Ekonomihandboken · Avdelning 17 · Kapitalism, marknad, planekonomi, företagande och socialism
Innehåll

Företagen och marknaden

Det finns en bild av företagande i affärstidningar och i biografier över kända företagsledare som handlar om kreativitet, skapande och förmågan att tänka nytt. Företagandet är en spännande värld av utmaningar och utveckling.

Samtidigt finns det i den neoklassiska marknadsteorin en bild av företagen som är den motsatta och ganska förolämpande för dessa affärstidningsidoler. Teorin säger att hushållen är aktiva och företagen passiva. Det är hushållen som fattar alla viktiga beslut som påverkar ekonomin. Det är hushållen som äger sin arbetskraft eller sitt kapital, vilka de säljer på arbets- och kapitalmarknaderna. Miljontals hushåll fattar oberoende av varandra beslut om hur mycket av sin tid de ska lägga ner på arbete, var de ska arbeta, vad de ska köpa, hur mycket de ska köpa och hur mycket de ska spara.

Företagens enda roll är att på bästa sätt kombinera sina resurser för att producera de varor och tjänster som hushållen vill köpa.

Företagen spelar en klart underordnad och passiv roll i denna teori. Företagens enda roll är att på bästa sätt kombinera sina resurser för att producera de varor och tjänster som hushållen vill köpa. Företagen har ingen egen aktiv makt att bestämma vad som produceras. Detta bestäms av de val som miljontals hushåll gör som konsumenter. Företagen har heller ingen makt över hur detta ska produceras, eftersom det bestäms av den teknik som finns. Allt ska bara produceras på billigaste sätt, enligt denna teori saknar företagen alltså makt att göra något annat än att följa alla andra. Företagen har inte heller någon makt över hur intäkterna ska fördelas, hur vinsten ska användas. Det bestäms av hushållens agerande på kapitalmarknaderna. Om företagen inte levererar den vinst ”hushållen” vill se, så flyttar de pengarna någon annanstans.

Kort sagt, i den neoklassiska teorin är företagen passiva aktörer som enbart reagerar och aldrig agerar. Därför är det också följdriktigt att den neoklassiska teorin inte behöver och inte har någon teori om företag. Alla frågor – om vad företag är, hur de agerar, varför de agerar – är i den här teorin fullständigt ointressanta.

Mot den bakgrunden är det lite anmärkningsvärt att många nationalekonomer offentligt och med stor självsäkerhet anser sig kunna tala om vad som är bra och dåligt för företag och företagande. De saknar egentligen kompetens att uttala sig, eftersom de saknar en teori om detta.

Här skulle det naturligtvis vara på sin plats om vi kunde presentera en färdig sådan teori. Men den finns inte. Det som finns är fragment, idéer som med tiden kan växa till en klar teori. I detta kapitel ska vi i stället försöka peka på några utgångspunkter. Vi tror det behövs en diskussion när alternativ till den rådande kapitalistiska synen på företag ska sökas. Det blir alltmer aktuellt i dag när ekonomin måste styras om för att undvika klimathot och sammanbrott. Ju mer destruktiv kapitalismen är mot människor och företag, ju mer våra behov av utveckling och trygghet ställs mot jakten på kortsiktig vinst, desto mer måste också arbetarrörelsen och vänstern svara på frågan vad ett företag är och vilket ansvar det har.

Vår alternativa utgångspunkt är att företagen är aktiva och inte passiva. Framgångsrika företag anpassar sig inte bara till marknaden, de formar och skapar marknader. I en alternativ teori är det företagen som genom att göra nya saker skapar nya marknader, eller som genom att göra gamla saker på ett nytt sätt förändrar marknaden. Dessa förändringar gör företagen i ett samarbete med både leverantörer och kunder.

Ska företagen bara anpassa sig?

Den neoklassiska marknadsteorin säger att företagande handlar om att anpassa sig till vad andra kräver. Företag når framgång bara genom att uppnå största möjliga kostnadseffektivitet jämfört med konkurrerande företag.

Den amerikanske ekonomen Lazonick har i sin bok ”Business organization and the myth of the market economy” kraftigt argumenterat mot detta synsätt. Ser vi på framgångsepokerna för brittisk, amerikansk respektive japansk industri, så beror de på att företagen för det första funnit nya sätt att organisera marknaden på. Det har successivt innehållit alltmer av medvetet samarbete och samordning. För det andra har framgången byggt på förmågan att våga dra på sig höga kostnader i hopp om att kunna skapa helt nya saker för att nå framgång. Det är när ingen längre förmår eller vågar dra på sig dessa höga kostnader för att förändra marknaden, utan i stället börjar anpassa sig genom kostnadseffektivisering, som nedgången blir oundviklig. Detta hände brittisk industri efter sekelskiftet och i allt högre grad amerikansk industri efter andra världskriget. Detsamma – anpassning genom kostnadseffektivisering – kan nog sägas vara den svenska industrins sätt att i dag svara på utmaningarna. Liksom de japanska företagen. Ingen är beredd att ta på sig de höga kostnader som en förändring av marknaden kräver.

Är konkurrens detsamma som utslagning?

Den traditionella synen på företag har inte bara en ekonomisk konsekvens (anpassning till marknaden och framgång genom kostnadseffektivitet). Den får också mycket tydliga politiska följder. I en värld där företagen passivt anpassar sig till valen som miljontals hushåll gör oberoende av varandra behövs ingen diskussion om makten över och i företagen. Frågan är över huvud taget inte värd att ställa inom ramen för den traditionella neoklassiska teorin.

I stället för demokrati och makt över företagen menar denna teori att medborgarna har tillräcklig makt genom att företagen konkurrerar om deras gunst. Företagen anpassar sig för att få kunderna att köpa deras produkter eller för att locka till sig deras aktieinvesteringar.

På ytan kan man tycka att det stämmer. Vissa företag går det bra för, andra klarar sig inte. Det verkar svårt, för att inte säga omöjligt, att tänka sig marknader utan konkurrens.

Konkurrens ser vi ofta som helt synonymt med tävlan. Vi ser två löpare på en bana och en av dem kommer att vinna. Konkurrens är ett förhållande mellan två konkurrenter. Det sker i en värld av givna och begränsade resurser – vad en vinner förlorar en annan.

Företagen anpassar sig för att få kunderna att köpa deras produkter eller för att locka till sig deras aktie­investeringar.

Det finns ett annat sätt att se på saken. När företags­ekonomer gått ut och studerat hur företagen faktiskt verkar bete sig har det visat sig att marknaden inte består av företag som konkurrerar med varandra. Marknader består av företag som samverkar – ibland vänligt, ibland mer fientligt – med kunder och leverantörer. En framgångsrik samverkan behöver inte betyda att någon annan blir utslagen. Däremot innebär en upprepad oförmåga att samverka – att tillfreds­ställa kunder och att hitta bra leverantörer – att företaget blir utslaget.

Om man i dag granskar hur de stora mobil-, data- och internetföretagen samagerar för att ständigt ta fram nya produkter kan man i varje liten tjänst eller ny produkt se tusentals delar som kommer från ”konkurrenterna”. Alla plockar system, idéer, komponenter från varann.

Samtidigt är den stora striden 2011 den mellan Apple, Google, Microsoft och Nokia med fler en strid där kapitalägare försöker hindra de andra kapitalägarnas företag att växa på marknaden. Genom tusentals patentstrider försöker man binda varann, samtidigt som företagen i sin utveckling ständigt köper och samarbetar med varann.

Det sker till och med köp av hela jätteföretag som inte motiveras av att företagen i sig ska bli bättre av det, utan för att kapitalägarna ska få mera patentmuskler i striden mot de andra kapitalägande grupperna. (Googles köp av Motorolas mobilverksamhet är ett exempel.)

Konkurrensen vi ser är en konsekvens av samarbete. De som är bra på att samarbeta går det bra för, de som är dåliga går det dåligt för. Det är genom att bekymra sig om vad som är bäst för andra som en företagare kan tillgodose sina egenintressen – inte tvärtom. Det är alltså förmågan att samarbeta, att hantera relationer som är viktigt för framgången på marknaden, inte någon ovanligt väl utvecklad tävlingsinstinkt.

Marknaden ger inte billigast produktion

I den neoklassiska teorin skapar marknaden det billigaste sättet att producera på. Sköts allt genom marknadens konkurrens, blir det bäst för alla.

Det stämmer inte. Låt oss ta ett tydligt – om än absurt – exempel. Vad är det för mänsklig verksamhet som i extremt hög grad utmärks av givna mål som ska uppnås med givna medel? – Jo, krig! Om det stämmer att marknader är det billigaste sättet att producera på, varför organiseras inte krigsmakten på entreprenad? Varför används inte marknaden för att organisera krig? Svaret är att om vi vet vad som ska göras och med vilka medel, så finns det billigare organisationsformer än marknaden. Krig organiseras av staten då det är den bästa organisationsformen.

Marknader är inte till för att skapa billigast möjliga organisering och produktion. Det problem marknader löser är ett helt annat. Marknader talar om vad som ska göras och med vilka medel. Genom marknaden väljer vi vad vi vill ha. Om vi vet exakt vad vi ska ha, behövs ingen marknad för att ge oss det. Om mänskligheten visste och var överens om hur den perfekta stolen såg ut skulle det räcka med ett företag i hela världen för att göra den, ett enda pris och ingen reklam, inga affärer, vi kunde alla hämta stolarna i ett centralt lager.

Nu är det ju inte så. Vi vill kunna välja stol och det är därför det existerar en marknad. Eftersom den neoklassiska teorin inte kan se detta – för dem är marknaden till för att den är billigast – så kan de heller inte förstå företagens roll. I den teorin existerar bara företag för att de är det billigaste sättet att leverera det folk vill ha. Om det stämde skulle världen inte ha utvecklats så snabbt som den gör.

Företags framväxt, framgång och eventuella nedgång är beroende av deras förmåga att generera intäkter. Det gör de genom att finna svar på frågan: Vad ska produceras? Framgångsrikt företagande handlar om att våga ta risken att med höga kostnader skapa något som har ett stort värde på marknaden, vilket kan leda till en stor försäljning. När en produkt lyckats kan den börja produceras billigare.

Men när företag ägnar sin huvudsakliga verksamhet åt besparingar i produktionen, genom exempelvis innebegrepp som lean production och just in time, då finns det anledning att frukta för deras långsiktiga överlevnadsförmåga. Alltför magra företag kan inte generera den innovativa verksamhet som behövs för långsiktig överlevnad.

Den här synen på företag och marknad förklarar också varför försök att skapa marknader genom avreglering av till exempel el eller järnvägsnät inte fungerar. När alla får exakt samma vara, det vill säga samma el, är det bara för kapitalägaren intressant att det finns flera företag att äga och sälja. För själva varan el är det bara en fördyrande omständighet.

Marknader är ett nödvändigt slöseri

Marknader är inneboende slösaktiga. Det är ett sätt att hitta nya vägar genom att prova och experimentera. Det leder oundvikligen till att några går fel eller att vissa saker görs dubbelt. I båda fallen uppstår slöseri. Men marknader har vi inte för att tala om för oss hur vi ska göra saker på billigast möjliga sätt. Marknader fyller funktionen att tala om vad som kan göras.

Säg att vi hade avskaffat marknadsekonomin 1955. Då hade vi i dag varit i stånd att producera PV 444, svartvit TV, 20 kg tunga bandspelare, radioapparater stora som en byrå till en betydligt lägre kostnad än vad det i dag skulle kosta att producera dessa saker. Men vi skulle inte ha några LED-TV:ar, inga ipads, inga solcellslampor, inga datorer.

Det är det företagen gör på marknader – nya saker eller saker på ett nytt sätt – på gott och på ont. Alltså något som kan och bör påverkas av politiken, men som inte kan skötas i alla sina detaljer av politiker.

Det här är – som vi antytt – ingen färdig alternativ teori. Men det är en riktning som visar på ett annat sätt att se på företag och marknader som vi tror är nyttigt.

Dels för att det visar det positiva i företagandet – kreativiteten, samarbetet och nyfikenheten. Dels för att det visar problemet med att kapitalägande i vårt samhälle blivit skilt från företagandet. Kapitalägarens uppgift är inte att producera nya idéer, hans enda uppgift är att öka vinsten – avkastningen – på kapitalet.

När vi säger att företag bör ägas och styras demokratiskt så är det alltså för att skydda den positiva delen i företagandet från det snedvridande som kapitalet innebär.

Sammanfattning

Marknadens roll handlar om att skapa kreativitet och samarbete. Marknader är slösaktiga, vilket inte är fel när något nytt ska skapas. Företagande är ett sätt att organisera produktion som handlar mer om samarbete än om konkurrens.