mer direkt ingripande planering. Många kapitalistiska länder hade en omfattande statligt ägd företagssektor. Offentlig upphandling spelade en stor roll för att styra och påverka näringslivet. Vissa länder gick längre än så. Indien hade femårsplaner för industriell utveckling och Frankrike hade en ramplanering av industrin. Ministeriet för industri och teknologi (MIT) i Japan har haft en stark roll som planeringsorgan.

Under andra världskriget hade de flesta länder, inklusive USA, ett ekonomiskt system som snarast kan betecknas som en planhushållning. Hela ekonomin ställdes om för ett enda syfte – att vinna kriget. Efter andra världskriget hade vi i Sverige den så kallade planhushållningsdebatten. Socialdemokraterna framförde förslag om långtgående offentlig styrning av näringslivet. Men! Varken under kriget eller i de socialdemokratiska förslagen om en planhushållning kan vi säga att det handlade om att införa en planekonomi.

Om vi ritar upp de olika systemen i en figur kan den se ut så här.

Planekonomi är inte detsamma som planhushållning, eller en planerad ekonomi.

Planerad ekonomi är något vi kan se i olika grad överallt. Planhushållning har funnits och uppstått i flera kapitalistiska ekonomier för att försöka styra utvecklingen.

Planekonomi har bara funnits i några icke-kapitalistiska länder. Detta är ett problem. Det är lätt att tro att ekonomin måste se ut så, bara för att den faktiskt gjort det. Men det finns undantag. Jugoslavien var ett undantag som varken var en planekonomi eller en planhushållning (periodvis var det knappt en planerad ekonomi alls). Kina i dag skulle kanske kunna betecknas som en planhushållning.

Det viktiga här är dock att planekonomi är ett speciellt sätt att styra ekonomin. I en planekonomi försöker man avskaffa marknaden, vilket inte sker i en planerad ekonomi eller i en planhushållning. Om någon i stället skriver om en ”planerad socialistisk ekonomi” eller en ”socialistisk planhushållning” behöver det alltså inte alls betyda planekonomi. I planekonomin ersätts marknaden av ett enda gemensamt företag, där så mycket som möjligt planeras i förväg. Detta är ett mycket klumpigt och illa fungerande system.

En oförmåga att anpassa ekonomin

Låt oss titta närmare på en planekonomi av sovjetisk modell. Säg att den centrala planeringsbyrån beslutar att under den kommande femårsperioden ska ett visst antal röda och blå cyklar produceras. När cyklarna kommer ut i affärerna visar det sig att folk vill ha fler blå cyklar än vad som produceras och färre röda.

Resultatet blir att det uppstår köer för att få en blå cykel, samtidigt som lagren av osålda röda cyklar växer. Den ständigt återkommande bristen på vissa varor skapar ett speciellt konsumtionsbeteende. När en attraktiv vara dyker upp i affärerna köper man inte vad man behöver, utan så mycket man någonsin kan. Sedan säljer man vidare, eller byter, eller hamstrar för eget framtida bruk. Bristerna förvärras och köerna växer. Hamstringen gör det näst intill omöjligt för planerarna att råda bot på köerna genom ökad produktion.

Den traditionella planekonomin saknar en mekanism som tillåter folks efterfrågan – deras tycke och smak – att påverka produktionens inriktning. Detta var från början av 60-talet ett ständigt problem.

I mitten på 60-talet dök det upp en revolutionerande idé. Höj priserna på de blå cyklarna och sänk priset på de röda. På det sättet ökar efterfrågan på de röda cyklarna och minskar på de blå. Det skulle bli balans mellan efterfrågan och tillgång. Köerna för de blå cyklarna och lagren av de röda borde försvinna.

I mitten på 60-talet dök det upp en revolution­erande idé. Höj priserna på de blå cyklarna och sänk priset på de röda.

Detta, att anpassa priserna men inte produktionen, var det huvudsakliga innehållet i försöken att reformera plan­ekonomierna från mitten av 60-talet fram till dess att de bröt samman i början av 90-talet.

Det har inte saknats idéer om att skapa någon form av anpassning som tillät folks efter­frågan att styra vad som producerades i en plan­ekonomi. En sådan var att göra marknads­undersökningar – det vill säga att gå ut och fråga folk vilka varor de vill köpa. Dessa marknads­undersökningar skulle sedan ligga till grund för planeringen av konsumtions­varor.

Men! De kapitalistiska storföretagen i världen satsar miljarder på marknadsundersökningar, sedan satsar de hundratals miljarder på reklam för att övertyga oss om att vad de producerar är precis vad vi vill köpa. Ändå visar det sig gång på gång att det finns varor som folk inte vill köpa. En av de riktigt vackra sakerna är att folks beteende inte kan förutspås eller planeras.

Centrala beslutssystem skapar tröghet

En annan lösning på dilemmat med att folk är helt oberäkneliga vore att låta planerna anpassas efter vad folk vill köpa. Uppstår det brist på en vara ska produktionen öka och blir det överskott ska den minska. En socialistisk planekonomi skulle bygga på planeringsorgan som planerar produktionen av konsumtionsvaror utifrån marknadsundersökningar och som, när det ändå uppstår obalanser, rättar till dessa genom att i efterskott förändra produktionen av vissa varor.

En orsak till att detta aldrig genomfördes och inte kan genomföras är att själva planekonomins uppbyggnad gör varje förändring mycket komplicerad. Det saknades möjligheter – annat än genom administrativa beslut på högre nivå – för att länka samman de olika delarna av ekonomin. Alla beslut om förändring måste skjutas uppåt i systemet.

Den tradition­ella plan­ekonomin saknar helt enkelt utrymme för direkta horisont­ella relationer mellan företag.

Säg att cykel­fabriken verkligen vill anpassa sin produktion efter vad kunderna vill ha. Det är i sig orealistiskt eftersom man inte har några incitament att göra den förändringen. Men säg att man tar beslutet ändå. I grann­skapet ligger den färg­fabrik som levererar färg till cykel­fabriken. Tyvärr kan man inte bara gå över till färg­fabriken och säga att i fortsättningen vill vi ha mer blå färg och mindre röd.

Cykelfabriken lyder under ministeriet för varaktiga konsumtionsvaror, medan färgfabriken lyder under ministeriet för kemiska produkter. Cykelfabriken måste vända sig till sitt regionala ministerium och de tar (eventuellt) kontakt med det lokala ministeriet för kemiska produkter. Där svarar man att tyvärr innehåller den blå färgen andra kemiska ingredienser och tilldelningen fastställs på central nivå. Ärendet bollas upp till centralministerierna i Moskva. Förändringen påverkar inte bara ministerierna för varaktiga konsumtionsvaror och för kemiska produkter. Även ministeriet för icke-metalliska råvaror och det centrala transportministeriet måste ta ställning. I bästa fall hamnar ärendet hos den centrala planmyndigheten som säger att det här är en bra idé och när vi räknar om alla materialbalanser inför nästa femårsplan, så ska vi naturligtvis ta hänsyn till dessa önskemål. Det gör de. Men fem år senare vill folk av någon anledning hellre ha röda än blå cyklar!

Den traditionella planekonomin saknar helt enkelt utrymme för direkta horisontella relationer mellan företag. Alla beslut måste bollas upp och ner genom planeringshierarkin.

Relationer i en planekonomi

Kontakten mellan cykel- och färgfabriken måste gå upp och ner och åt sidan i planeringshierarkin.

För att få en realistisk uppfattning om problemen bör figuren multipliceras med kanske 20 i höjdled och flera tusen i sidled. Det fanns 1986 ungefär 49 000 industriföretag, 23 000 statliga jordbruk, 27 000 kollektivjordbruk, 47 000 byggföretag och närmare en miljon parti- och detaljhandelsföretag. Ekonomin omfattade över 24 miljoner produkter. (Ericson, R. E, ”The Classical Soviet-Type Economy”, Journal of Economic Perspective, 1991.)

Kapitalistiska företags planering styrs av ett enkelt mål

Det finns två helt avgörande skillnader mellan ett kapitalistiskt storföretag och en samhällsekonomi. För det första styrs det kapitalistiska företaget av ett enda mål – högsta möjliga lönsamhet. Ju högre upp i hierarkin, desto färre mått på vad som verkligen händer, och desto mer koncentration på det enda övergripande målet – lönsamhet. Det går inte att styra en samhällsekonomi på samma endimensionella sätt, och med fler och motsägelsefulla mål ökar informationsmängden enormt.

För det andra och ännu viktigare. De kapitalistiska storföretagen kan göra sig av med de enheter som inte uppfyller planmålet – maximal lönsamhet. När en enhet läggs ner kommer företaget inte att ha något ansvar eller några kostnader för dem som arbetade där. Inom ramen för ett helt samhälle går det naturligtvis inte att på detta sätt göra sig av med enheter som inte uppfyller planmålen till fullo.

Trots mängder av organisatoriska uppfinningar och trots att de kapitalistiska företagen kan styra utifrån ett enda övergripande mål, så har inget kapitalistiskt storföretag lyckats växa sig större än runt en halv miljon anställda. I en planekonomi av Sovjets storlek handlar det om över 100 miljoner. Föreställningen om en fungerande planekonomi som omfattar hundratals miljoner människor är en omöjlighet. Vi kan styra komplicerade mekaniska förlopp därför att vi har en mycket detaljerad kunskap om dessa processer. Det är så vi kan skapa avancerade datorer, bilar eller läkemedel. Men den nivån av kunskap kommer samhällsvetenskaperna aldrig att nå, vi människor är inte enkla processer och därför går det inte heller att styra på det sätt som planekonomin förutsätter.

Horisontella relationer saknas

Om problemen hade begränsats till så pass enkla saker som röd eller blå färg, så hade kanske den planekonomiska modellen kunnat hantera dem. Men relationer mellan företag är långt ifrån så enkla. Planekonomin bygger på samma grundtanke som traditionell nationalekonomisk marknadsteori, nämligen att produkter och tjänster är homogena – röd färg är röd färg. Det betyder att det enda vi behöver för fullständig kunskap är kvantiteten röd färg och priset/kostnaden för röd färg. Men i verkligheten är få produkter och tjänster homogena. De är i stället heterogena, de är olika på ett nästan oändligt antal sätt.

Det räcker inte med att ha kunskapen så och så många liter röd färg till det och det priset. Röd färg kan komma i mängder av kvaliteter med olika egenskaper. Vad som passar i en given situation kan inte sammanfattas i en enkel statistik som sedan kan skickas upp i planeringshierarkin. Vad som passar kan bara avgöras med att prova, misslyckas och prova igen. Den kunskapen kan bara fås genom ett intensivt samarbete mellan cykelfabriken och färgtillverkaren.

Förhållandet mellan leverantör och kund kan beskrivas som en interaktion, ett samspel. Interaktionen är ett sätt att lösa problem. Det kan handla om att finna lösningar som är mer kostnadseffektiva, som är bättre anpassade till kundens produktion, bättre anpassade till kundens rutiner, bättre anpassade till de krav kundens kund ställer på produkterna etc. Det kräver ett utvecklat samspel mellan företagen och inom företagen.

Relationer mellan två företag i en marknadsekonomi

Samspelet mellan leverantör och kund kräver en anpassning av en mängd processer. Alltifrån utveckling, planering, produktion och kvalitetskontroll till administrativa processer. Källa: Efter Ljung, J., m.fl. Företag och marknad, samarbete och konkurrens, Lund 1988.

Kvalitetsförbättringar är sällan resultatet av ett storslaget internt produktutvecklingsarbete i ett företag. Det är snarare en följd av ett samspel – eller kanske snarare en konfrontation – mellan problem och möjligheter i flera olika företag. Det är en konfrontation som sker inom ramen för förbindelser mellan företagen och inte ute på en anonym marknad. Ett exempel från förhållandet mellan ett pappersbruk och ett tryckeri:

”Det sker förändringar av papperskvaliteter hela tiden. Det är främst pappersbruken som för att vara konkurrenskraftiga utvecklar nya kvaliteter. Men tryckarna har ett intresse av att påverka den utvecklingen.

Interprints – tryckeripersonal har möten med pappersbrukets tekniker för att diskutera kvalitetsutvecklingen.”

I relationerna skapas en ”tyst kunskap” som bara kan erövras genom erfarenhet. Kunskapen går inte att mäta och sätta ner i statistiska eller andra rapporter som kan överföras till andra. Det här samspelet saknades nästan helt i den sovjetiska planekonomin. När det förekom var det i form av illegala kontakter mellan företagen. De sovjetiska företagen hade ingen eller mycket lite kontakt med sina leverantörer och kunder. Den enda kontakt de utvecklade var med närmast överordnade planmyndighet. Det fanns inga relationer till leverantörer och kunder. De var helt anonyma. Det fanns inget samspel, ingen möjlighet att lära sig av relationen till leverantörer och kunder. All form av anpassning skedde indirekt, via planeringshierarkin. Det är ibland slående vilka likheter som finns mellan planekonomin och den klassiska nationalekonomiska bilden av hur marknader fungerar. Nationalekonomins bild av marknader är också en plats som saknar sociala relationer och där köpare och säljare är helt anonyma för varandra.

Det går inte att planera ny kunskap

Hur finner vi ny kunskap? På vilket sätt produceras upptäckter? Ett sätt är att det finns ett problem och för att lösa det sätter vi i gång en planerad sökprocess. Här har planekonomin inget handikapp. Sovjets förmåga att genom en planerad sökprocess lösa problem inom militär- och rymdteknik var klart imponerande. Processen passade synnerligen väl ihop med planekonomins sätt att fungera.

Men mycken ny kunskap och många nya upptäckter kommer inte till på detta rätlinjiga och planerade sätt. En förvånande stor andel av alla upptäckter är inte resultatet av en planerad sökprocess. Helt plötsligt finns en lösning på problem som vi inte ens visste fanns. Det finns inget utrymme för den här typen av upptäckter inom planekonomin. Nya och oväntade lösningar uppkommer i mötet mellan köpare och säljare. De uppkommer i en social miljö som är blandad. Olika typer av människor med olika erfarenhet möts på en marknad. Så icke i en planerad miljö. Här är sannolikheten för oväntade upptäckter mycket låg. Den planekonomiska miljön har svårt att skapa de möten, de sociala kontakter och det oberoende som krävs för att nya idéer ska bryta fram. Företagen har inte de täta och fortgående relationer med sina kunder som kan resultera i nya, oväntade upptäckter.

Och om det ändå skulle dyka upp en oväntad upptäckt är det bäst att tiga still. Det finns inget utrymme för att utnyttja upptäckten direkt i förhållande till kunden. All interaktion sker via en överordnad planmyndighet. Och den överordnade planeringsmyndigheten vet inget om missade tillfällen. Den kommer aldrig att kunna bestraffa de företag som inte tar tillfället i akt. Men den som försöker riskerar att den nya upptäckten inte fungerar, och då kan planmyndigheten utnyttja sin makt och vidta åtgärder mot den som satsat på ett misslyckande. Företagen lär sig alltså att strunta i nya upptäckter. De har inga möjligheter att pröva dem mot sina kunder och uppåt kan varje förslag till förändring innehålla risken av ett misslyckande.

Styrningen av stora organisationer är inte ett tekniskt problem, det är ett socialt problem.

Vissa saker kan inte planeras fram. De bara händer, någon griper tillfället i flykten. Det betyder inte att ingenting kan eller bör planeras. På många områden behövs en omfattande planering och styrning.

Men! Planekonomin bygger på att all ekonomisk verksamhet kan och ska planeras. Vad gäller konsumentprodukter blir problemet som mest tydligt. Planekonomin saknar förmågan att låta nya varor göra sig gällande och, vilket är lika allvarligt, den saknar förmågan att sortera bort misslyckade produkter.

Hur får vi nya konsumtionsvaror? Jo, ett företag beslutar sig för att försöka få folk att köpa en viss sak – exempelvis en freestyle. Först är det bara någon procent som köper den nya varan. Sedan kan flera saker hända. Produkten kan bli en masskonsumtionsartikel. Det betyder att från den första procenten sprider sig bruket till 5, 10 och sedan kanske ända upp till 90% av konsumenterna. Produkten kan också förbli en exklusiv vara som aldrig når mer än en liten del av befolkningen, vilka å andra sidan är beredda att betala lite extra. Slutligen kan produkten bli ett misslyckande. Efter att de första provat vill inga fler ha den och inte heller de första är beredda att fortsätta betala priset för den. Det viktiga här är att oberoende av vad som sedan händer är alla nya produkter små och osäkra i början.

Säg att vi nu i demokratisk ordning (riktigt hur det ska gå till för 100 000-tals produkter, förstår vi inte) beslutar vår produktion av konsumtionsvaror. 1% av befolkningen vill kanske prova – 99% tycker att den är onödig. Beslutet kommer nästan alltid att bli att vi inte ska producera något av den nya varan. Man kan naturligtvis tycka att samhället på detta sätt kommer att bli befriat från en massa skräp. Men vi kommer också att gå miste om en mängd varor som människor funnit stor glädje i.

Säg att beslutet blir att en ny spännande produkt läggs in i planen. Det kräver beslut om investeringar i nya fabriker, förändrade leveransnormer för insatsvaruleverantörer, ändrade normer för transportbolag, nya leveranslistor för mellanhänder, att butikerna krävs på utrymme för den nya produkten – för att bara nämna lite av vad som sker i en produktionskedja. Ramarna för detta fastställs i femårsplanen, vilket främst påverkar investeringar, leverantörer och transportbolag. Detaljerna som gäller ända ner till butik fastställs i ettårsplanen. Sedan vill inte konsumenterna ha den nya spännande produkten! Sådant händer faktiskt till och från, trots miljarder i reklam. Det är ett rätt säkert tips att i en planekonomi kommer produkten att fortsätta att produceras, trots att den inte efterfrågas till det pris som behövs för att täcka kostnaderna.

En återvändsgränd

Marxismens klassiker var imponerade av den planering kapitalismen utvecklat inom fabriksportarna och ansåg att en motsvarande planering av hela samhället skulle vara en förhållandevis enkel process. Den tongivande socialistiska ståndpunkten om det framtida samhället uttrycks mycket tydligt av de ryska revolutionärerna Bucharin och Preobraszjenskij i ”Kommunismens ABC” från 1922:

”Samhället kommer att förvandlas till en enorm arbetsorganisation för samfälld produktion. Det kommer varken att finnas uppsplittring eller anarki i produktionen. Ty, i en sådan samhällsordning kommer produktionen att vara organiserad. Företag kommer inte längre att konkurrera med varandra. Fabrikerna, verkstäderna, gruvorna och andra arbetsställen kommer att bli som avdelningar i en enda folkets fabrik, som kommer att omfatta hela nationens ekonomi.

Det är uppenbart att en sådan omfattande organisation förutsätter en allmän plan för hela produktionen. Om alla fabriker och verkstäder tillsammans med hela jordbruket slås samman till ett enda enormt gemensamt företag, är det uppenbart att allting måste planeras minutiöst.”

Den här bilden av den planerade socialistiska ekonomin som ett gigantiskt företag har följt med sedan dess. Men bilden haltar på flera punkter.

Tanken på en planekonomi är fortfarande stark bland de socialister som försöker diskutera en annan ekonomi än den rådande. Det förvånar oss.

Vi förstår inte varför sinnebilden för hur ekonomin ska styras i framtiden fortsätter att vara det kapitalistiska storföretaget – den mest effektiva organisationen för utsugning av människor som människan skapat! Det måste bero på att man ser planering av stora organisationer som ett i huvudsak tekniskt problem. De flesta av oss kan se fördelarna med de tekniska landvinningar som gjorts under kapitalismen.

Men! Styrningen av stora organisationer är inte ett tekniskt problem, det är ett socialt problem. Kritiken mot de kapitalistiska företagen handlar ju om oförmågan att kombinera demokrati, arbetsglädje och kreativitet i jakten på maximal vinst. Den detaljerade planeringen företagen sysslar med handlar lika ofta om kontroll och övervakning. Företagen är rädda för folks fria möten, då man måste äga kunskapen för att få maximal vinst.

Vi tror därför framtiden mår bra av mer politiska beslut om ramar och investeringar, men mindre planering och detaljstyrning av människors arbeten. Mer marknadsmöten, mer frihet och mindre kontroll.

Det förvånar oss också att personer som kallar sig demokratiska socialister i dag vägrar att se att planekonomin var ett ekonomiskt system för en viss politik. Detta ekonomiska styrsystem uppstod därför att det så väl passade in i den stalinistiska diktaturens främsta strävan – att skaffa sig total kontroll över samhället.

Alla ekonomiska förändringar, från tvångskollektiviseringen på 1920-talet och de forcerade femårsplanerna på 30-talet till ett nästan oändligt antal ekonomiska reformer från 1960 fram till slutet av 1980-talet, har handlat om byråkratins kontroll över ekonomin och inte om vad som i varje givet läge varit ekonomiskt motiverat.

Det finns ingen anledning att sörja över dessa ekonomiers sammanbrott (däremot självklart över vad planekonomierna ersatts med). Vi tycker att en utgångspunkt för den viktiga diskussionen om hur en socialistisk ekonomi ska styras är att inse detta. Planekonomin är ett av den mänskliga historiens misslyckanden.

Sammanfattning

Planekonomin är en återvändsgränd!