Ekonomihandboken · Avdelning 17 · Kapitalism, marknad, planekonomi, företagande och socialism
Innehåll

Skillnaden mellan företagande och kapitalägande

Finns det alternativ? Måste företagen styras enbart av målet mesta möjliga vinst? Vi menar att det finns en sammanblandning mellan företagande och kapitalism. Det är egentligen inte samma sak. Vi har å ena sidan marknader där företagare – i form av egenföretagare eller som kollektiva företagare – säljer och köper varor och tjänster. Vi har å andra sidan kapitalism där ett fåtal ägare köper och säljer företag.

Det är en viktig skillnad.

Det centrala är att företag i hela den vardagliga verksamheten värderas för köp och försäljning under kapitalismen.

Om man läser affärstidningar kan man lätt få intryck av att detta – köpandet och säljandet av hela företag – är det mest centrala i kapitalismen. Så är det dock inte. Det sker trots allt förhållandevis sällan.

Det centrala är att företag i hela den vardagliga verksamheten värderas för köp och försäljning under kapitalismen. Ett kapitalistiskt företag mäts alltid utifrån vad andra vill betala för att ta över det. Detta innebär att det finns ett antal skillnader mellan företag på marknader i allmänhet och på hur företag beter sig under kapitalism.

Att företag kan köpas och säljas är en hämsko på människors aktiva deltagande och omsorg om företagets skötsel. Det är inte att de köps och säljs som är det centrala, utan att de kan köpas och säljas. Kapitalägarna kan i det oändliga tala om att ”företagets viktigaste resurs är medarbetarna”, om vikten av att gemensamt möta marknadens krav, om betydelsen av en gemensam kultur och så vidare. Utifrån marknadens krav är detta naturligtvis fullständigt sant. Men när det kommer till kritan vet alla att i morgon kan vi vara sålda. Då är det en annan logik än marknadens som fått råda, nämligen kapitalismens. Chefen kan i bästa fall vara duktig, driftig och engagerande, men när morgondagen kommer är han bara kapitalägarnas handgångne man.

Ingen normal människa kan jobba länge i ett företag utan att känna stolthet över vad man själv och ens arbetskamrater lyckas åstadkomma. Men så kommer den dag då kapitalismen visar sitt rätta ansikte.

– Så här var det, Johan. Man var stolt när man berättade för andra att ”jo, jag jobbar på Ericsson”. Det var en anda, vi var ett gäng. Och nu, nu skäms man bara, man liksom mumlar och säger ”jo, jag jobbar faktiskt på Ericsson, åtminstone än så länge…” (Globaliseringsmyten, 1998.)

De brittiska kapitalägarna lyckades under sin storhetstid inte bryta de välutbildade arbetarnas makt på verkstadsgolvet. Den amerikanska industrin löste problemet genom att eliminera behovet av välutbildade arbetare. I den processen upphävdes också allt ansvarstagande från företagens sida gentemot arbetarna (de var alla lätt utbytbara) och därmed varje tillstymmelse till ansvarstagande från arbetarna gentemot företagen. Detta ömsesidiga ”vi skiter i er” utpekades av flera forskare som den viktigaste orsaken till att japansk industri började överglänsa den amerikanska.

Mycket av 1900-talets organisationsforskning handlar – utan att det egentligen sägs klart och tydligt – om motsättningen mellan de krav på aktiva och engagerade medarbetare som marknaden ställer och den hierarkiska och dominerande filosofi som är kapitalismens.

Det faktum att företag kan köpas och säljas påverkar också vad som beslutas om investeringar och nedläggningar. En företagare på marknaden jobbar för ekonomisk vinning. Hennes intäkter ska täcka kostnaderna inklusive den egna lönen. Ju mer som blir över, desto bättre. Det är bättre att få en vinst på 100 000 kronor än ingen alls, och ännu bättre är förstås 500 000. Och det är klart att man alltid kan drömma om miljonvinsterna. Men går det dåligt så fortsätter man i alla fall, även om det betyder att man får en ersättning som är lägre än vad en anställd har.

En kapitalägare som köper och säljer företag ser det inte på detta viset. Kapitalägaren mäter sin framgång efter hur lönsam hans investering är. Om vinsten är en miljon, 100 miljoner eller en miljard är inget mått på framgång. Det beror på hur mycket kapital som satsats. Framgången för företag – som bestämmer om det ska köpas, säljas, läggas ner eller satsas på – bedöms av kapitalägaren med hjälp av en procentsats. Hur stor är vinsten i förhållande till det satsade kapitalet?

Säg att du har att välja på att köpa en lott A för 100 kr som du vet ger en vinst på 500 kr, eller en lott B för 200 kr som ger en vinst på 800 kr. Du kommer då att välja lott B, eftersom nettovinsten blir 600 kr i stället för 400 kr.

Säg nu att du i stället köpt andelar i lott A eller B. Om du köper andelar för 10 kr i lott A får du 50 i vinst, en nettovinst på 40 kr eller en avkastning på 400%. Om du köper andelar för 10 kr i lott B får du 40 i vinst, vilket ger en nettoavkastning på 30 kr eller 300%. Antag att du satsar lika mycket som i första fallet. Nu väljer du lott A.

Företag som styrs av de anställda skulle resonera som i det första fallet och företag som styrs av kapitalägare som i det andra fallet.

Besluten blir olika.

Beslutens tidshorisont

Ur kapitalägarnas synvinkel krävs en hög finansiell rörlighet. Det ska vara möjligt att skifta från handeln med Brasilien till handeln med Kina. För att underlätta denna rörlighet har allt friare kapitalmarknader vuxit fram. Och allt som står i vägen för finansiell rörlighet betraktas av kapitalägarna som brister i marknaden.

Detta perspektiv på kapitalmarknadernas roll ignorerar de nyskapande företagens finansiella behov. De nyskapande företagen behöver inte pengar som flyttar snabbt. Man behöver tvärtom fasta långsiktiga investeringar så att man får arbetsro.

Ju mer kapitalismen råder, desto tydligare kommer motsättningen att bli mellan marknadens sätt att värdera framgång i form av långsiktig vinst och kapitalismens i form av kortsiktig lönsamhet.

Varje investering är, när den väl är genomförd, oåterkallelig från samhällets synpunkt. Har vi byggt en fabrik, så står den där och det finns inget vi kan göra för att få tillbaka de resurser som lagts ner på den. Har vi satsat på att utbilda folk, så kan vi aldrig göra den satsningen ogjord. I valet mellan olika investeringar bör vi väga kostnaderna – de resurser vi lägger ner – mot vad vi får ut av investeringen under hela dess livslängd.

De beslut som företagaren fattar har samma konsekvenser för henne som för samhället som helhet. När investeringen är genomförd kan beslutet inte ändras. Den som satsar pengarna och fattar beslutet om att bygga en fabrik gör det mot bakgrund av en bedömning av den vinst fabriken kan ge under hela sin livslängd.

De kommuner som stöder ett företags etablering gör det med tanke på årtionden, inte med kvartalsperspektiv.

Men plötsligt kan man stå där med skolor, vägar, sjukhus och daghem byggda för anställda i en stor fabrik som redan sålts och styckats av kapitalägare som jagar snabb procentuell avkastning.

Hur går det egentligen till? Metoden är aktiemarknaden. Börserna. Möjligheten att köpa och sälja företag är själva motorn för kapitalismens sätt att snabbt hoppa mellan olika äganden. Men ur samhällets synvinkel är det ingen skillnad om en fabrik ägs enskilt och inte kan säljas eller om den är ett aktiebolag. I båda fallen har det lagts ner resurser på att bygga fabriken som inte kan fås tillbaka. Ur kapitalägarens synvinkel är det en grundläggande skillnad mellan att besluta sig för att investera i en fabrik och att besluta sig för att köpa aktier i ett bolag. En investering i en fabrik är ett oåterkalleligt beslut. Ett köp av aktier i ett bolag kan ändras när som helst. Man kan sälja aktierna i morgon, om en vecka eller om en månad.

Effekten av aktiemarknaden – av att företag kan köpas och säljas – är att investeringar som är fastlåsta ur samhällets synpunkt blir flytande (likvida) för den enskilde kapitalägaren. Beslutet kan när som helst ändras. Och därmed kräver de inte samma eftertanke.

Svaret på frågan om företag kan drivas utan mesta möjliga vinst som mål är alltså att det går alldeles utmärkt. Men bara om företagen inte kan köpas och säljas på en aktiemarknad med helt andra mål än samhället. Det är inte företagandet i sig som är problemet.

Utan hur företagen ägs och styrs.

Sammanfattning

Det är inte företagandet i sig som är problemet, utan kapitalägandet som skapar ett sätt att styra företag där kortsiktighet och möjligheten att snabbt byta ägandet.