Vad är en spekulationsbomb?

Detta skrivs drygt två år efter att världens politiker allvarligt lovade medborgarna att det som hade skett nu skulle stävjas. Att gå in och rädda världens finans­system med statliga garantier och direkta stöd var en tillfällig nödvändighet, det viktiga var att se till att det som hänt inte skulle få hända igen.

Som om det som skett var ett misstag.

Vi tillhör de som inte var förvånade över att spekulations­ekonomin havererade. Det var ingen tillfällig spekulations­bubbla som brast. Det var en historisk spekulations­bomb. Alltså en förstörelse.

Bomb eller bubbla? Det handlar om något mycket mer än ett ord. En bubbla är när en del av ekonomin blåses upp, när till exempel it-aktier runt år 2000 blev övervärderade i spekulanters jakt på nyheter.

När en bubbla brister drabbar det ekonomin runt om, men det hotar inte alla andra företag eller stater. Småsparare och pensions­fonder förlorar några miljarder. De spekulanter som sålde i tid vinner några.

Sen börjar det hela om på nytt.

En spekulations­bomb är något mycket större.

Det handlar om att samhället under en lång tid, flera decennier, konsekvent flyttat pengar från produktion och offentlig sektor, till spekulativa finans­placeringar.

I stället för investeringar har ekonomin götts med lån till kort­siktiga placeringar eller konsumtion. Lustigt nog är bostäder den spelform som blir mest kortsiktig i en sådan här ekonomi. Ständig ökning av bostads­priser (som ju annars är en långsiktig investering) blir en nödvändig del för att hjulen ska kunna snurra allt snabbare.

Vi menar att det var en spekulations­bomb som briserade 2008.

Den berodde på att pengar flyttats från de många till de få. Det vi sett är en sexstegs­raket.

1. Privatisering av pensioner. I stället för att pensionerna var en gemensam investering i offentlig sektor, har – jorden runt – pensions­pengarna flyttats till börser och andra finans­spel.
2. Privatisering av offentlig verksamhet betyder att vård, skola och omsorg förvandlats till vinst­drivande företag. För att det ska fungera har offentliga sektorn sålt ut till under­värden, man har gett bort gemensamt uppbyggda värden till nya ägare. (Om de privata ägarna skulle betala fullt pris för de privatiserade företagen skulle de ha svårt att gå med vinst).
3. Jorden runt har vinster stigit för företag. Det här är en långsiktig trend, den leds av de stora inter­nationella företagen och tvingar dessutom på andra verksamheter allt högre vinstkrav för att kunna få lån och investeringar. Sammantaget betyder det en press nedåt på löner. I stället för lön och inkomst­skatter får vi vinster och lätt­flyktigt kapital jorden runt.
4. När löner pressas tillbaka uppstår ökade löne­klyftor eftersom det blir nödvändigt för arbetsgivare att köpa lojalitet hos ett större skikt hög­avlönade. Lägre skatter gör att skillnaden mellan rik och fattig ökar än mer i länderna.
5. Samtidigt globaliseras pengarna. Med en knapp­tryckning åker pengar jorden runt på mikro­sekunder. Det betyder att den spekulation som kommer från flytten av pengar från det gemensamma till de privata rika faktiskt också snurrar fortare och fortare. Det är inte bara mängden pengar som flyttats. Det är hastigheten i hur de snurrar runt i systemen som förändrats lika mycket.
6. Den sista faktorn är den som skett inom varje nation. Regeringar har avreglerat kredit­marknaderna, det vill säga man har tagit bort kontroll och ändrat regler för hur banker och andra finans­företag får låna ut och ta in pengar. Bankerna ökar sin omsättning snabbt, finans­kapitalet ”växer” fast omsättningen mest handlar om att pengarna snurrar snabbare runt i systemen.

Resultatet blir en spekulations­bomb.

Hela systemet skakas om av en finansiell jordbävning där politiker får överge de sanningar man tidigare höll heliga. National­ekonomers tal kastas ut genom fönstret, ord som reglering, lång­siktighet och offentliga investeringar smyger sig in i tv-rutorna.

Men inte i politiken.

För det märkliga med en spekulations­bomb är att de som skapat den samtidigt i praktiken agerar som om det som hänt inte hade hänt.

Än idag finns ingen redovisning av vad bankerna gjorde med pengarna.

När bomben briserat sker snabbt en ännu större över­flyttning av offentliga medel till den privata sektorn. På bara några veckor minskar de offentliga sektorerna sitt handlings­utrymme med ofattbara miljarder. Den största privatiseringen sker när alla de andra misslyckats, en gigantisk över­flyttning av kapital ska betala misstagen från alla de andra.

De garantier politiker ger finans­systemet är nämligen pengar de inte har. Det är dina och dina barns inkomster man lovar bort.

Hur mycket pengar handlar det om?

Det finns tillfällen då siffror bara blir obegripliga nollor. Som när någon ska förklara avståndet mellan två solar i kilometer. Eller när någon försöker räkna antalet regndroppar på jorden.

Nollorna blir meningslösa.

På samma sätt är det med de summor världens stater gick in med för att rädda finans­systemet efter spekulations­bomben.

Notan, alltså kostnaden för politiken, är nämligen 127 619 480 000 000 kronor.

Ja, vi vet att summan inte blir begripligare för att man skriver etthundratjugosju tusen miljarder.

För att förstå nollorna måste man ha något att jämföra med.

Låt oss därför jämföra med den absolut största politiska uppgiften idag, alltså det hot alla säger att vi måste lösa.

Låt oss jämföra spekulations­bombens kostnad med vad världen satsar på miljö- och klimat­frågan. Om vi räknar högt och tänker att alla länder lägger lika stor andel av BNP som Sverige gör på miljövård så blir summan 1 000 miljarder.

Alltså 0,7% av vad bankkraschen fått kosta.

Summan 127 000 miljarder kronor kommer från IMF:s egen uträkning. I en 70-sidig rapport (Companion Paper – The State of Public Finances) går man igenom kostnaderna land för land. En viktig detalj är att de offensiva satsningarna för att lösa krisen bara är en bråkdel av paketen. Det enda land som satsat på att dra sig ur krisen genom investeringar är Kina. Alla andra länder lägger mest på att rädda banker och värdelösa lån.

1.4 Notan för den finansiella krisen. Miljarder dollar.
BANKSTÖD			ÖVRIGA OFFENTLIGA KOSTNADER
Land	Utlovat	Beräknad kostnad	Trygghets­system	Skatte­sänkningar	Offensiv satsning
Argentina	3	0	0	1	3
Australien	7	3	12	1	18
Belgien	156	11	-	-	-
Brasilien	24	2	0	7	1
Frankrike	542	52	3	18	15
Grekland	41	15	-	-	-
Holland	350	70	-	-	-
Indien	68	7	0	2	5
Indonesien	1	1	0	9	1
Irland	83	37	-	-	-
Italien	88	21	4	4	4
Japan	633	83	40	12	46
Kanada	331	66	6	6	25
Kina	22	4	0	0	195
Korea	100	22	1	5	8
Norge	62	1	-	-	-
Polen	19	5	-	-	-
Portugal	35	6	-	-	-
Ryssland	119	18	1	18	5
Saudiarabien	44	4	-	-	-
Schweiz	60	8	-	-	-
Spanien	367	59	1	18	18
Sverige	328	37	-	-	-
Storbritannien	1 367	244	3	27	-3
Turkiet	1	0	-	-	-
Tyskland	782	114	18	62	36
Ungern	10	2	-	-	-
USA	10 643	1 834	91	206	244
Österrike	146	31	-	-	-
Summa	16 434	2 756	180	394	620
Källa: IMF, Companion Paper – The State of Public Finances: Outlook and Medium-Term Policies After the 2008 Crisis, March 2009, tab 3 sid 16, tab 4 sid 17, tab 13 sid 55–63; International Monetary Fund, World Economic Outlook Database, October 2009 Annual and Quarterly data.

Tron att krisen skulle leda till en ny politik med stora offentliga investeringar för att ta världen ur ekonomisk stagnation, har kommit på skam.

Det IMF räknat på är vad regeringar i världen utlovat för att rädda systemet. Det är pengar som flyttas från ländernas medborgare till finans­systemet. Vill man förklara det enkelt så är det kommande skatte­inkomster som är garant för dessa väldiga summor. Men det betyder att dessa skatter inte kommer att gå till den välfärd och offentliga service som vi vill betala skatt för. Skatterna kommer i stället gå till att betala garantier och lån till finans­marknaden.

Den största insatsen gjorde USA:s regering under Bushs sista veckor. 700 miljarder dollar flyttades över till de stora amerikanska bankerna.

Än idag finns ingen redovisning av vad bankerna gjorde med pengarna. Vad de användes till. Hela stödet skedde utan insyn, hela poängen med stödet var att låta bankerna fortsätta sin verksamhet som privata banker utan ny reglering.

En ny bomb byggs upp

IMF:s rapport är ett national­ekonomiskt försök att räkna på en bomb som exploderat. Självklart hoppas man också att summan i slutändan ska bli mycket mindre. Om börsen bara stiger igen, om bankernas balans­räkningar förbättras, om bostäder åter stiger i pris, om ekonomin tar full fart igen, ja då blir kostnaderna mindre. Men även när IMF räknar positivt så blir det kvar en summa på 2 700 miljarder dollar som lön­tagare jorden runt inte får tillbaka.

Det finns två rätt obehagliga slut­satser av det här. För det första räknar IMF (liksom världens regeringar) med att lösningen på finans­krisen är att spekulationen tar ny fart igen. Bara då kan staternas utgifter för krisen minska. (Själva tror vi världen står inför en ekonomi som snarare stagnerar eller rent av minskar, se avdelning X om klimat­krisen.)

För det andra kommer finanskrisen innebära stora ned­skärningar och fortsatt minskning av offentlig sektor jorden runt. Med finans­krisen som argument kommer en ÖKAD privatisering, minskade löner, minskade skatter och minskade offentliga utgifter att motiveras.

De som idag jublar över att spekulations­bomben inte blev systemets undergång gör det genom att bygga upp en ny bomb under samma skakiga finans­byggnad. Och de räknar med att de som ska betala inte kommer att protestera när det gemensamma skärs ner.

Bankstödet består av ”Upfront government financing”, det vill säga direkt stöd i form av köp av bankaktier mer mera, samt garantier och likviditets­stöd från riksbanker.