Vad kostar fri asyl?

Det finns en obehaglig rasism där önskad arbetskraftsimport ställs mot oönskad invandring. Det är en gammal unken tradition från 60-talet.

Sanningen är att vi i Sverige har en flyttskuld till omvärlden.

Mellan 1850 och 1930 var det från det här landet de stora flyktingströmmarna kom. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av svenska folket flyttade utomlands de åren. 1,5 miljoner människor totalt. Latinamerika och Nordamerika var målet. Tänk om de hade mött det svenska invandrarverket vid gränsen?

Det moderna Sverige fick inflyttade först efter andra världskriget. Det var då industrin ropade på arbetskraft, 25 000–30 000 om året lockades hit, men samtidigt flyttade 15 000 ut. Räknar vi i procent av befolkningen är det fortfarande så att fler har flytt från Sverige än flyttat in.

Det flyttade in 645 människor från Island till Sverige år 2010.

Det är fler än som kom från inbördeskrigets Nigeria. (478 st)

Samma år fick 1 400 adoptivbarn nya föräldrar här.

Det flyr människor till Europa i ruttna båtar eller inklämda bakom flygplanens landningsställ. När vi hör sådana nyheter om människors desperation är det kanske lätt att tro att alla vill hit till den rika Norden.

Men det är inte så flykt fungerar. Sanningen är att de flesta inte vill hit över huvud taget. De vill bara bort. Nej, det är inte så konstigt att människor flyr i skräck, rädda för svält eller död. Det märkliga är att inte fler flyr.

För snart tjugo år sen publicerades i Sverige de första rapporterna om de tiotals miljoner ryssar som snart skulle välla över gränserna. I dag finns det 17 000 amerikaner i Sverige. Men bara 15 500 från Ryssland, vårt grannland.

Trots att grannlandet under hela 90-talet såg medellivslängden sjunka, trots enorm arbetslöshet, fattigdom under existensminimum och allvarliga minoritetskonflikter var det inte dessa människor som paddlade över Östersjön i trasiga båtar. Utan människor från det vi kallar tredje världen. Flykt och desperation.

På FN:s flyktingkommissariats hemsida finns ett citat. En påminnelse. ”There is no greater sorrow on Earth then the loss of one’s native land.” (Det finns ingen större sorg än förlusten av ens fosterland.) Det är skrivet av Euripides för 2 431 år sen.

Han visste. Varför tror då vi i vårt svenska högmod att öppna gränser innebär att världen vill leva just här?

Vad är det för rasistiskt högmod vi bygger in i vår oro och våra lagar?

När EU fick nya medlemsstater på 2000-talet startade en diskussion i Sverige som fick en symbolisk laddning när dåvarande statsminister Persson sa att man borde stoppa ”social turism”.

Han ville ha ett undantag så folk från de nya länderna inte kunde komma till Sverige, trots att de var med i EU. (Och EU handlar ju om att man fritt ska få flytta mellan länderna). Nu stoppades hans förslag.

Det finns 10,5 miljoner flyktingar i världen, enligt FN. Av dem finns över 8 miljoner utanför industri­världen.

Men mest avslöjande för oss högmodiga svenskar är kanske att det trots det aldrig kom någon ström av folk från de nya EU-länderna. Det enda land dit många från de forna öststaterna sökte sig var Storbritannien, kanske för att där redan bor många människor från de staterna. Till det lilla rika Sverige ville få komma, troligen för att det inte vimlade av jobb.

För det är jobb folk söker. En ny framtid. Det finns ingen ”social turism”.

Det finns 10,5 miljoner flyktingar i världen, enligt FN (UNHCR 2010). Av dem finns över 8 miljoner utanför industrivärlden. Bara 2 miljoner har hittat skydd i de rika länderna. De största flyktingländerna är Iran och Pakistan. Ett land som Kenya har tagit emot 403 000 människor. Det är mer än USA, ja, mer än Sverige, Norge, Storbritannien, Österrike och Schweiz tillsammans.

Vad kostar det om alla får asyl?

Vad skulle hända om EU gav asyl åt alla flyktingar? Om de alla fick ny plats att bo och leva på i Europa?

Det handlar om 10 miljoner nya människor, kanske 6–7 miljoner av dem kan arbeta efter fem års utbildning och därmed är kostnaden betald.

Och om det inte finns jobb? Om de för evigt tvingas vara arbetslösa och aldrig kan försörja sig?

Vad kostar det i så fall att ta hand om dessa 10 miljoner människor? Högt räknat 200 000 kr per år och person. Alltså 2 000 miljarder. Men eftersom pengarna går tillbaka till staten i form av skatter och konsumtion är kostnaden snarare hälften. Alltså 1 000 miljarder. Det vill säga 1,2% av de 77 000 miljarder kronor som EU producerar (UNDP). EU:s kostnad för att ta hand om alla världens flyktingar är faktiskt mindre än vad Tyskland och Storbritannien lägger ut i turism.

Att betala för alla flyktingar i världen motsvarar att höja skatten totalt med lite mer än en procent. Eller rättare sagt, det motsvarar ungefär de planerade skattesänkningarna OECD förutspår för EU kommande år. Det är alltså inte något omöjligt krav att säga ”asyl åt alla flyktingar”. Alla som flyr har rätt att bo här.

Att betala för alla flyktingar i världen motsvarar att höja skatten totalt med lite mer än en procent.

Eller säg att Sverige skulle ta emot alla som kom hit upp till norr. Säg att det handlar om 100 000 personer om året. Säg att dessa 25 000–30 000 familjer behöver 200 000 kr var i plånboken för att klara ett enkelt liv här. Det handlar då om 5 miljarder om året. Skattesänkningarna kommande år är mycket mer.

Nej, det är inte ekonomi som hindrar oss i det rika Europa att ta emot människor på flykt. Det är en dålig ursäkt. Sanningen är att vi inte vill.

Det illegala arbetet

Varje år slänger EU-länderna ut hundratusentals människor. Vi har avvisat några miljoner människor och det märkliga med det är att det samtidigt finns över tre miljoner människor som jobbar här, mitt ibland oss, och är illegala. (Källa: Chris De Stoops bok ”Utan papper”.) Människor som lever i Europa utan trygghet, utan avtal, utan möjlighet till utbildning och självklart utan rösträtt.

Hur kan de då finnas här? Därför att de gör ett jobb som måste göras.

De är människor i Europa men inte medborgare.

Det här är en organiserad rasism. När människor inte existerar officiellt, men ändå finns där, skapar man en tredje klassens medborgare. Ett slags apartheid ingen diskuterar.

I vissa EU-länder är det här officiell politik.

För att få rösträtt i Belgien måste man vara född i landet, vilket innebär att hundratusentals som bor och arbetar i Belgien för alltid saknar politiskt inflytande.

För det är svårt att bli född på nytt.

Myndigheterna vill välja vem som lönar sig bäst

Det fanns förut en mur mitt i Europa. Den gick mellan öst och väst och den var det stora hatobjektet, den stora symbolen för ruttna regimer bakom järnridån.

Nu har vi i Europa flyttat den muren söderut. Det är inte längre kulsprutor som skördar offer i ingenmansland, utan det är likgiltighetens betydligt effektivare vapen som gör att vi ibland kan se likstela kroppar i människofyllda containrar, eller hitta döda som spolas upp på Medelhavets stränder efter det att flyktingars småbåtar har slagit runt.

Några tusen människor dör varje år i flyktförsök till EU.

Men det cyniska med muren är att det samtidigt görs beräkningar på åldersutvecklingen och barnafödandet som säger att det behövs 50 miljoner inflyttade till Europa de kommande decennierna för att produktionen ska kunna flyta smärtfritt.

Alltså, i Sverige behövs minst 1 miljon inflyttade. I hela Europa 50 miljoner.

Så varför slänger vi ut människor, varför upprätthåller vi denna mur?

För att våra myndigheter och arbetsgivare vill kunna välja.