Världskrisen 2008 
 – vad hände?

Tidig höst 2008 skakades världs­ekonomin av sin största kris sen 1930-talet. Det här var en kris som, i motsats till de finans­kriser som svept över världen tidigare årtionde, inte handlade om regioner eller enskilda nationer, utan om hela världs­systemet som sådant. Under några kritiska dagar slutade kapitalismen fungera. Börserna rasade, bankerna lånade inte ut pengar till varandra, finans­marknaderna stod still och de stora internationella företagen, som bil­industrin, hamnade på konkursens brant.

Under några kritiska dagar slutade kapitalismen fungera.

Plötsligt fanns det inte pengar, inte ens till det som tidigare sagts vara säkra affärer. Säkerheter för lån blev värdelösa.

Världens förmögen­heter blev ifrågasatta av de som styrde pengarna. Först efter några veckor, när världens borgerliga regeringar kastade in stora bank­garantier och stödlån till privata jätte­koncerner, började hjulen snurra igen.

Skatte­betalarna jorden runt blev den säkerhet företag och marknader behövde för att våga göra affärer igen.

Det var en akut kris som vi menar avslöjade något viktigt om vår ekonomi.

Det vi såg var framtiden om spekulations­ekonomin får fortsätta.

Inte en enstaka kris

Världen har genomgått stora finans­kriser sen 1970-talets första skakningar. Oljekrisen 1974, de stora börs­kriserna på 80-talet i USA, de regionala bank- och fastighets­kriserna i land efter land där banker avreglerats. I Sverige hade vi den stora nationella krisen 1992–94. För det forna Sovjet­unionen var 90-talet ett ekonomiskt haveri där BNP rasade och medel­livslängden förkortades snabbt för befolkningen. I södra Asiens ”tigerekonomier” kraschade ekonomin samman några år senare.

Krisen återkom i väst genom de stora börs­krascherna runt it-boomen i början av det nya seklet. Men finanskrisen 2008 gällde som sagt alla länder. Samtidigt.

Låt oss titta på några exempel:

Sveriges BNP-fall var större än snittet i Europa, men det är inte så märkligt. Ett snitt väger alltid samman flera olika länder, rörelserna blir mindre. Men Sverige är ett litet export­beroende land och känsligt för finans­kriser. Värst förstördes ekonomin under 90-talskrisen då bank- och fastighets­marknad rasade samman. Men att ekonomin under 2009 krympte med 5%, vi hade en mindre ekonomi i slutet av året än i början, är en ovanligt snabb och stor kris.

Japan hade på 60- och i början av 70-talet en mycket hög tillväxt. Det var liksom för Kina och Indien idag en del av ”hinna ikapp”-effekten. Under senare delen av 70-talet och under 80-talet hade Japan en mer normal tillväxt, men den var fortfarande klart högre än för andra industri­länder. I början på 1990-talet drabbades Japan av en fastighets- och finanskris. Det här är en viktig erfarenhet eftersom denna kris bet sig kvar och fortfarande 15 år senare – när den nya världs­krisen slog till – ännu inte var löst.

Stor­britannien är ett land med väldiga kast i ekonomin. Finans­marknaden har också blivit allt större i landet, London är ett av världens stora spekulations­centrum. Krisen skapade snabbt en hög arbets­löshet som inte förbättrades av att den nya borgerliga regeringen startade en stor nedskärnings­kampanj efter regerings­skiftet.

USA, världens största ekonomi, blev 2008 det stora kris­landet. Men samma BNP-ras har funnits tidigare och landet har haft svårt att leva upp till myten om att vara en motor för världs­ekonomin. Företags­vinsterna har varit höga i USA, framför allt i finans­världen, men real­lönerna har för låginkomst­tagare och medelinkomst­tagare länge stått stilla. Krisen i finans­världen slog därför extra hårt mot den vanlige medel­amerikanen då de billiga lån som gått till vanliga vardagsköp eller nya bostäder plötsligt hotades. De enorma statliga stöden till de amerikanska bankerna handlar också om detta. Lån till konsumtion måste få fortsätta.

Irland är ett exempel på ett land som hyllats för sin avreglerade nyliberala ekonomiska politik. Låga skatter för företag och en låne­finansierad byggboom ligger bakom en ekonomi som länge såg stark ut. Kraschen 2008 har inneburit en kris utan tidigare motstycke. Hösten 2010 har bankstöden inneburit ett budget­underskott på nära 30% och Irland fick i november 2010 begära stödlån från euro-länderna på sammanlagt 800 miljarder kronor.

Kina är det land som minst påverkats av krisen. Åtminstone kort­siktigt. En av orsakerna är att man under finans­krisen ”gasade” och satsade på ökad inhemsk BNP och stora offentliga investeringar när exporten minskade något.

En blind ekonomi?

Det märkliga man ser, när man i efterhand läser tidningar och böcker om ekonomi från året före en kris, är att det som sker aldrig ses i förväg. Det finns inga varningar som bryter igenom framgångs­myterna, det finns inga risk­analyser av vad som kan ske. I efterhand kan man hitta några som varnat, men alltid för döva öron.

Den dominerande kåren av national­ekonomer och bank­analytiker har varit som blinda, de kunde, bara några månader innan krascherna, skriva prognoser om att tillväxten skulle växa med si eller så många procent. Att arbets­lösheten skulle minska. Utlåningen öka. De kommande månaderna skulle vara i stort sett som de föregående, kanske bara lite mer av allt.

Det är som om alla dessa kårer av kunniga ekonomer var försedda med glasögon som gjorde att man kunde se datamodeller av världen ner i hundradels procent. Men glasögonen var så tunga att man aldrig kunde lyfta dem och se vad som hände utanför.

Eller som om världs­ekonomin var en blind person som går genom en korridor utan blindkäpp omgiven av ett högt marknadsljud som gör att hon inte kan höra något utom sorlet från affärerna. Gång på gång går hon därför in i hinder och snubblar.

Det är en talande bild men inte särskilt sann.

För när kriser diskuteras används ofta ord som att ekonomin ”drabbas” av nedgångar, att ekonomin ”chockas” av oförutsebara förändringar. Något händer som skadar många. Ingen är direkt ansvarig och krisen får betalas av ”alla”.

Vår analys av kriser är en helt annan. Vi menar att samman­brottet 2008 beror på samma sak som de mindre samman­brotten tidigare. En förstörande spekulations­ekonomi. Dessutom drabbar kriserna inte alls alla.

Alla är inte med och betalar

Tvärtom är det en liten del av mänskligheten som för varje kris blivit rikare. Två år efter krisens utbrott 2008 fortsätter de amerikanska stor­bankerna som om inget har hänt. Ägarna har blivit rikare, bonusen flödar på Wall Street, små konkurrenter har slagits ut och bankernas affärer skyddas av statliga garantier.

Även i Sverige har de stora bankerna gått starkare ur krisen. Spar­bankerna har blivit svagare genom att man förlorat ägande i Swedbank medan uppstickare som Carnegie och HQ bank gått under av sin egen spekulation.

Förenklat uttryckt har bankerna köpt och sålt aktier med bankens eget kapital som säkerhet, för att tjäna pengar på börsens rörelser och på avgiften man får på handeln. Ett vanligt ord för sånt spelande är trading­verksamhet. Banker som riskerar kapital genom att finansiera en egen trading­verksamhet är förvisso inget att rädda, men trading och spekulation har varit lika stora hos Wallenbergs SEB liksom Swedbank och Nordea. Det är storleken som avgjort vem som fått vinna och vem som fått försvinna.

Men den stora förloraren är inte bankägare. I stället är det – precis som det var under 90-talets bankkris – de många miljonerna låntagare som betalar bankkrisen genom ett högt räntegap. Skillnaden mellan det vi sätter in i en bank och det vi betalar för att låna har fått växa kraftigt.

Tittar vi på åren 2004–2010 kan man se att stor­bankerna fick ta ut över 90 miljarder extra i ränte­vinster på lånen. För en normal människa kan det verka underligt att räntegapet ska öka när räntan blivit rekordlåg på grund av finans­krisen. Men det här är pengar vi fått betala till bankerna för att deras dåliga affärer inte ska leda till konkurser. Och det är en kostnad för vanliga löntagare som aldrig diskuteras när bank­kriserna utreds.

En ny politik?

När krisen var ny skrevs det många spaltmeter om att vi såg slutet på en nyliberal ekonomi. Nu skulle tidigare ekonomiska modeller med mer statlig inblandning och reglering komma på modet igen.

Vi menar att utvecklingen visar att det inte är sant. Det har ännu 2010 inte skett någon förändrande reglering och det har inte skett någon förändring av världens regeringars budget­politik. Framför allt har inget skett med det som vi menar är en av huvud­ingredienserna i skapandet av finans­kriserna. Spekulations­ekonomin.