Ekonomihandboken · Avdelning 13 · Globaliseringen
Innehåll

Är den globala världen demokratisk?

Om man granskar världens valutahandel ser man att tre fjärdedelar gäller dollar, yen och euro. Pengarna flödar genom städer som London, New York, Tokyo och Frankfurt.

Världens stora banker finns samlade runt dessa centra, här finns arbetsplatserna för världens ekonomer och här finns de organisationer som ska övervaka och utveckla denna pengarnas värld.

Det vore mycket naivt att tro att världens finansfurstar skulle ge efter för förnuftiga råd från en egyptisk ekonom eller grekisk fackföreningsledare. Lika naivt vore det att tro att kritiska politiska förslag från arbetarrörelsens ekonomer jorden runt skulle kunna påverka dessa maktcentra. De har redan en gemensam politisk ekonomisk analys som de utgår från.

Men det märkliga är att den aldrig diskuteras.

Över hela världen talar vi om demokrati som det självklara målet och som det bästa medel mänskligheten funnit för att utvecklas.

Just därför tror nog många – särskilt inom medierna – att de internationella organisationer där pengar, handel och finansiella system diskuteras är demokratiska.

Så är det inte.

IMF, den internationella valutafonden, lånar ut pengar till stater och är också den organisation som ställer krav på staterna för lånen. Fonden består av tre tusen ekonomer som varken är valda eller utsedda i någon demokratisk ordning. IMF får sina pengar från de rika staterna och i praktiken är den politik man för styrd av de stora staternas intressen. Framför allt USA har ett direkt inflytande över vad IMF gör och inte gör.

Kritiker av IMF:s politik, som Joseph Stieglitz, har påpekat att valutafonden gör det som bäst gynnar de finansmarknader som IMF är knuten till. Han menade också att de länder som tvingats följa IMF:s råd – som Indonesien, Ryssland och Argentina – alla blivit offer för att IMF i första hand försökt skydda de västliga bankernas pengar och först i andra hand försökt stödja ländernas ekonomiska utveckling. I Rysslands fall var katastrofen enorm fram till den dag 1998 då landet bröt med IMF:s politik och helt enkelt devalverade rubeln.

USA har veto mot alla förslag IMF tar. Som den största ”bidragsgivaren” har man ställt det som villkor för att ”skydda sina intressen”. Det innebär att länder som Sverige – som också bidrar med miljarder till IMF – helt enkelt får finna sig i att andra länders politiker styr miljardernas användning.

Världsbanken är en annan internationell institution som styr lån och fordringar över hela världen. Den skapades av FN 1946 och har sitt säte i Washington.

Över hela världen talar vi om demokrati som det självklara målet och som det bästa medel mänskligheten funnit för att utvecklas.

G8 är en samarbets­organisation mellan de åtta största och rikaste staterna. Den är i första hand en organisation där regeringarna diskuterar vad industri­länderna gemensamt ska kräva av resten av världens nationer. Men den är också en organisation där man gemensamt utlovar nya lån eller ger varandra löften kring ränte- och valuta­politiken. Japan kan lova att inte devalvera mot att USA öppnar marknader och så vidare. Kina är absurt nog ännu inte med i G8. En större variant av G8 heter G20 och där ingår fler stater.

GATT i Genève och WTO är organisationer som styr reglerna för världshandeln. Det är genom förhandlingar i dessa organisationer som avtal om de tullar den rika världen har mot tredje världen fastställs. Återkommande pågår nya förhandlingar för att tvinga länder att öppna sig för ”fri konkurrens” inom offentlig verksamhet och kultur. Kritiker menar att det kan innebära döden för varje lands inhemska filmindustri eller jordbruk till exempel, eller att man med detta frihandelsavtal tvingar på fattiga länder ett system av privat vård och omsorg, som finansieras via försäkringssystem i stället för via en stor offentlig sektor.

Alla dessa internationella organisationer är i grunden odemokratiska institutioner och har mer formen av ”expertstyre”. Liksom de stora centralbankerna som ECB (Europeiska centralbanken) och Federal Reserve (USA:s privatägda centralbank). Men det är sällan så de presenteras i medierna.

Till saken hör att de mäktiga länderna – utan egentliga följder – kan bryta mot de regler man skrivit under. Så har USA:s regering flera gånger skapat handelshinder för att skydda amerikansk stålindustri och jordbruk. Händelserna brukar följas av rubriker om ”handelskrig”, men i praktiken har övriga nationer fått böja sig när in hemska amerikanska politiska behov gått på tvärs med de internationella handelspolitiska idealen.

Det är inte så märkligt. Det finns ingen demokrati på internationell nivå. De flesta svenskar känner nog till att FN är en organisation med ett säkerhetsråd där de mäktiga länderna har ett ständigt veto mot beslut. FN:s verksamhet kring fattigdom, sjukvård och bistånd har i många år också motarbetats av USA som helt sonika vägrat betala medlemsavgiften då man ansåg att den gick till fel verksamhet.

På samma sätt kan USA och andra stater ställa krav på politiska villkor för stöd till syd. Miljöavtalet i Kyoto stöp på amerikanska krav som i grunden handlar om att inget avtal kan skrivas som hindrar ”the American way of life”. Världen får gärna minska koldioxidutsläppen, bara man inte försöker tvinga USA att delta. Samma sak hände i Köpenhamn 2010, men då på grund av krav från Kina och Indien om rätt till ökade utsläpp. Stöd till kvinnoorganisationer i tredje världen dras in om de arbetar för fri abort och fria preventivmedel.

Även i Europa har expertgrupperna stor politisk makt. De villkor IMF ställer för lån till länder som Lettland eller Grekland är direkta kravlistor på politiska förändringar. På samma sätt kunde vi i augusti 2011 uppleva hur ECB ställde en kravlista på bland annat privatiseringar till Italien för att genomföra stödköp av statsobligationer.

Vänder man på perspektivet i den globala diskussionen och lyssnar på röster från syd så hör man bara rop om ignorans, maktfullkomlighet, utpressning och antidemokratiska översittarfasoner från den rika världen.

Det är viktigt att vi inte lever i en livslögn. Läser man våra svenska liberala tidningar kan man lätt tro att det finns en ”fri demokratisk värld” och en ”ofri outvecklad halvdemokratisk” värld.

I själva verket är världen styrd av odemokratiska institutioner som gynnar den rika världen. Rika länder blir rikare, inte fattigare. Den demokrati som finns i västvärlden är något som skapats genom århundraden av folklig kamp. Att vi inte har övernationell demokrati tror vi i grunden beror på samma sak. Det har ännu inte funnits någon internationell demokratisk gemensam kamp över nationsgränserna.

Det gör att man i dag kan vara väldigt positiv när man ser fröet till en sån kamp i de nya rörelserna om globalisering underifrån som finns både i industriländerna och i de fattiga länderna i syd. ”Arabvåren” 2011 var också ett exempel på snabba sociala rörelser som krävde en maktelits avgång och demokratiska reformer.

Men varför finns då samarbets­organisationerna? Varför råder inte öppen maktfullkomlighet och rå styrka i de offentliga sammanhangen? Varför all denna skendemokrati, varför denna byråkratiska apparat med alla dessa märkliga förkortningar och svårtydda avtal?

Svaret tror vi är enkelt. Inget enskilt land är stort och starkt nog att ensamt klara av att betala de politiska och ekonomiska kostnader som de ständiga kriserna skapar.

De finansiella krisernas årtionden

1990-talet är det årtionde då avregleringen, det vill säga globaliseringen, av finanskapitalet genomfördes. Enligt Världsbanken (Caprio & Klingebiel) genomled 93 länder 114 finanskriser på 20 år. Kostnaderna för dem var enorma. Krisen i Indonesien 1997–2000 kostade ungefär halva landets BNP. Elfenbenskusten förlorade 25% av BNP när bankerna gick omkull i början på 90-talet. I Mexiko kostade finanskrisen på 90-talet 20% av BNP, i Japan 12%, i Sverige 4%, i Brasilien 1994–96 13% och i USA kostade finanskrisen i slutet på 80-talet 3% av landets BNP när 2 700 banker gick i konkurs. Argentina rasade nästan samman på 2000-talet i ett sammanbrott för den nyliberala ekonomin.

På 2000-talet har det inte varit nån brist på kriser. Islands sammanbrott på grund av spekulationsekonomin, Lettlands, Irlands, Greklands kriser är bara små rörelser på ytan i den stora finanskollaps som världen såg 2008 med efterföljande kriser 2011.

Inget land är tillräckligt starkt för att självt klara dessa finanskriser. Vid varje tillfälle har samarbeten krävts för att skydda de fordringar västvärldens banker har på resten av världen. Sker inte det står systemet inför kaos.

Vi lever alltså i en odemokratiskt styrd global värld, där samtidigt de rika i världen är beroende av samarbete, av starka stater som skyddar marknader och stödjer de finansiella systemen.

Inget land kan starta ett krig utan andra länders stöd, inte ens USA kunde ensamt agera mot Irak utan behövde stöd från såväl Storbritannien som andra Natoländer. Ingreppen i Libyen krävde en bred enhet inom många länder.

Det finns en viktig politisk slutsats i detta. Inget land kan tvinga på ett annat land en viss politik utan stöd från den inhemska makteliten.

Det är därför det alltid lönar sig att ifrågasätta, kritisera och skapa motstånd mot en utveckling.

Inget är förutbestämt.

Vilken global utveckling vi får beror på samma sak som vilken kommunal utveckling vi får.

Ett vet vi. Passivitet gör inte världen bättre.

Sammanfattning

Globalt styrs världen av stora byråkratiska odemokratiska institutioner vars uppgift i första hand är att underlätta för de rika ländernas kapital.