Är inflyttning ett problem?

Låt oss börja med en ideologisk inställningsfråga. För oss finns det inga invandrare – bara inflyttade.

Det är en mänsklig rättighet att få flytta. Om någon sa till dig att du inte fick åka till norra Sverige och bosätta dig där eller bo ett halvår i Köpenhamn, studera i New York eller varför inte leva några år i Buenos Aires, ja, då skulle du bli rasande.

Vi svenskar tillhör världens fria elit.

Våra farföräldrar föddes kanske som statare, bundna till ett liv på en herrgård, deras befrielse från det tvånget är allas vår befrielse från fattigdom och inskränkthet.

De fick flytta. Du får flytta.

Problemet i världen är att några miljoner dagligen förvägras den rätten.

Vi använder olika ord för att motivera det här. Ord som flyktingar, illegala invandrare eller utlänningar. Vi säger att de inte får flytta.

Många säger så här: ”Visst ska människor få flytta. Men varför just hit?” Men det är hit, nära dig hon vill flytta. Hon som kommer från Växjö, eller kanske Kabul?

Om du säger att hon inte får flytta hit, så säger du också att hon inte får flytta alls.

Egentligen är det så enkelt.

Du har ingen rätt att hindra någon att bo i denna kommun, denna stad, detta land eller på denna kontinent. Liksom ingen har rätt att vägra dig att flytta.

Ändå vägrar vi.

Vi stiftar lagar och skriver avtal mellan nationerna vars enda egentliga syfte är att hindra andra att flytta.

Svensk flyktingpolitik, internationella avtal om flyktingkvoter, visumtvång och anhörighetsregler… Allt handlar egentligen om att vi i den rika delen av världen politiskt vägrar erkänna andra människors självklara rätt att flytta.

Problemet är att vi saknar goda argument för det här.

Liksom den överklass som styrde statarsamhället saknade argument för varför deras barn men inte underklassens skulle ges frihet och studiemöjlighet står vi i dag tomhänta om någon frågar oss med vilken rätt vi vägrar dem att flytta.

Vi säger:

– Du får inte bo här.

– Varför då?

– Du får bara inte.

Människor har alltid flyttat

Människor har alltid flyttat. In i och ut ur länderna. Nedanstående diagram handlar om Sveriges ut- och invandring under 150 år.

Det finns de som tror att det ur sådana här folkvandringar kommer rasism. Det menar vi är en alldeles för enkel förklaring.

Vi menar att fördomar, förakt och hat beror på hur samhället hanterar människors rätt att flytta. Om man förtrycker eller stöder.

Förtryck motiveras olika. Se 1900-talets första år. Hör dåtidens överklass öppet förklara att arbetare och statare inte kunde tillåtas rösta eller ges verklig valfrihet eftersom de saknade förmåga till verklig bildning. Massorna måste därför ledas. Dåtidens överklass använde föraktet mot de lägre stånden för att motivera förtrycket.

Och i dag?

Hur motiverar vi egentligen vår rätt att hindra människor att flytta? Med fördomar, lögner och feltolkade fakta hävdar vi vår rätt att säga nej.

Vi säger att alltför många inflyttade skapar motsättningar. Att det är dyrt. Att det är svårt. Att de inte vill bo här – egentligen. Det är svepskäl.

Det finns i vår nuvarande överhet en del nationalekonomer och politiker som på allvar ifrågasätter om LO-medlemmar verkligen kan rösta om något så komplicerat som finanspolitiken. Sånt säger man dock inte offentligt.

Om inte människor flyr till Sverige, om ingen flyttar hit, så blir vi alla fattigare.

Däremot säger man orden på konferenser och möten om valuta­marknadens utveckling, man säger det mellan skål och vägg och man säger det utan att reflektera.

Samtidigt finns det i alla inkomst­skikt människor som tycker att det är själv­klart att inflyttade som arbetar och bor i det här landet inte ska få rösta i allmänna val. ”Inte ska en invandrare få rösta”, säger man. De är ju inte svenskar.

Trots att de bor och lever här.

Vilka man?

Vi alla. Vi som inte krävt rösträtt till alla som bor här.

Vi är alla delaktiga.

Det finns människor som tror att landet Sverige bär på en tung börda för att ta emot lidande och förföljda i världen. Detta är inte sant. Låt oss ta ett exempel från år 2010. Då var i regeringens budgetproposition bara 6 miljarder anslagna till ”integration och jämställdhet”.

Pengarna gick alltså till fattiga kommuner som därigenom kunde skapa jobb och förbättra villkoren för alla i bygden.

Resten av pengarna gick till själva den apparat som dels ska hindra människor från att flytta hit och sen integrera det fåtal som får stanna. (Bara 242 miljoner gick till rubriken ”jämställdhet”. 120 miljoner gick till ”Diskriminering”.)

Men på det hela taget är alltsammans en mycket liten sak i vår ekonomi. 6 miljarder, det är knappt 3% av det överskott vår handel har mot omvärlden 2011. Eller det motsvarade 1% av näringslivets nettovinster. Ändå tror vi nog alla att flyktingar är ”dyra”.

Om inte människor flyr till Sverige, om ingen flyttar hit, så blir vi alla fattigare. Vi menar inte bara vad gäller musik och kultur, nej, vi menar pengar i plånboken.

Du blir fattigare om ingen flyttar hit.

Om en miljon människor flyttar hit innebär det nämligen att en miljon människor börjar skapa saker, de konsumerar, de lär ut, de lär sig och snart har vi en BNP som är mycket högre än innan, därför att ett lands enda verkliga rikedom är de människor som bor i det och gör saker.

Det här är en enkel sanning som mycket sällan nämns.

Om vi sammanfattar det ekonomiska budskapet i politiska debatter och tidningarnas inrikesnyheter så skulle man snarare kunna tro att människor är en kostnad.

Att ett land är fattigt för att många bor där.

I så fall vore Angola världens rikaste land och inte det trångbodda Japan. I så fall skulle världen inte ha några storstäder alls.

Det är först när många olika människor samlas och gör saker ihop som vi alla blir rikare.

Tänk dig motsatsen. Tänk dig att fyra miljoner svenskar på en gång flyttade ut ur landet. Skulle de som var kvar bli dubbelt så rika då?

Eller skulle inte i själva verket BNP mer än halveras, vår gemensamma välfärd rasa samman, skatteunderlaget förtvina?

Inget land blir rikare av att man blir färre.

Det behövs fler – inte färre – medborgare

Det kommer att behövas mer än en miljon nya människor i det här landet om vi ska kunna få en trygg ålderdom.

Det finns det enkla beräkningar på. Landstingsförbundet släppte i augusti 1999 en rapport där man visar att vi måste vara 1,5 miljoner fler invånare år 2030 för att hela landet ska fortsätta att leva. I annat fall har glesbygden avfolkats och kostnaden för den arbetslöshet och ålderdom som blir kvar kan inte bygderna bära. Antingen måste då storstäderna tvångsbeskattas eller också får vi införa tvångsförflyttning av gamla och sjuka från landsbygden.

Eller också måste vi bli fler.

Dubbelt så många måste flytta hit varje år, Landstingsförbundet räknar med att det behövs 500 000 nyinflyttade före år 2030. Men då räknar man samtidigt med att svenska familjer drastiskt ska öka antalet barn.

Och om vi inte gör det?

Då måste antalet inflyttade öka än mer.

Annars väntar fattigdomen.