Ekonomihandboken · Avdelning 17 · Kapitalism, marknad, planekonomi, företagande och socialism
Innehåll

Kan ekonomin styras demokratiskt?

När Argentina hamnade i en akut kris 2001 innebar det bland annat att kapitalägare lämnade landet med det man kunde. Företag stängdes och de anställda avskedades utan egentliga förklaringar. I många fall försvann ägare med löner och pensionskapital.

Ägarna tog inte sitt ansvar. Det skapade en situation där arbetare helt enkelt började konfiskera de fabriker de arbetat på. Man fortsatte produktionen utan vinstkrav och med sitt uppehälle som det egentliga målet.

Rätt snart omskapades företagen till kooperativ, företag som fungerar och finns än i dag där ledningen väljs, där stämmor fattar beslut och där de anställda bestämmer lönepolicy och utvecklingen av företaget.

Fortfarande fem år senare arbetade runt 12 000 människor på sådana företag där de anställda tog över 2001. Mestadels små företag i många olika branscher.

Det här är ett litet exempel på att det går att driva företag utan arbetsgivare och kapitalägare.

Det här har skett gång på gång i historien. Vid stora kriser, där kapitalägarna helt enkelt lämnat platsen, har anställda försökt driva företagandet vidare. Små exempel ska inte överdrivas. Självklart kan den omgivande ekonomin både förstöra och stödja sådana här företag. Kooperativen arbetar utan det kapital som privata företag har, de får inga banklån för investeringar och har svårt att skapa exportkontakter eller finansiera forskning/utveckling. Ändå är sådana här exempel viktiga symboler för en grundläggande kritik av de kapitalistiskt ägda företagen. Det handlar om demokrati eller diktatur. Mycket få människor tycker att viktiga beslut i samhället ska undgå demokratiska processer. Vi vill välja företrädare i såväl organisationer som kommuner och stat.

Måste företag ägas privat?

Men om man diskuterar demokrati inom företagsvärlden är det betydligt svårare. För Svenskt Näringsliv är det en grundpelare att arbetsgivaren ska bestämma över företaget, punkt slut. Det handlar om den privata äganderätten. Den som äger bestämmer.

Det är inte konstigt.

Som vi tidigare diskuterat styrs kapitalet inte av samma mål som företag. Det är viktigt för en kapitalägare att kunna köpa och sälja de anställda till andra ägare. Företagens värde bygger på hur säljbara de är, i delar eller som helhet.

Att någon annan, exempelvis de anställda, skulle ha rätt att avgöra till vem och i så fall till vilket pris företaget ska säljas är helt enkelt otänkbart.

Därför är det också så oerhört viktigt för ägare att kunna bestämma vem som styr företaget. Man utser en vd, man utser en styrelse och man ger dessa i uppdrag att agera i ägarens intressen. Inte de anställdas.

Ofta sammanfaller intressena, en personal som trivs och gör ett bra jobb gynnar ju företagets ägare, men gränsen för det gemensamma handlar alltid om att ägarens makt över företaget inte får ifrågasättas.

När Wallenberg sålde Scania så kunde man göra det oberoende av hur det påverkade tusentals anställda. När Volkswagen därefter agerade för att slå ihop företaget med lastbilstillverkaren MAN, hade de anställda inget att säga i frågan.

Företag är helt enkelt diktaturer.

Detta är nödvändigt för kapitalägaren.

Men inte för företagandet.

Låt ingen äga!

Arbetarrörelsens mål att avskaffa ”det privata ägandet av produktionsmedlen” har försvunnit. Orsaken är att man inte lyckats befria sig från tanken på planekonomi och statligt ägande. För oss bygger ett alternativ till kapitalismen på att INGEN ÄGER produktionsmedlen. Makten över produktionsmedlen ligger i stället hos de människor som använder dem.

Vår tanke om icke-ägda företag är långt ifrån ny. Ernst Wigforss skrev om ”Samhällsföretag utan ägare” år 1959:

”Företagen skulle närmast bli stiftelser utan ägare, med en ledning som självklart och uttryckligen har till uppgift att förvalta en del av landets produktiva tillgångar. Företagsledningen skulle befrias från kluvenheten i lojalitet både mot företaget och dess aktieägare.” (Vision och verklighet, 1967, ursprungligen publicerad 1959.)

Som anställd är man ”medlem” i företaget. Det finns egentligen ingen som äger företaget. Däremot så kommer företaget att äga fast egendom och produktionsmedel med mera. Det är inte konstigare än det som i dag gäller för bostadsrättsföreningar. Man är medlem och har en röst på årsmötet. Det finns ingen som äger en bostadsrättsförening.

Det närmaste vi kan komma vårt (eller Wigforss) ”företag utan ägare” är termen ”ekonomisk förening”. Det finns ingen som äger en ekonomisk förening, man är medlem i den. Och som medlem har man en röst på föreningsstämman. Nationalencyklopedin skriver om ekonomisk förening:

”Karakteristiskt för den ekonomiska föreningen är för övrigt att den bygger på medlemmar och inte kapitalinsats.” (Nationalencyklopedin, del 5, sid 347.)

Det är vår grundläggande poäng – medlemmar, inte kapitalinsats, ska styra. Senast frågan om ekonomisk demokrati kom upp på bordet var i samband med löntagarfondsförslaget för 30 år sedan. Då skrev Rudolf Meidner med flera ett förslag om löntagarfonder. Låt oss citera några bitar ur förslaget de gjorde.

”Industrialismens historia är historien om uppkomsten av och konflikterna mellan klasser: en liten grupp har i ett tidigt skede av industrialismen tillägnat sig och därefter ständigt utvidgat sin äganderätt till produktionsmedlen. Det stora folkflertalet har endast kunnat försörja sig genom att sälja sin arbetskraft till produktionsmedlens ägare …

Västvärldens industristater har successivt utvecklats i riktning mot välfärdssamhällen, där det privata ägandet av produktionsmedlen och marknadsekonomins principer visserligen har bibehållits men där klassgränserna och klasskonflikter dämpats och suddats ut på många sätt …

Väst­världens industri­stater har successivt utvecklats i riktning mot välfärds­samhällen.

Men hur mycket samhället än har förändrats och hur mycket klass­gränserna än har mildrats, så kvarstår dock en grund­läggande och för ett industriellt samhälle ofrånkomlig företeelse: den genom ständiga nyinvesteringar skapade ökningen av real­kapitalet till­faller kapitalets ägare. I ett land med privat ägande till den över­väldigande delen av produktions­medlen innebär detta, att den ekonomiska till­växten, förmögenhets­ökningen, tillfaller denna grupp av privata ägare.

Denna koncentration av ägandet till få ter sig från allmänna jämlikhetssynpunkter som oacceptabel och har runt om i västvärlden utsatts för kritik …

Förmögenhetsanhopning i ett högt utvecklat, dynamiskt industrisamhälle är emellertid inte blott en fråga om rättvisa och orättvisa utan i än högre grad om ekonomisk makt. Produktionsmedlens ägare utövar ett stort och många gånger avgörande inflytande över användningen av dessa produktionsmedel, över produktionens inriktning, över investeringarna, över industriernas lokalisering, kort sagt de fattar – själva eller genom sina ombud i företagens ledning – alla avgörande beslut…

Denna makt kan givetvis kringskäras men så länge man i princip håller fast vid den privata äganderätten och marknadsekonomin måste ingreppen hållas inom rätt snäva ramar. Västvärldens moderna ekonomiska historia vimlar av oräkneliga åtgärder mot monopol, karteller, truster och maktmissbruk av skilda slag. Men samtidigt förnekar ingen, att den ekonomiska utvecklingen i allt väsentligt styrs av kapitalägarna och deras intressen …

Vi kritiserar den ekonomiska maktkoncentrationen, inte därför att de få som har den ekonomiska makten är inkompetenta, oansvariga eller illvilliga personer. För flertalet gäller motsatsen. Kritiken gäller snarare att maktkoncentrationen är odemokratisk och berövar människor rätten, skyldigheten och glädjen att ha inflytande över sin och den egna gruppens situation. Därav följer förpliktelsen att ge den kollektiva löntagarmakten verkligt demokratiskt innehåll och att bygga in en demokratisk kontrollapparat, som förebygger styrning över huvudet på de enskilda medlemmarna.” (Löntagarfonder, Rudolf Meidner med fler, 1975.)

Meidners med fleras lösning – löntagarfonder – skapade också en våldsam motreaktion från de som äger företagen. Frågan om demokratisk styrning är så känslig att man i dag reagerar mot att den över huvud taget ställs.

Det här blir ofta uppenbart när företag förstörs. När den tyske ägaren av Continentals däckfabrik i Gislaved beslöt att lägga ner den vinstgivande fabriken, var det för att flytta produktionen till Portugal. Beslutet var omöjligt att förstå för kommun och anställda, det var ett gigantiskt slöseri med kunnande och en fungerande organisation.

Om den nedläggningen hade diskuterats som en demokratisk fråga hade resultatet mycket väl kunnat bli samma som i Argentina. Produktionen kunde fortsatts av de anställda (marknaden för bildäck finns ju). Men det hade också tvingat fram ett annat sätt att styra företaget, då ägarens makt i så fall varit borta.

Kan företag styras demokratiskt?

Det finns inget som hindrar att våra offentligt ägda företag styrs genom att de anställda väljer ledning.

För oss är det självklart att företag kan styras på olika sätt. Det finns inget som hindrar att våra offentligt ägda företag styrs genom att de anställda väljer ledning. Inom offentlig sektor kan själv­förvaltning och demokratisk styrning ersätta mycket av den byråkrati som i dag finns. Vissa företag – som public service – skulle vi till och med kunna styra via allmänna val från oss som äger dem. Kan vi rösta fram årets schlager­vinnare kan vi själv­klart också välja vem som ska vara chef för SVT via telefon­omröstning. (Då kanske man äntligen skulle kunna få den ledningen att öppet förklara och försvara vad man vill åstadkomma med TV-kanalerna.)

Däremot kan inte TV4 bli demokratiskt styrt om Bonniers fortfarande ska ha kvar makten att kunna sälja bolaget till en annan mediekoncern nästa dag. Demokratiska företag kräver ett annat ägande.

Teorierna mot demokrati

De som avvisar ett demokratiskt styre av företagen bygger sin inställning på en av två föreställningar. Den ena föreställningen är den neoklassiska marknadsteorin. I den föreställningsvärlden är företagen helt passiva och anpassar sig bara efter konsumenternas önskemål och existerande teknik. Det är konsumenten som är kung och det behövs i den här teorin ingen diskussion om makten över företag. Den andra föreställningen kommer från företagsekonomiska marknadsföringsteorier där man ser marknader som ett slagfält. Och att tänka sig en demokratisk organisation under ett slag blir naturligtvis absurt.

Vi är övertygade om att bilderna av marknader som en plats där konsumenten är kung eller som ett slagfält båda är helt felaktiga. Marknader består av företag som agerar aktivt och som samverkar – ibland vänligt, ibland mer fientligt – med kunder och leverantörer. En framgångsrik samverkan behöver inte betyda att någon annan blir utslagen. Däremot innebär en upprepad oförmåga att samverka att företaget blir utslaget. Med den här synen på marknader blir maktfrågorna centrala som i alla andra sociala sammanhang.

Den radikale amerikanske liberalen Robert A. Dahl har skrivit ett redan klassiskt (om än bitvis rätt träigt) verk ”Demokratin och dess antagonister”. Där argumenterar han för politisk demokrati, pekar på dess svagheter, men för framför allt fram en förgörande kritik mot dem som förespråkar demokratins motsats, ”förmyndarskap”. I slutet av boken kommer han också in på frågan om ett demokratiskt företagsstyre.

Om man anser att företag bygger på maktrelationer, ”då är det befogat – ja, man är skyldig – att fråga hur detta styre bör vara inrättat”, skriver Dahl. Vissa motståndare till ett demokratiskt företagsstyre hävdar att det enda sättet att tillämpa demokratins idé på företag är i form av ”aktieägardemokrati”.

”Nu är det begreppet en skarpsinnig dumhet; att fördela röster efter aktier skulle bryta mot ett grundläggande demokratikriterium: lika rösträtt bland medborgare. Demokrati kräver att varje medborgares röst räknas lika och det kravet kan inte tillgodoses genom att räkna varje aktie lika.” (Dahl, sid 361.)

Man skulle, enligt Dahl, kunna föra över ägandet till de anställda i en form som förser var och en med en andel som berättigar varje medlem en röst, men endast en röst. I storföretag skulle den demokratiska processen närmast likna en representativ demokrati, varje medlem har en röst till en föreningsstämma som väljer styrelse, som i sin tur anställer företagsledningen. I mindre företag skulle den demokratiska processen mer likna den direkta demokratin i de grekiska stadsstaterna.

Invändningarna mot att utvidga demokratin till företagens styrelse går hand i hand med invändningarna mot idén att ett land skulle kunna styras demokratiskt. De som var emot rösträtt till riksdag och kommuner hävdade att vanligt folk helt enkelt inte var kvalificerade nog. Arbetare – och särskilt kvinnor – förstod inte hur ett samhälle borde styras. Att ge dem rösträtt var farligt och skulle göra nationen ostyrbar och fattig.

Precis samma argument använder de som i dag säger att bara ägare vet vad som är bra för ett företag och att anställda inte kan ta ställning då de saknar ”kompetens”. Tänker man efter är resonemanget absurt. I dag väljer aktieägare som aldrig varit på företagen, som sällan vet vad de gör eller hur man producerar, vilka som ska styra företaget.

I själva verket är självklart de anställda i ett företag mycket mer kvalificerade än aktieägare att välja en kompetent ledning!

Samtidigt är Sverige ett land där det runt arbetarrörelsen byggts upp stora företag (Folksam, Coop m fl) som är exempel på ett enda stort demokratiskt misslyckande. Företagen ägs av ”medlemmarna”, men styrs i praktiken av en mycket liten byråkrati. Det finns inga demokratiska beslut bakom Folksams agerande som fondförvaltare och inga demokratiska beslut om sortimentet i Coopbutiker.

Inte heller finns det någon väsensskild makt för de anställda inom företagen, jämfört med inom Icakoncernen eller Handelsbanken. Ingen har demokratiskt fattat beslutet att Folksams vd ska ha en lön på över 300 000 kr i månaden.

Att företag – genom ett annat ägande – kan styras annorlunda, betyder alltså inte att det automatiskt blir så.

Befrämjar kapitalismen företagande?

Vår utgångspunkt är att framgångsrika företag inte bara anpassar sig till marknaden. De är inte passiva organisationer som endast ser till kunders nuvarande behov. Tvärtom formar de och skapar marknader. Det företagande handlar om är att göra nya saker eller att göra gamla saker på ett nytt sätt och förändra marknaden. Detta sker genom kreativitet, samarbete och nyfikenhet.

Vi menar därför att kapitalismen begränsar företagandet.

För det första är de stora kapitalistiska företagen hierarkiska, homogena och auktoritära organisationer. Dessa drag har en klart negativ inverkan på kreativitet, samarbete och nyfikenhet, det vill säga på företagande i positiv mening.

För det andra har kapitalismen minskat marknadens roll genom att de numera absurt stora företagen tagit bort en stor del av all produktion från marknaderna och lagt över samordningen på byråkratiska apparater. De stora multinationella företagen, karteller och monopol, handlar om att försöka ersätta marknaden med något som ska ge kapitalägaren ökad trygghet.

Kapitalismen har effektivt berövat en absolut övervägande del av mänskligheten möjligheten att vara företagare – antingen som småföretagare eller som kollektiv i större företag. Det finns en oerhörd mängd artiklar i affärspress som hyllar ”entreprenörskap” och talar om nya företag och nya företagare.

Tyvärr är den bilden inte särskilt sann. De flesta historierna om framgång handlar om människor som blivit rika genom att köpa eller sälja företag man ärvt.

De ”nya” företagarna är en handfull och de kommer oftast vid stora teknikskiften där de helt enkelt varit lite före de vanliga finansfamiljerna.

Det här är ett problem för företagandet. Ju rikare ett land blir, desto svårare verkar det vara att få fram nya företag. Vi menar att kapitalägandet är ett problem här.

Vi anser att det som utgör grunden för framgångsrikt företagande – kreativitet, samarbete och nyfikenhet – är grundläggande mänskliga egenskaper. Det betyder inte att alla kan bli riktigt framgångsrika, lika lite som påståendet att nyfikenhet är en mänsklig egenskap gör att alla kan nå nobelpris. Men det betyder att motivet, drivkraften, ligger i en grundläggande mänsklig strävan och inte i en strävan efter att bli rik.

I dag hör framgångsrikt företagande till de absoluta undantagen. Vi tror helt enkelt att väldigt många fler kommer att ha möjlighet att utveckla denna sin egenskap i vår vision än vad som är fallet under kapitalismen.

Kan kapitalismen avskaffas?

Kapitalismen kan inte och kommer inte att avskaffas så länge folk uppfattar privat ägande av produktionsmedlen som legitimt och rätt. Men vi tror samtidigt att denna kapitalismens grundbult kommer att bli alltmer ifrågasatt. De absurda konsekvenserna av att en allt större del av vår ekonomi bara är en pengarnas jakt på att öka i värde blir uppenbar när spekulationsvågor och obegripliga försäljningar och nedläggningar av företag blir allt vanligare. På samma sätt blir det alltmer uppenbart att nödvändiga investeringar för att stoppa klimathotet inte kan läggas över på enskilda kapitalägares kortsiktiga nycker.

Samtidigt har en alternativ vision saknats (eller glömts bort). Det är den visionen av marknader utan kapitalism som vi försökt lyfta fram. Just därför att utan ett annat alternativ till kapitalismen än planekonomi, så kommer ifrågasättandet av kapitalismens legitimitet aldrig bli tillräckligt starkt.

För alla som vill diskutera ett alternativ till dagens kapitalism tror vi därför det är viktigt att skilja på begreppen företagande, marknad och kapitalägande.

Wallenbergs eller Kamprads företag kan inte styras demokratiskt så länge ägarna inte vill det, men man kan å andra sidan inte skylla dessa kapitalägare för att företag som inte ägs av dem ändå följer samma odemokratiska organisationsform. Det företagande kapitalägarna skapar (där man diskuterar företag som en vara att köpa och sälja) har påverkat även arbetarrörelsen och andra radikala krafter. Stora delar av offentlig sektor har bolagiserats och drivs enligt modeller från ett företagande som handlar om helt andra saker. Att exempelvis diskutera (vilket görs inom politiken) att sjukvårdsenheter blivit ”mer lönsamma” är för oss absurt. Enda vettiga måttet på om sjukvården blivit bättre är ju om fler blir friska och får bra vård.

Att skapa demokratiska företag handlar alltså också om att skapa andra mål för verksamheten än den som i dag gäller – mesta möjliga vinst för att öka säljbarheten (värdet) på företaget.

Men det handlar också om att man måste vilja demokrati.

I grunden tror vi det handlar om politiskt ansvar ända ner på individnivå. Demokrati finns bara när de som har den formella makten också använder den. Röstar inte medborgare så överlämnar man makt åt andra. Organiserar man inte motstånd så lämnar man makt åt andra.

Företag kan bara vara demokratiska om de som jobbar där verkligen vill att de ska vara det också, det vill säga om vi som individer vill engagera oss och förändra.

Och om de får stöd från oss andra som är utanför som kunder.

Det finns även inom den klassiska socialistiska rörelsen en stor misstänksamhet mot företag styrda av de anställda. Man har ofta diskuterat ekonomisk demokrati som en fara där det ena företagets arbetare ställs mot det andra företagets. Girigheten hos kapitalägaren ersätts med girighet hos gruppen anställda. Den solidaritet som ska byggas är i stället mellan alla anställda, över företagsgränser och nationsgränser, mot ägarna.

Det är en rätt mekanisk syn på politik och ekonomi. Vi tror inte kritiken mot kapitalismen mår dåligt av att löntagare själva styr företag eller visar på andra former av demokratisk makt. I verkligheten vet vi ju att arbetare på ett företag i dag ofta ställs i motsättning till arbetare på andra. Det är en splittring av löntagarna som används och fungerar eftersom det handlar om att rädda det egna jobbet och den egna inkomsten.

Lösningen på den splittringen är dock inte att ge upp och vänta på ett annat samhälle. Lösningen här och nu är fackföreningar som samlar löntagarna över företagsgränser. Om företag styrs och ägs demokratiskt finns fortfarande samma behov av facklig organisering, kollektivavtal och arbetsrätt som i dag.

Den positiva skillnaden med demokratiska företag handlar om att försöka göra verklighet av de stora orden demokrati, jämlikhet och frihet. Inte en pengarnas frihet. Utan de arbetande individernas.

Sammanfattning

Företag kan organiseras demokratiskt men bara om ägandet av företagen inte är lagt i händerna på enskilda kapitalägare. För att förstå möjligheten att skapa en annan ekonomi är det viktigt att skilja på begreppen marknad, företagande och kapitalägande.