Ekonomihandboken · Avdelning 13 · Globaliseringen
Innehåll

Hur gör man ett land rikare?

Under tjugo års tid har ett antal nyliberala forskningsinstitut runt om i världen med hjälp av bland annat nobelpristagarna Gary Becker och Milton Friedman arbetat med att konstruera ett så kallat ekonomiskt frihetsindex. Det har resulterat i rapporten Economic Freedom of the World.

Det ekonomiska frihetsindexet ställs sedan mot den reala tillväxten i BNP per capita under åren 1985–96. Länderna har delats in i fem lika stora grupper efter storleken på detta ekonomiska frihetsindex. De länder som uppvisar den största ekonomiska friheten uppnådde mellan 1985 och 1996 en genomsnittlig tillväxttakt på 2,35% per år. Det kan, skriver man i rapporten, jämföras med de länder som har minst ekonomisk frihet, vars BNP per capita steg med bara 0,6%. Samma undersökning från 2010 visar på ett betydligt mindre tydligt samband. Det är fortfarande så att de ”minst fria” har lägst tillväxt. Men för övriga finns inget samband.

Som en teknisk kommentar till sättet att presentera siffror på kan nämnas att vid en regressionsanalys ser vi en förklaringskoefficient på 0,09. Det betyder att 9% av skillnaderna i tillväxt kan förklaras av storleken på frihetsindexet. Resterande 91% av skillnaderna förklaras av andra saker.

Vilka skulle då dessa kunna vara?

Det finns en helt annan bild av tillväxtens orsaker. En relativt stor jämlikhet och möjligheter att aktivt delta i det ekonomiska livet är en grundläggande princip i en växande marknadsekonomi. Det skriver de två svenska utvecklingsforskarna Gunnarsson och Rojas i boken Tillväxt, stagnation, kaos – en institutionell studie i underutvecklingens orsaker och utvecklingens möjligheter (Stockholm 1995). Denna jämlikhet, antingen den är historiskt grundad i kulturen eller skapats genom reformer i modern tid, har varit tillväxtens yttersta drivkraft. Tillväxt i fattiga länder kräver en jämn resursfördelning och ett klart regelverk som ger breda folklager en möjlighet att agera på marknader. Detta har bidragit till en bred tillväxt av hemmamarknaden som också möjliggjort utnyttjandet av världsmarknaden för fortsatt tillväxt. De dynamiska ekonomierna i delar av Asien har också utmärkts av att staten varit en ledande och aktiv aktör, som inte tillåtit särintressen att breda ut sig okontrollerat.

Det sitter 3 000 ekonomer på IMF:s huvudkontor i New York. Deras synpunkter kan påverka livet för 100-tals miljoner människor i de fattiga länderna. Inpräntat i hjärnbarken på dessa ekonomer sitter numera den nyliberala bilden. Om det nu är så att verkligheten snarare ser ut som den bild som förmedlas av Gunnarsson och Rojas, då kan naturligtvis de beslut som tas på grundval av ekonomernas synpunkter bli katastrofala. Vilket de också har blivit.

Viktigt med jämlik fördelning för ekonomisk tillväxt

Om vi låter de rika och kapitalägarna få väldigt mycket pengar, så kan de använda dem till att investera för att tjäna mer pengar. Det leder till fler arbetstillfällen, ökad efterfrågan och högre tillväxt. På så sätt kan även de fattigaste få det bättre. Det är i ett nötskal den gängse ekonomiska teorin – vare sig det gäller Sverige, länder i tredje världen eller Ryssland.

Om vi låter de rika och kapitalägarna få väldigt mycket pengar, så kan de använda dem till att investera för att tjäna mer pengar.

Vi måste låta de rika bli rika – inte därför att vi tycker om det, utan därför att det är det enda sättet att hjälpa de fattiga.

Det är naturligtvis en underbar teori – för de rika! Vi kan ersätta två bokstäver i uttrycket ”den vite mannens börda” och får ”den rike mannens börda”.

Samtidigt som de rika måste få tjäna mycket pengar, så kan inte de fattiga få kräva för mycket. När de fattiga kräver för mycket får vi inflation. Riktigt rika i ena änden och återhållsamma fattiga i den andra änden, det är vad som enligt nu tongivande ekonomisk teori krävs för att garantera hög tillväxt och låg inflation.

Världsbanken publicerar statistik över den ekonomiska utvecklingen i 132 av jordens länder. Bland annat finns statistik över inkomstfördelningen för 67 länder. Dessa länder kan delas in i tre grupper.

En första grupp är de riktigt ojämlika, där de rika tar en väldigt stor del av de samlade inkomsterna. Den gruppen omfattar främst syd- och mellanamerikanska länder samt en del länder i Afrika.

Sedan har vi en andra grupp där medelklassen tar en stor del av inkomsterna. Här finns såväl hög- som låginkomstländer.

Slutligen har vi en tredje grupp där inkomsterna är relativt sett mer jämnt fördelade. Även här finns alla sorters länder.

Enligt de nyliberala ekonomiska teorierna borde de med minst jämlikhet ha högst tillväxt och lägst inflation, medan gruppen med mest jämlikhet borde visa de sämsta siffrorna. I verkligheten ser det inte riktigt ut på det sättet.

13.11 Tillväxt och inflation för olika grupper av länder 1990–2010.

Källa: Världsbanken, WDI Online 2011.

Den genomsnittliga årliga tillväxttakten 1980 till 1993, mätt som ökning av BNP per capita, och den genomsnittliga årliga inflationen, har för de tre grupperna varit följande: Den mest jämlika gruppen av länder har haft den högsta tillväxten och den lägsta inflationen under de senaste drygt tjugo åren. Den grupp av länder där de rika är som rikast – den mest ojämlika gruppen – har haft den klart lägsta tillväxten och högsta inflationen. I denna grupp finns inget höginkomstland.

Ekonomisk utveckling blir bara en fråga för en mindre del av befolkningen, resten lämnas utanför.

Frågan är då varför ökad jämlikhet leder till högre tillväxt och lägre inflation, medan stor ojämlikhet leder till lägre tillväxt, högre inflation och dessutom i extremfallen (gruppen med de mest ojämlika länderna) tycks vara oförenlig med att tillhöra gruppen av höginkomstländer.

När de rika, utan tillräckligt framgångsrikt motstånd underifrån, kan lägga beslag på en alltför stor andel av den samlade produktionen i ett land, då kvävs marknaden. Ekonomisk utveckling blir bara en fråga för en mindre del av befolkningen, resten lämnas utanför. Ekonomisk utveckling gynnas i jämlika länder där de rika hålls tillbaka, och där de fattiga har lyckats erövra en viss del av det som produceras. Då – när hela befolkningen berörs – kan marknaden växa och inte begränsas till ett litet exklusivt skikt.

Detta handlar inte bara om fördelningen av inkomster. Tillväxt i fattiga länder kräver en jämn resursfördelning, en förhållandevis stark offentlig sektor och ett klart regelverk som ger breda folklager en möjlighet att agera på marknader. Detta har bidragit till en bredare tillväxt av hemmamarknaden under någorlunda styrda former. Och det är dessa grundförutsättningar som också möjliggjort utnyttjandet av världsmarknaden för fortsatt tillväxt.

Utan dessa grundförutsättningar hjälper det inte att ”öppna upp” marknaden. Det är bara utifrån de egna förutsättningarna som ett deltagande i världshandeln kan ge ett land fördelar.

Å andra sidan, när grundförutsättningarna saknas hjälper det inte heller att stänga in sig. Länder med extrema inkomstskillnader som försöker driva en politik där man avskärmar sig från världsmarknaden har misslyckats kapitalt. Det beror på att den ytterligt lilla och extremt rika överklassen inte har varit tillräckligt stor för att driva fram en inhemsk industriell utveckling på bred front.

Fattigdomens grundläggande problem är helt enkelt de allra fattigastes oförmåga att kämpa för sin rätt. Det är en oförmåga som till största delen grundlagts och vidmakthållits genom västvärldens agerande.

Sammanfattning

Länder med låg jämlikhet verkar ha svårare att ha hög tillväxt jämfört med länder med hög jämlikhet.