Ekonomihandboken · Avdelning 13 · Globaliseringen
Innehåll

Rika och fattiga i världen

Bilden av de fattiga och de rika i världen är motsägelsefull. Å ena sidan:

Under de senaste 50 åren har enligt FN:s beräkningar fattigdomen minskat lika mycket som under de föregående 500 åren.

”Ta den materiella välfärden. Under de senaste 50 åren har enligt FN:s beräkningar fattigdomen minskat lika mycket som under de föregående 500 åren. Industrialismen innebar en explosion av den materiella produktions­förmågan. Under dess mest intensiva tillväxt­period, seklet 1850–1950, lyftes knappt en miljard människor ur fattig­domen. Men på endast halva den tiden därefter, under de senaste femtio åren, har den ekonomiska tillväxten skapat utrymme för ytterligare tre till fyra miljarder människor att leva utan materiell fattigdom.”

(I Asiens tid, Lasse Berg och Stig T. Karlsson)

Å andra sidan har klyftorna vidgats överallt. Lasse Berg skriver också att 1960 tjänade den femtedel av världens befolkning som bor i de rikaste länderna 30 gånger mer än de i den fattigaste femtedelen. Runt 1820 tjänade den rikaste femtedelen bara tre gånger så mycket. År 2000 var förhållandet ännu värre: den rikaste femtedelen tjänar 74 gånger så mycket som den fattigaste femtedelen. Om man inte räknar på länder utan på individer tjänar den rikaste femtedelen 150 gånger mer än den fattigaste femtedelen i världen.

Lyssnar man på en lysande talare som Hans Rosling kan man å ena sidan få se hur alla stater på jorden faktiskt blivit bättre i rikedom och hälsa men man kan också dela upp varje land och se att yttersta fattigdom och hög barnadödlighet ryms inom många länder trots att snittet är bättre. Det kan vara enkelt att se bara den ena av dessa motsägelsefulla bilder. Vill man se det fantastiska som har hänt finns det stöd för den bilden. Vill man se det fruktansvärda som händer finns det mer än stöd för det. Så här ser det ut i dag:

13.7 Befolkning och BNP i olika regioner 2011.

Källa: IMF, World Economic Outlook 2011.

Asien, exklusive Japan har 54% av världens befolkning, men bara 28% av världens produktion. Väst, inklusive Japan har 14% av befolkningen, men nästan hälften av världens BNP. Afrika har 18% av befolkningen och bara 7% av produktionen. Mellan 1981 och 2005 ökade antalet fattiga människor på jorden med 20 miljoner personer. Men tar vi bort förbättringen i Kina så är siffran över 500 miljoner människor!

13.8 Antal personer som lever på mindre än 2 dollar per dag, miljoner.
19812005Förändring
Asien, exkl. Kina1 1071 349242
Kina972473–499
Central­asien30366
Latin­amerika89944
Norra Afrika och Mellan­östern46526
Afrika söder om Sahara294555261
Världen2 5382 55821
exkl. Kina1 5662 085519
Källa: World Bank, World Development Indicators 2011.

Det är gigantiska klyftor och en enorm ökning av antalet fattiga. Hur kan man då ens antyda att det i viss mening gått framåt? Vi börjar med att titta på föregående tabell, men nu tar vi andelar av befolkningen i stället för antal människor.

13.9 Andel av befolkningen som lever på mindre än 2 dollar per dag, procent.
198120051981‑05
Asien, exkl. Kina84,465,5–18,9
Kina97,836,3–61,5
Central­asien8,38,90,6
Latin­amerika24,617,1–7,5
Norra Afrika och Mellanöstern26,716,9–9,8
Afrika söder om Sahara73,872,9–0,9
Världen56,139,6–16,5
exkl. Kina44,440,4–4,0
Källa: World Bank, World Development Indicators 2011.

I Kina har det skett en dramatisk minskning av både andelen och antalet som ligger under 2 dollar om dagen. I övriga Asien och norra Afrika och Mellanöstern har det också skett en rätt kraftig minskning av andelen som lever under gränsen 2 dollar per dag. För Latinamerika har också utvecklingen varit god medan Afrika söder om Sahara fortfarande har en stor andel fattiga. Totalt sett har ändå under denna period andelen av världens befolkning som lever på mindre än 2 dollar per dag minskat med nästan 16,5%. Å andra sidan finns 2 600 miljoner människor som lever under dessa villkor och antalet har ökat sedan 1981.

13.10 Tillväxten av BNP per capita i olika regioner…

Källa: Maddison, Angus, The world Economy a millennial perspective, OECD 2001, Världsbanken, WDI Online 2011.

Samtidigt är det viktigt att se hur stor del av den positiva utvecklingen som skett i Kina. Utan Kinas enorma expansion med ”planerad marknadsekonomi”, om vi får försöka hitta på en ny term, skulle världen bara ha minskat sin fattigdom med 4% på 30 år. Det är en riktigt dålig siffra. Sedan 1950 har följande hänt med BNP per capita i olika regioner av världen:

Mellan 1950 och 1980 ökade produktionen per person i alla regioner. Ökningen var störst i väst och i Japan (+165%) och i Östeuropa (+140%). Men Asien, exklusive Japan (+135%) och Latinamerika (+111%) kom inte så långt efter. Även i Afrika ökade BNP per capita med totalt 74% under dessa 30 år. Det finns självklart stora skillnader mellan olika länder inom dessa stora regioner.

13.11 Ökningen av BNP per capita.
1950‑801980‑20101950‑2010
Väst, inkl. Japan165%66%339%
Öst­europa och Central­asien140%20%189%
Latin­amerika111%33%182%
Afrika74%23%114%
Kina144%744%1 956%
Indien52%266%456%
Övriga Asien169%109%461%
Asien, exkl. Japan135%343%941%
Världen114%58%239%
Källa: Maddison, Angus, The World Economy: a Millennial Perspective, OECD 2001, Världsbanken, WDI Online 2011.

Den överväldigande delen av världen blev rikare även om klyftorna samtidigt ökade. Efter 1980 avstannade tillväxten i BNP per capita i Afrika och Latinamerika. I Latinamerika stod utvecklingen som helhet still mellan 1980 och början av 1990-talet. Därefter har en återhämtning skett. Men som helhet har kontinenten halkat efter ordentligt trots senare års utveckling i Brasilien och Chile.

Östeuropa, inklusive Sovjet, hängde med utvecklingen i väst fram till mitten av 1970-talet. Därefter sackar man efter något. Efter planekonomiernas sammanbrott runt 1990 sker en av de största ekonomiska nedgångarna som historien sett. Den nedgång av folks levnadsstandard som sker mellan 1989 och 1998 i dessa länder får depressionen under 1930-talet i väst att te sig som en mild västanfläkt. Det tog drygt 15 år för länderna att åter vara på samma punkt som man var vid sammanbrottet 1990.

Undantaget efter 1980 är Asien, där BNP per capita växer betydligt snabbare än i västländerna – totalt 342% mot västs 66%. Om vi bara tittar på Kina har utvecklingen varit oerhörd. Kina har ökat sin BNP med 1 956% sen 1950!

Skillnaden mellan olika regioner blir ännu tydligare om vi jämför de fattigare delarna av världen med västländerna.

I jämförelse med väst har Latinamerika och Afrika halkat efter under hela 50-årsperioden. Det har i och för sig skett från helt olika nivåer. I Latinamerika uppgick BNP per capita till 45% av västs nivå 1950. Den har fram till i dag minskat till 30%. I Afrika låg nivån 1950 på 15% av västs och är nu nere i bara 7%.

Den över­väldigande delen av världen blev rikare även om klyftorna samtidigt ökade.

Östeuropa, inklusive Sovjet­unionen, är som sagt en historia för sig. Nivån sjönk från 40% 1984 till 20% år 2000, sedan har en återhämtning skett och nivån ligger i dag på 30% av västs. Östeuropa har i dag en BNP per capita som motsvarar Latinamerikas. En viktig skillnad är förstås att man ännu inte har nått upp till de inkomstklyftor som råder i Latinamerika. Som vi ska se i kapitlet om hur länder blir rika kan det ha en stor betydelse för framtiden.

Och sedan Asien. Det är här de stora förändringarna har skett. Övriga Asien (exkl. Kina, Indien och naturligtvis Japan) halkar efter väst något fram till mitten av 1960-talet. Därefter har tillväxten i denna del av världen varit högre än i väst och övriga Asiens BNP per capita har i förhållande till västs ökat från 14% 1967 till 21% i dag. Självklart finns här enorma skillnader mellan olika länder.

Klyftan mellan Indien och väst ökar kraftigt från 1950 till 1980 – från att Indiens BNP per capita var 11% till att den blev 6%. Därefter minskar klyftan och i dag är Indiens BNP per capita 14% av västvärldens.

Ännu mer dramatisk är förändringen för Kina. I dag är Kinas BNP per capita 36% av västs. Det är naturligtvis fortfarande en enorm klyfta. Men med lite historiskt perspektiv kan man också konstatera att Kinas BNP per capita i dag är över 50% hög re än vad västvärldens var 1950. Det är ingen liten sak.

Sedan 1980 har vi alltså sett hur Latinamerika, Östeuropa och Afrika halkar efter. Samtidigt har Asien vuxit snabbare än västvärlden. De relativa klyftorna mellan väst och Asien har minskat. Men! Väst var så oerhört mycket rikare 1980 i jämförelse med Asien, så även här har de absoluta klyftorna ökat.

Under de senaste 30 åren har BNP per capita ökat med 9 800 dollar i väst, medan ökningen i Kina varit 7 900 dollar per person.

13.10 Utvecklingen sedan 1980.
BNP per capita US$För­ändring
19802010i procenti US$
Väst, inkl. Japan15 01524 85466%9 839
Öst­europa och Central­asien6 2577 51020%1 253
Latin­amerika5 4127 22033%1 809
Afrika1 4831 82323%340
Kina1 0668 999744%7 933
Indien9383 437266%2 498
Övriga Asien2 4895 196109%2 707
Asien, exkl. Japan1 4956 620343%5 125
Världen4 5237 16858%2 646
Källa: Maddison, Angus, The World Economy: a Millennial Perspective, OECD 2001, Världsbanken, WDI Online 2011.

Bilden av de fattiga och rika länderna i världen är motsägelsefull:

Om medborgarna i de fattiga länderna tvingades läsa svenska liberala ledarsidor skulle de återkommande få förmaningar om att acceptera de ekonomiska förslagen från väst för att det – i det långa loppet – gynnar alla. Man måste vara väldigt nyliberal för att inte förstå att den typen av påståenden helt enkelt inte låter övertygande för en vanlig medborgare i fattiga länder. Världen har blivit rikare, klyftorna har ökat, andelen fattiga har haft svårt att minska.

I Indien och Kina har frånvaron av en renodlat nyliberal politik varit bidragande till den utveckling som faktiskt skett.

Samtidigt har hela utvecklingen skett till ett pris som vi ännu inte diskuterat konsekvenserna av. Hela den höjda BNP-utvecklingen på jorden motsvaras nämligen av en höjd andel växthusgaser och därmed förstörelse av den långsiktiga hållbarheten i ekonomin. Det här sker i både fattiga och rika länder. Men det sker mest i länderna med högst BNP.

Sammanfattning

Utvecklingen i världen mellan rika och fattiga är motsägelsefull. Vissa regioner har blivit rikare, andra fattigare. Räknat i absoluta tal har gapet mellan rika och fattiga länder ökat.